Att vara men inte synas, ett latinskt uttryck som tydligen myntades av Fredrik II (den store) av Preussen i mitten av 1700-talet men som jag först bekantade mig med i Klas Östergrens succéroman Gentlemen från 1980. Samma tänkvärda oneliner dyker upp i mitt medvetande när det pratas om albumaktuella The Knife. Jag kan inte tänka att nya albumet Shaking The Habitual (2013) blir annat än mycket väl mottagen av kritikerkåren, själva idén om dem och dess självvalda medieskygghet har i varje fall redan blivit det. Tendensen av att less faktsikt är more tycker jag har känts ett tag men är nu helt ute i luften. Att artister som är lite hemlighetsfulla och inte bjuder till en minsta instagrambild faktiskt där har mycket att tjäna istället för att satsa hundratusentals kronor på bred marknadsföring. Tystnaden är mer effektivt än många tror i det tjocka bruset. Om du vill att någon ska höra dig så viska, då koncentrerar sig alla (i bästa fall) på det du säger. Folk blir intresserade och provoserade, hey varför visar de inte sina ansikten? Varför ger de inga intervjuer? Frågor föds och kulten närs ur en kryptisk hemsida med punkestetiskt snitt i kombination med singelns polyrytmiskt excentriska elektropop i idrottshallsmiljö, post-postmodernt så det förslår. De ÄR i allra högsta grad men syns inte, i alla fall inte utan masker.
Men med risk för att ofrivilligt låta som den grinigaste jantelagaren (som jag förstås avskyr) så undrar jag ändå om det går att bortse från den stabila ekonomiska grunden som The Knife står på innan det konstnärligt äventyret tar fart? Att risktagandet är mindre och friheten att strunta i marknadsföring och promotion faktiskt blir större som familjemedlemmar i nordens största bagerikoncern. Skulle samma risker kunna tas om man hade ett konkret överhängande försörjningsbehov av sin musikkarriär? I denna ekonomiskt mycket eftersatta bransch är det för mig osäkert, de flesta musiker och artister har nog helt enkelt inte råd att inte synas. Där uppenbarar sig ett stort kulturellt problem.
Titelspåret från förra albumet Silent Shout (en i sammanhanget passande titel) står sig fortfarande starkt sju år nedanför vägen.
Etiketter: 2006, den store, Fazer, Fredrik II, Klas Östergren, Musik, Musikblogg, Non Videri Sed Esse, Shaking The Habitual, Silent Shout, The Knife
THENPLAYON 
Kommentera