Tinariwen På Vatten

Klippet är hämtat från musikspecialen Tinariwen Sur L’eau som gick på Svt tidigare i år. Dokumentärproducenterna Kalle Gustafsson Jerneholm och Fredrik Egerstrand bjöd in bandet att spela i en varvsdocka vid Göteborgs hamn förra sommaren. Resultatet blev en väldigt välgjord och varm stilstudie i porlande gitarrmelodier och ledigt medryckande gung som övertygade mig om deras storhet. Känslan av en viss tungroddhet har tidigare hemsökt mina tidigare möten med bandets musik på albumen.

Det prisbelönta och världskända Tinariwens bandmedlemmar stammar alla från ökenfolket tuaregerna. De träffades först tidigt åttiotal när de genomgick militär träning i Lybien, Muammar al-Gadaffi erbjöd alla tuareger som bodde illegalt i landet amnesti mot att de tjänstgjorde i hans nya ”tauregförband” ämnad att bredda territoriet i öknen. 1989 lämnade bandet Lybien och bosatte sig i regionen kring norra Mali där bandets grundare Ibrahim Ag Alhabib växt upp (han är så vitt jag kan se inte med i denna konsertfilm). Medlemmarna blev lokalt kända som Kel Tinariwen (”Ökenpojkarna”) och spelade till en början traditionella melodier men blev mer och mer inspirerade av framförallt marockanska protestsånger och algerisk pop men inkorporerade även popinfluenser från väst. De hämtade också inspiration från Malis stora skara inflytelserika musiker så som Ali Farka Touré.

Den ständiga kampen för sin existens som ett minoritetsfolk i centrala Sahara, omringad av först brutala kolonialmakter som ersattes av diktaturer och nu senast Al Qaida, har självfallet satt sina djupa spår och sår i bandets musikaliska framtoning. Efter att kolonialbarbarerna Frankrike slutligen drog sig tillbaka på sextiotalet drogs nya och godtyckliga nationsgränser där nomadfolken blev lämnade i kläm med ytterst begränsad rörelsefrihet. En rebellgrupp tuareger tog till vapen för sina rättigheter men slogs ned och avrättades av den nybildade nationen Malis armé. 1963 mördades Ag Alhabibs far framför sin fyraårige sons ögon, en grotesk erfarenhet som föga förvånande satt prägel på hans låtskrivande. Trots en bottenlös vrede valdes slutligen gitarren istället för geväret och livets vedermödor fick utlopp musikaliskt genom Tinariwen, likt en svalkande oas i ökensanden.

(Låttlistan från dokumentären står konstigt nog inte att finna någonstans vilket gör att jag inte till hundra procent kan ge de två låtarnas exakta härkomst. Filmen finns här i sin helhet).

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: