Den klassiska låten skrevs av Stan Jones 1948 och året senare gjorde folkmusikern och skådespelaren Burl Ives en fint nedtonad originalversion. Den har tolkats av en diger skara artister genom åren och en del som jag har hört drar till skillnad från Ives kanske lite väl mycket åt det bombastiska. Textens mäktiga tema om en ensam cowboys illavarslande syn uppe på himlen är baserad på en klassisk folkloristisk myt med rötter från bland annat norden. De döda ryttarna är dömda att i evighet och utan vila jaga djävulens hord uppe på himlen och den som beskådar denna jakt är, om inte redan fördömd, i så fall väldigt nära att själv slitas med och försvinna från jordens yta. I Sverige var det inte spökcowboys utan asaguden Oden som efter mörkrets intåg svepte över fälten i jakt efter skogsrået (en teori är idag att ljuden från Odens jakt i själva verket var vildgäss som flög i natten). Skulle man i vilket fall olyckligen råka korsa hans väg så var det bäst att kasta sig till marken, eftersom han oftast inte färdades högre än en oxes ok. Det var heller inte bra att bygga hus på gamla vägar då de kanske tillhörde Odens gamla rutt, risken för att huset skulle utplånas var därför överhängande. Denna till synes evigt viktiga vardagsrädsla, som förr underbyggdes av myterna, verkar inte behövas längre. Det räcker gott med nyheterna vi får om kärnkraftsdebakel och radioaktivt stoft.
-
Följ
Följer
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
THENPLAYON 