Archive for augusti, 2011

Scorpio’s View – Lalo Schifrin

augusti 30, 2011

En skjutgalen psykopat som kallar sig Scorpio sprider skräck i San Francisco sommaren 1971. Med ett jaktgevär siktar han in sig på totalt oskyldiga offer som kvinnor och barn. Komissarie Harry Callahan har tagit sig an det smutsiga uppdraget att om natten jaga honom uppe på stadens hustak. Den första stilbildande filmen om Dirty Harry (1971) låg i en av alla dessa dvd-högar på snabbköpet…

(more…)

Annonser

Solitude – Black Sabbath

augusti 7, 2011

Vilse i skogen eller i utkanten av staden. Lutad med ryggen mot ett gammalt vitkalkat stenhus med halmtak, frusen ihopkurad och omsluten av total ensamhet i en bortglömd by.

För mig finns ett slags naturromantiskt skimmer över låten som Ozzy Osbourne sjunger på ett nästan oigenkännligt mjukt sätt och som Tony Iommi ger mystiskt skimmer genom flöjten och den minimalistiska gitarren. Jag kom i kontakt med musiken på Black Sabbaths Album Master of Reality (1971) i Australien genom en Big Lebowski-karaktär vid namn Marc. Han hade beslutat sig för att sluta sitt jobb och sedan på cyckel ta sig hela vägen runt sin gigantiska kontinent, en varm människa som bar på något sorgset. Förutom Black Sabbath så varvade han frekvent med Cat Stevens. Marc hade nog beslutat sig att börja ta dagen helt som den kom, han kunde sitta ensam i timmar och bara stirra ut och lyssna på musik,  utöver hans tvivelaktiga diet av veggiemite och kex så hade han även god aptit på öl och rökdon. Jag vet inte vart han befinner sig just nu men jag hoppas att han tog sig runt Australien helskinnad. Kan inte lyssna på albumets inledande rökhosta på Sweet Leaf eller höra den besjungna ensamheten i Solitude utan att skänka honom en tanke.

Marc, wherever you are this one’s for you!

Ain’t Nobody’s Business – Freddie King

augusti 1, 2011

Freddie King har för mig en tvådelad musikalisk personlighet, bluesens instrumentella anslag med den gudabenådade och av många efterapade gitarren i spetsen som samsas med soulens makalösa vokala kraft. Han har till skillnad från många andra amerikanska blueslegender ett tonfall som alltid landar i en mjuk behaglig klang, trots att den verkligen kan ryta till. Girarrspelet är rivigt, rått och mycket drivet på ren ingivelse, i jämförelse med de övriga två kungarna (de något äldre BB och Albert King) så tänjde Freddie mer på sina gränser i sitt spel. Freddie King turnerade hårt karriären igenom och livet på vägarna tog ut sin rätt i form av svåra magsår. Han dog endast 42 år gammal efter akut bukspottskörtelinflamation. Låten kommer från albumet My Feeling For The Blues (1970) och rullade frekvent i lurarna, på en strand med kritvit sand, för ungefär 7 år sedan. Det här klippet är ett av de där man verkligen är glad över att ha sett och man blir extra tacksam gentemot personen som laddat upp det.