Scorpio’s View – Lalo Schifrin

En skjutgalen psykopat som kallar sig Scorpio sprider skräck i San Francisco sommaren 1971. Med ett jaktgevär siktar han in sig på totalt oskyldiga offer som kvinnor och barn. Komissarie Harry Callahan har tagit sig an det smutsiga uppdraget att om natten jaga honom uppe på stadens hustak. Den första stilbildande filmen om Dirty Harry (1971) låg i en av alla dessa dvd-högar på snabbköpet…

Den argentinske kompositören Lalo Schifrin, som låg bakom det välkända ledmotivet till tv-serien Mission Impossible, skapade i Dirty Harry en för tiden väldigt skrämmande ljudbild av trygga jazziga-riff och intensiva trummor med kusliga kontrasterande ljud och ordlös sång á la Ennio Morricone (Schifrin var klassiskt skolad men älskade jazz och hade tidigare skrivit arrangemang åt Dizzy Gillespie och även suttit med som pianist i hans band). En kommentar om stycket Scorpio’s View på youtube var ”the ultimate mix between creepy and cool” och jag instämmer. I sprickan mellan två uttryck skapas den där ordlösa skräckeffekten i musiken, man tror att man är trygg men så helt plötsligt dyker något upp bakom ryggen som inte ska vara där. Trots att det är 40 år efter premiären och effektsökeriet på vita duken hunnit utökats betänkligt i fråga om skildring av den mystifierade och blodtörstige psykopaten, så tycker jag ändå att Scorpio håller. Understödd av musiken skapade skådespelaren Andrew Robinson ett otäckt monster i den fladdrige seriemördaren som helt saknar hämningar, en roll som (kanske ofrivilligt) kom att prägla skådespelarens karriär som en skildrare av lätt instabila karaktärer. I frånvaron av djupare psykologiska analyser i filmen skildras istället Scorpio på ett effektivt enkelspårigt sätt som bara kallt understryker hans mordiska instinkt, det finns liksom inga frågetecken utan bara det skrämmande faktum att han älskar att döda. Jag kan verkligen tänka mig ilningarna längs med ryggraden hos biopubliken då det begav sig.

Schifrin gjorde två år senare ett sex minuter tungt musikaliskt utkast för rysaren Exorcisten (1973) som förkastades när det satts samman med bilderna. Musiken ansågs på tok för gäckande och pamparna på Warner Brothers beordrade regissören att tona ner musiken och göra den mycket mjukare. Tyvärr, för oss filmtittare, blev det så och musiken slopades helt i slutändan. Bland annat fortsatte Schifrin ett framgångsrikt sammarbete med Clint Eastwood.

(Måste bara ärligt erkänna att jag p.g.a narkoleptiskt bortfall hos ena halvan av publiken i filmmörkret faktiskt inte sett Dirty Harrys rafflande final men hoppas att kunna göra det i afton och får passa på att ursäkta att jag skrev denna text lite i förskott)

Annonser

Etiketter: , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: