Los Angeles-bandet Los Lobos här med David Hidalgo i spetsen, en musiker som utöver att vara en kraftfull gitarrist exempelvis spelar fiol och dragspel. Hör ni det senare på någon av Tom Waits kompositioner är det inte omöjligt att det är Hidalgo ni hör. Det slog mig också att hans sångröst ibland kan andas samma friska luft som Rick Danko, klar men ändå med en strävhet, stark men samtidigt skör (den har en bredd helt enkelt).
Fotgängarens lott blir till att stirra ner i marken och sakta sakta trippa fram på tå för att inte halka och bryta alla ben i kroppen. Den blöta isen i nedförsbacken är för fotfolket, oavsett ålder, en sann utmaning. Jag tänker på min farmor och min mormor. Gå inte ut, ingen idé idag. Den griniga gubben korsar övergångstället och funderar över varför alla vägar avsedda för bilar är helt fria från is när trottoarerna inte är det. Är det värmen från friktion eller avgaserna som får isen att vaporiseras? Eller struntar man bara i att salta och sanda trottoarerna?
Trots huvudstadens goda komunala transportmöjligheter så verkar hur som helst alltid bilistens framkomlighet prioriteras. Promenaden från och till tunnelbanan faller bort i frågan om framkomlighet för stadens bil-lösa invånare och med blicken famlande sänkt neråt ser vi inte istapparna som snart kommer att börja falla. Isen får helt enkelt sakta regna bort…
Make It Rain av och med Tom Waits på David Letterman från skivan Real Gone (2004). Han får här diger hjälp av gitarristen Judah Bauer och trummisen Russell Simins från trion Blues Explosion (tidigare kallat Jon Spencers Blues Explosion).
Den kraftfulla och sliriga Voice of Chunk framförd av The Lounge Lizards på tv-programmet Night Music. Programmet gick i två säsonger mellan 1988-1990 (titta på basisten Erik Sanko) och sändes sen kväll med mycket fokus på jazz och elektronisk musik; från Sonny Rollins till Sonic Youth. Den då hårfagre saxofonisten David Sanborn och kufiga pianisten Jools Holland delade på programledaransvaret. Jools gick senare vidare med det populära livemusik programmet Later…with Jools 1992 på BBC2 och det 250:e avsnittet sändes i september i år.
The Lounge Lizards startades 1978 av saxofonisten tillika skådespelaren John Lurie. Han har bland annat medverkat på flera hyllade filmer och kallats en renässansman av independent-regissören Jim Jarmusch. Det är kanske under press från det epitetet som fått John Lurie att till störst del satsa på bildkonsten de senaste åren. Han har hur som helst många järn i elden. Bandet kom att blanda alla möjliga stilar och tillhörde den New York-baserade underground-scenen No Wave, en ordvits som drev med den samtida mer kommersiella New Wave-genren. No Wave kännetecknades av ett totalt anarkistiskt musikaliskt förhållningssätt som kontrast till alla genrebeskrivningar. Rock och punkelementen sammanfogades med jazz och elektronika i en avantgardistisk anda som krävde begåvade instrumentalister. Utöver John Lurie och Erik Sanko spelade bland annat även den säregne gitarristen Marc Ribot.
Då jag nyligen lyssnade på låten A Jockey Full of Bourbon av Tom Waits (från albumet Rain Dogs) insåg att jag alltid högt uppskattat det där halta gitarrsolot i mitten men att jag aldrig tagit reda på vem som spelat, det var förstås Ribot. Han har komponerat mycket musik på egen hand i alla möjliga genrer, i det ”tysta” under jord, men dyker då och då upp som session-gitarrist. Han gjorde ett stort avtryck på Robert Plants och Allison Krauss kommersiellt framgångsrika och hyllade album Raising Sand från 2007. Ribot verkar eftersträva en okonstlad skevhet i gitarrspelet och nyttjar inte sällan gamla slitna gitarrer som ger ett motstånd mot de helt rena och ibland sterila opersonliga tonerna. Trots sitt stora tekniska kunnande så lyckas han på ett anmärkningsvärt vackert sätt ibland låta som en väldigt talangfull nybörjare (missförstå mig rätt) där tekniken helt står tillbaka för musiken.
Tom Waits läser dikten Nirvana av Charles Bukowski och visar fullt ut sin talang i berättandet, i skådespeleriet och tolkningsförmågan. Den följs upp av det senegalesiska bandet Orchestra Baobab som framför ett fantastiskt stycke musik av stor spännvidd. Svårgreppbart, mystiskt, magiskt. ‘Inget förhöjer en upplevelse som den bristande erfarenheten’ läste jag i Johan Norbergs senaste musikkrönika i tidningen Vi som i sin tur hämtat citatet från den ständige sekreteraren i svenska akademien Peter Englund. Citatet överenstämmer med denna upplevelse på något sätt. Blev först introducerad till dikten och låten av en god vän på ett hederligt blandband för ett par år sedan. De bildade en hjärtskärande kombination av poesi och musik som skapade ett upphöjt tillstånd av harmoni, kanske till och med en smärre nirvana. I det okända ogreppbara, i det som är höljt i dunkel av bristande erfarenhet, finns nog det som alla söker efter i en konstupplevelse.
THENPLAYON 