One of bluegrass music biggest profiles died of natural causes yesterday at the age of 88. Best known for his virtuoso five string banjo playing and for refining a three finger picking technique that now is known as the Scruggs style. This classic song, Foggy Mountain Breakdown, was written by Scruggs in 1949 and was originally recorded by The Foggy Mountain Boys, a influential band consisting of Scruggs and guitar and mandolin player Lester Flatt. The song was later used for the car chase scenes in the motion picture Bonnie and Clyde (1967) but also appeared in many other tv-series and movies through the years, often accompanying fast moving scenes. Foggy Mountain Breakdown still is considered by many banjo players as one of the fastest and rhythmically challenging pieces. In 2001 Steve Martin, guitarist Albert Lee and many other very famous special guests joined Scruggs fast musical pursuit on the grammy winning album Foggy Mountain Breakdown.
Here the whole gang is playing this great title song on Letterman about ten years ago.
Såg man Göran Olssons omtalade dokumentär The Black Power Mixtape 1967-1975 (2011) på SVT häromdagen (Play) så fick man bevittna de förenta staternas segregerade samhällssystem på väldigt nära håll. Hopplöshet är ett otillräckligt ord för att kunna beskriva medborgarrättsrörelsens kamp mot de enorma orättvisor som aldrig verkar försvinna.
Jag fick ett utslag på min radar, det började studsa och rycka i mätarens streck i takt med att PJ Harvey och hennes musik tornade upp sig i det stora musikaliska universum. En ny livsform fanns alltså därute och hade så gjort med gitarr i hand nästan hela min existens. En ny bekantskap, ett nytt landskap, att steg för steg vidare utforska. Bara hennes angreppssätt till musiken fascinerar, talangen som ger underlaget till ett flyhänt artisteri drivet av ohämmade idéer. Gör vad du vill. Dra på dig en latex-dress, generalhatt och sjung innerligt om västern trots att du föddes i länet Dorset i sydvästra England. Det funkar. Ställ dig ensam i en flärdfull glittrande klänning mitt på blanka dagen med endast gitarren och den omvälvande ombytliga rösten och kontrollera publikhavets minsta rörelse på en festival. Dansa glatt barfota som ett förvirrande lyckopiller och stampa mitt i det svarta som trollbinder både mig och uppenbarligen även Letterman. Kompromisslöshet är dygden här, alltid lika uppfriskande och alltid lika viktig att beakta. Endast några klipp har gett mig denna minst sagt mångfacetterade bild av en stor artist vars namn då och då dykt upp men aldrig fått den totala uppmärksamheten. Minns vagt min systers fascination från förr. Den så kallade krigskorrespondent-skivan har blivit inkörsporten och nu är det bara att sakta med öppet sinne börja leta sig bakåt.
Då vi på vår livslånga resa genom ljudrymden plötsligt kolliderar med något som i själen känns helt nytt, kan faktiskt kollisionsögonblicket få rocken att kännas pånyttfödd.
Som DL sagt kommer låten från A Woman A Man Walked By (2009), som är PJ Harveys och John Parish andra albumsamarbete sedan skivan Dance Hall At Louse Point från 1996. Parish är gitarristen med hatt till höger och spelar de toner som påminner om Tom Verlaines välavvägda avighet. Allt bara flyter på och Harvey styr skutan.
Fotgängarens lott blir till att stirra ner i marken och sakta sakta trippa fram på tå för att inte halka och bryta alla ben i kroppen. Den blöta isen i nedförsbacken är för fotfolket, oavsett ålder, en sann utmaning. Jag tänker på min farmor och min mormor. Gå inte ut, ingen idé idag. Den griniga gubben korsar övergångstället och funderar över varför alla vägar avsedda för bilar är helt fria från is när trottoarerna inte är det. Är det värmen från friktion eller avgaserna som får isen att vaporiseras? Eller struntar man bara i att salta och sanda trottoarerna?
Trots huvudstadens goda komunala transportmöjligheter så verkar hur som helst alltid bilistens framkomlighet prioriteras. Promenaden från och till tunnelbanan faller bort i frågan om framkomlighet för stadens bil-lösa invånare och med blicken famlande sänkt neråt ser vi inte istapparna som snart kommer att börja falla. Isen får helt enkelt sakta regna bort…
Make It Rain av och med Tom Waits på David Letterman från skivan Real Gone (2004). Han får här diger hjälp av gitarristen Judah Bauer och trummisen Russell Simins från trion Blues Explosion (tidigare kallat Jon Spencers Blues Explosion).
I oktober förra året släppte Harper Simon sitt självbetitlade debutalbum på sitt eget bolag Tulsi Records. Här är videon till Berkeley Girl. På skivan medverkar en stor skara välkända musikanter och det går nog inte att förneka att deras närvaro mycket är tack vare Harpers pappa Paul. Det vore trångsynt att avfärda de aspirerande barnen till artisterna och legenderna (John Lennons son Sean Lennon medverkar bl.a. på Harpers skiva) innan man gett dem en chans. Man får försöka bortse ifrån föräldrarnas skuggor. Det är inte barnen som valt dem. Dock kan det på många sätt vara väldigt passande för en tonåring som börjar intressera sig för musikmakande att ha en pappa eller mamma som redan är en etablerad artist. Det kan också vara opassande för sonen eller dottern att hela tiden stå i proportion till sin förälder, eftersom detta uppenbarligen borde kunna leda till artistiskt mindervärdeskomplex. Harper Simons pappa verkar inte stå i vägen för honom utan verkar snarare ha varit en extremt bra tillgång. I DN skrev någon att Harpers röst påminde om Art Garfunkels och det tycker jag komiskt nog stämmer till viss mån. För övrigt verkar hans musik kunna stå och gå helt på egna ben utan att farsan nervöst springer efter.
Jakob Dylan släppte i april sitt andra soloalbum Women + Country vid sidan av sin karriär som gitarrist och sångare i bandet The Wallflowers. Vem hans pappa är…. ja, det har ni listat ut (och kanske sett på klippet). Nothing but the Whole wide World är öppningsspåret och lunkar på i sin egna takt inne på Ed Sullivan Theatre hos David Letterman och Paul Shaffer. Utöver sina två soloalbum så medverkade Jakob på en skiva med John Lennon covers i stöd för Darfur. Han gjorde en version av Gimme some truth tillsammans med George Harrisons son Dhani. Ett mönster tycks skönjas, artistande artistsöner verkar trivas ihop, de förstår troligtvis varandras (komplicerade?) situation, positiv som negativ eller både och. Vem vet. Det finns hur som helst en skara musikermän orädda sina fäders namn. Vart är nu alla döttrar?
THENPLAYON 