Jag hade börjat spela gitarr igen, tog en snusnäsduk och knöt den runt den smala tonårshalsen. Vi såg Hellacopters som rockade och rollade på klassiskt manér på Gröna Lund en kylslagen septemberkväll 2003 och Nicke Andersson hojtade ut sina kondoleanser till Johnny Cash som precis gått bort. Dödens slöja är ju som känt inget nytt plagg trots att föregående år verkligen var oroande angelägen om att påminna oss om det.
Stjärnorna som for vidare kan nästan te sig alltför långt bort i kosmos i jämförelse med de man utan kikare kunnat se närmare marknivå. Robert ”Strängen”Dahlqvist bortgång sker där tyngdlagen för ett hårdare motstånd mot de som strävsamt tjänstgör åt musiken.
Anekdoter kan man tycka vad man vill om men då Strängen på baren Peppar hörde att vi skulle på PJ Harveys Let England Shake-konsert ett stenkast bort sa han bara ”nä, ingen sån indieskit”. I backspegeln med tanke på den hysterin som var kring det albumet så var det en uppfriskande kommentar, som visade en kompromisslös hängivenhet och lojalitet till sitt skrå, sin rock’n’roll. Att inte klippa sig och böja sig inför rådande trender och hype utan att fortsätta följa sin bana är egenskaper som är värda att avundas och som skapar förutsättning för tidlöshet: musikens högsta strävan.
Vila i frid Strängen.
Ifrån mig själv kommer från Strängens band Dundertågets debutalbum Skaffa nyfrisyr (2009).
Här kommer PJ Harvey igen som skickat oss ett brev från Uh Huh Her (2004) framförd i Later…With Jools Holland. Bortsett från att Rob Ellis slutligen gjorde trumpåläggen så spelade Harvey nästintill alla instrument själv och producerade albumet, men uppenbarligen fick hon angenäm hjälp vid liveframträdandena. Utöver de två nämnda så ser vi bassisten kallad för Dingo och gitarristen Josh Klinghoffer som för ett par år sedan ersatte sin vän John Frusciante i Red Hot Chili Peppers.
Precis efter att vi hittat lyckats lokalisera vår bänkrad blev det helt kolsvart i kyrkan och vi famlar i mörker. Ljuset återkommer när PJ Harvey glider in med sitt tre man starka band i tätt följe. Det var bara att finna sig till rätta i trappgången mellan bänkarna och låta sig svepas med på resor genom mörker, krig men också kärlek. Orkestern håller sig lite på sin egen kant på scenen, från balkongen sett till höger, omslutna och vända mot varandra som i ett separat inbjudande rum. Elorglarna, förstärkarna och trummorna bildar väggar om kärnan som viskar, gungar och dundrar. Till vänster på ganska behörigt avstånd står huvudpersonen ensam utanför rummet i mörkret iklädd en korpsvart klänning med släp och sin häftiga Valkyriekreation på huvudet. Om inte rösten talar helt för sig själv så är hon också beväpnad med stränginstrumenten cittra (autoharpa), akustisk nylonsträngad eller en kritvit vacker elgitarr.
Det känns som om varje hyllningsord redan är sagt och att krutröken på redaktionerna sedan länge lagt sig, men musiken i Let England Shake står fortfarande kvar, starkare än någonsin som en modern klassiker. Ett album som varken oväntat eller på något sätt olyckligt präglar kvällens konsert och som nog till stor del skapade ett så enormt tryck på biljetterna att det snabbt tillsattes en extrakonsert. Tack och lov för det! Men är det något lovorden kanske inte understrukit tillräckligt så är det den väloljade maskinen som Harvey haft med sig sedan inspelningen i kyrkan i Dorset. Jean-Marc Butty på trummor, multiinstrumentalisterna och gamla vännerna John Parish och Mick Harvey (ej bror). Tre musiker som tillsammans är tunga som pansarvagnar men samtidigt smidiga som katter, lika anpassningsbara som rinnande vatten blir de PJs förlängda arm eller vassa treudd. Nick Caves gamla vän Mick Harvey spelar massiv elbas, gitarr, orgel och elpiano, men hans rösts enorma register från djup bas till klar falsett i kombination med PJs är nästan mest häpnadsväckande. Han sjunger även ledsången i hymnen The Colour Of The Earth. Låtarna från Let England Shake får i liveversionerna precis den där extra kraften och nerven som man vill ha. John Parish manglar, gnider och vispar ackord och melodier på antingen dobro eller elgitarr men även han fingrar allt som oftast på ett elpiano om det inte blir så att de båda melodimakarna byter plats helt om som i hela havets stormar, några gånger lämnar också Butty sitt podie och spelar vid scenkanten på en gammal militärpuka. Musiken är så stor att det blir svårt att förstå hur det kan spelas av endast fyra personer.
Jag fick ett utslag på min radar, det började studsa och rycka i mätarens streck i takt med att PJ Harvey och hennes musik tornade upp sig i det stora musikaliska universum. En ny livsform fanns alltså därute och hade så gjort med gitarr i hand nästan hela min existens. En ny bekantskap, ett nytt landskap, att steg för steg vidare utforska. Bara hennes angreppssätt till musiken fascinerar, talangen som ger underlaget till ett flyhänt artisteri drivet av ohämmade idéer. Gör vad du vill. Dra på dig en latex-dress, generalhatt och sjung innerligt om västern trots att du föddes i länet Dorset i sydvästra England. Det funkar. Ställ dig ensam i en flärdfull glittrande klänning mitt på blanka dagen med endast gitarren och den omvälvande ombytliga rösten och kontrollera publikhavets minsta rörelse på en festival. Dansa glatt barfota som ett förvirrande lyckopiller och stampa mitt i det svarta som trollbinder både mig och uppenbarligen även Letterman. Kompromisslöshet är dygden här, alltid lika uppfriskande och alltid lika viktig att beakta. Endast några klipp har gett mig denna minst sagt mångfacetterade bild av en stor artist vars namn då och då dykt upp men aldrig fått den totala uppmärksamheten. Minns vagt min systers fascination från förr. Den så kallade krigskorrespondent-skivan har blivit inkörsporten och nu är det bara att sakta med öppet sinne börja leta sig bakåt.
Då vi på vår livslånga resa genom ljudrymden plötsligt kolliderar med något som i själen känns helt nytt, kan faktiskt kollisionsögonblicket få rocken att kännas pånyttfödd.
Som DL sagt kommer låten från A Woman A Man Walked By (2009), som är PJ Harveys och John Parish andra albumsamarbete sedan skivan Dance Hall At Louse Point från 1996. Parish är gitarristen med hatt till höger och spelar de toner som påminner om Tom Verlaines välavvägda avighet. Allt bara flyter på och Harvey styr skutan.
Varje dag är dagen då det är dags för respekt. Många låtar har en övertydlighet i budskapet, frekvent upprepade refränger som till slut kan bli mantran. Den enkla raden i den annars tröga bluessången ‘Before You Accuse Me’ upprepas meningen om och om och om igen. En rad som då och då bara dyker upp hos mig för att dämpa och upplysa om giftigheter i tanken som missunsamhet, avundsjuka eller bristande respekt för någon eller något. ‘Before you accuse me, take a look at yourself’. Walk a mile in my shoes helt enkelt. Jag är inte religiös men jag ser logiken i att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det är egentligen en självklarhet men som överallt och ofta totalt förbises och ignoreras för egocentriska (på vissa håll fascistsika) syften. Before you accuse me, take a look at yourself. Att sätta sig i en slags introvert bikt varannan timme är inte nödvändigt men att bara hejda sig ibland och se efter hur vi agerar gentemot varandra kan inte skada. Därför är alla dagar internationella och viktiga i jakten på ett jämlikt, jämställt och respektfullt socialt samspel, trots att vi ibland kanske behöver tillspetsade väckarklocksdagar.
Vill även som många andra passa på att lyfta fram PJ Harveys senaste album Let England Shake. Har hunnit höra några låtar och rycks med i dansen med döden. Låten The Words That Maketh Murder beskriver den internationella vardagsutopins totala motsats.
THENPLAYON 