Jackson Browne gästas av Warren Zevon på Old Grey Whistle Test någon gång sent sjuttiotal. Bob Harris (skägget) känner den uppmärksamme igen sedan tidigare. En låt med flera ansikten som ändå i slutändan skänker ett ljus och en en värme som är behövd idag. Blötsnö, nollgradigt, bistra högerstormar och bara oktober… samtidigt 30 grader i Polynesien.
Archive for oktober, 2010
Mohammed’s Radio – Warren Zevon & Jackson Browne
oktober 22, 2010I’ll Huff and I’ll Puff and I will Blow your house in!
oktober 17, 2010
Den kraftfulla och sliriga Voice of Chunk framförd av The Lounge Lizards på tv-programmet Night Music. Programmet gick i två säsonger mellan 1988-1990 (titta på basisten Erik Sanko) och sändes sen kväll med mycket fokus på jazz och elektronisk musik; från Sonny Rollins till Sonic Youth. Den då hårfagre saxofonisten David Sanborn och kufiga pianisten Jools Holland delade på programledaransvaret. Jools gick senare vidare med det populära livemusik programmet Later…with Jools 1992 på BBC2 och det 250:e avsnittet sändes i september i år.
The Lounge Lizards startades 1978 av saxofonisten tillika skådespelaren John Lurie. Han har bland annat medverkat på flera hyllade filmer och kallats en renässansman av independent-regissören Jim Jarmusch. Det är kanske under press från det epitetet som fått John Lurie att till störst del satsa på bildkonsten de senaste åren. Han har hur som helst många järn i elden. Bandet kom att blanda alla möjliga stilar och tillhörde den New York-baserade underground-scenen No Wave, en ordvits som drev med den samtida mer kommersiella New Wave-genren. No Wave kännetecknades av ett totalt anarkistiskt musikaliskt förhållningssätt som kontrast till alla genrebeskrivningar. Rock och punkelementen sammanfogades med jazz och elektronika i en avantgardistisk anda som krävde begåvade instrumentalister. Utöver John Lurie och Erik Sanko spelade bland annat även den säregne gitarristen Marc Ribot.
Då jag nyligen lyssnade på låten A Jockey Full of Bourbon av Tom Waits (från albumet Rain Dogs) insåg att jag alltid högt uppskattat det där halta gitarrsolot i mitten men att jag aldrig tagit reda på vem som spelat, det var förstås Ribot. Han har komponerat mycket musik på egen hand i alla möjliga genrer, i det ”tysta” under jord, men dyker då och då upp som session-gitarrist. Han gjorde ett stort avtryck på Robert Plants och Allison Krauss kommersiellt framgångsrika och hyllade album Raising Sand från 2007. Ribot verkar eftersträva en okonstlad skevhet i gitarrspelet och nyttjar inte sällan gamla slitna gitarrer som ger ett motstånd mot de helt rena och ibland sterila opersonliga tonerna. Trots sitt stora tekniska kunnande så lyckas han på ett anmärkningsvärt vackert sätt ibland låta som en väldigt talangfull nybörjare (missförstå mig rätt) där tekniken helt står tillbaka för musiken.
”It’s the woman that takes it when she gets home from work”
oktober 9, 2010Ja, John Lennon skulle ha blivit 70 år idag. Marc Chapman fick för sjätte gången avslag på sin ansökan om villkorlig frigivning. Han har snart suttit inne i 30 år. Kommer kanske aldrig släppas fri. Undrar hur John hade sett på den saken? Egentligen en hopplöst meningslös fråga, men inte ointressant för det.
John Lennons ande känns i dagens otäcka högerförvridna politiska klimat mer behövd än någonsin. I en tid då till och med det ”neutrala” Sverige är i krig behövs någon som inte räds att kallas naiv och dumdristig i sitt pådrivande förhållningssätt till de viktigaste punkterna. Jämnlikhet, omtanke och kärlek. Vart uppstår det agg och den rädsla som än idag ironiserar, förlöjligar och fördömmer de enkla orden och dess förfäktare? Storhetsvansinnet kommer väl till pass i all kritik mot det medmänskliga engagemanget hos artister. Om storhetsvansinne är att aktivt belysa orättvisor och framhäva OMTANKEN, så fick väl folk kalla John Lennon vansinnig. Medmänsklighet är kanske vansinne, eftersom vi sätter andra före oss själva när vi utövar den, men det är i så fall vårt viktigaste vansinne. Att göra det är något som skrämt slag på rika vita män i många generationer och kommer fortsätta att göra så. Detta visste John Lennon och skrattade därför åt hela det infantila och kritiserande etablissemanget som ville ha hans huvud på ett silverfat.
”Almarna åt folket, Almarna åt folket!” (melodi ”Power to the people!”)
”Just singing a song, won’t change the world” sjöng Neil Young för ett par år sedan och visst stämmer det, till viss del. Den äger inget politiskt mandat men musikens och sångens kraft är ett otroligt effektivt redskap i att aktivera och förena oss. Den kan sparka igång kampmekaniker, känslor som glömts och rostat ihop inne i skjulet. John Lennon var en ypperlig mekaniker men inte på något sätt mekanisk i sig själv utan oerhört organisk och rakt på sak i sina texters budskap och känsla som blåste bort rosten. Göran Greider sa precis på teven ”Han sjöng kampsånger”. Ja, delvis. Woman is the Nigger of the World är ett typexempel med en minst sagt slagkraftig titel som tyvärr kanske skymmer låtens essens. The ‘N’ word tog och tar fortfarande nog mest uppmärksamhet tyvärr. Titeln och låten var sprunget från ett uttryck Yoko Ono yttrat i en intervju som en beskrivning av kvinnans till synes hopplösa situation som underordnad gentemot mannen. Det inledande samtalet med Dick Cavett, i klippet ovan, berättar mycket självt. Låten är hursomhelst lika aktuell idag som 1972 då den spelades in och bannlystes från amerikansk radio. John och Yoko fick trots allt chansen att på The Dick Cavett Show delvis förklara låten och framföra den i gengäld att programledaren, på inrådan från tv-bolaget (ABC), tydligt skulle ursäkta tittarna för titeln. Vilket han inte riktigt gjorde? Right wing media at it’s best hursomhelst. Vissa ord inom den amerikanska nöjesindustrin och politiken verkar ses som det farligaste vapnet på jorden. John Lennon laddade magasinen fulla med dem iklädda melodiskt siden. Om hans musik i slutändan endast kunde hjälpa till i kampen att rädda ett par träd i Stockholms city så har den i alla fall gjort någon skillnad. Men han nådde trots allt längre än så.
Om John Lennon är ett koncept, så finns han överallt även bortom ljudvågorna, det gäller bara att vi alla väcker honom till liv igen.
Grattis.
Rök och lite krök
oktober 8, 2010A Non-smoking-generation ryser över Håkan Hellströms video till nya singeln River en Vacker Dröm, där det alltså röks. I morgonsoffan sitter radions Kjell Eriksson och säger att ”Håkan ska skämmas” och avslutar med ”han kan ta sin inrökta sjömanskostym och….”. Han tog rökningen, i videon, personligt eftersom hans far på grund av den dog i lungcancer. En diskussion uppstår sinsemellan soffgästerna i nöjespanelen om förebilders eventuella ansvar gentemot fansen, vilka signaler man ger osv. En offentlig person har ett ansvar att ”uppföra sig” menar Kjell och de övriga, bl.a. Jessica Gedin, tycker att politisk korrekthet och moralism inte blandas väl med konstnärskap eller artister. Ett faktum som är helt sann på alla plan. Fascistiska censurkampanjer såsom USAs parental-guidencevarningar eller exempelvis att Amerikanska affischtillverkare retuscherade bort Paul McCartneys cigg på omslaget till Abbey Road är inget att förespråka överhuvudtaget. Det är ju inte där man börjar i jakten på ungdomarnas välmående. Om man inte svär eller röker så kommer man automatiskt leva ett totalt problemfritt liv och komma till himlen, eller?
Däremot kan jag tycka att det i videon finns ett fokus på cigaretten som andas lite rossligt och känns konstlad. Hey titta jag röker!
Själva låten svänger annars runt på vanligt Håkan Hellströmvis och det ska bli kul att höra mer.
Låt Det Dö – Anna Järvinen
oktober 6, 2010Anna Järvinen framför Låt Det Dö från andra soloskivan Man var bland Molnen (2009) tillsammans med vännerna från Dungen Gustav Ejstes på piano och Reine Fiske på elgitarr. Lugnt och fint men med bra driv i steget. Fyrans fågelholkar river även av tunga applåder där på morgonkvisten.
Vykort från 1967 den 1:a Oktober 2010
oktober 1, 2010
”Nu ska vi bada….”
Idag är det den första dagen på 2010 års upplaga av månaden oktober. Säpo höjer terrorhotet till en trea på en femgraders terrorskala! Det är alltså bara att stanna hemma och vänta ut stormen. ”Har vi anledning att vara rädda?” frågar man på rapport. Nyhetsredaktionerna fick en kanonstart på månaden och helgen. På grund av denna skrattretande skrämselpropaganda föll landet Tuvalus nationaldag helt i glömska. Ett land tillhörande regionen Polynesien i sydvästra Stilla Havet bestående av nio öområden, cirka 1.000 km norr om Fiji, med en befolkningsmängd räknad till cirka 12.000 personer. Alltså nästan tillräckligt många att fylla globen en konsertkväll men likväl en fullvärdig nation. Grattis Tuvalu! Kul att ni finns.
Musikaliskt ackompanjemang till denna dag skulle kunna vara musik skapad av urkraften Hansson & Karlsson som i slutet av september återkom i vårt medvetande med ”ny” musik från slutet av sextiotalet. I alla fall ej tidigare utgiven musik. Musik man inte visste existerade och inte visste att man behövde förrän den från ingenstans uppenbarade sig. För en beundrare av den i år bortgångne mästaren Bo Hanssons melodiska idérikedom och Jan Carlssons fantastiska nyansrika trumspel så är denna utgåva, av både outgivet studiomaterial och även liveframträdanden, en otroligt glädjande hälsning från Hansson och Karlssons universum. Tack för vykortet och födelsedagspresenten!
”Det som Bosse och jag tycker är så djävla roligt med improviserad musik, det är att när vi hamnar på ett ställe där vi aldrig har varit förut, så kutar vi inte förbi, utan vi vad var det – höhöhö – sen börjar vi kolla där och greja, så vi kan släppa hela biten och hoppa ner i diket som man säger och bara rota där. Och ser oss omkring och sedan kanske vi tycker attdet här ledde ingen vart, det var kul och så upp på motorvägen igen.”
– Janne Loffe Carlsson beskriver Hansson & Karlssons musik.
THENPLAYON 
