Archive for juli, 2011

Richard Thompson Göta Källare 25/7

juli 26, 2011

Utomhus behöver man både tröja och jacka denna kyliga julikväll, nere i källarlokalen på Göta Källare är värmen så påtaglig att man snabbt börjar svettas ymnigt trots att man sedan länge avlägsnat höstklädseln. Detta är inget som bekommer mig när Richard Thompson väl börjar spela vid klockan halv tio och cirka två timmar framåt. Mellan låtarna torkar man svetten från pannan och inser att lokalen totalt upplösts under de resor vi får åka med på, bort från källaren och ut i världen genom musiken. (more…)

Annonser

Al Kooper Introduces Shuggie Otis

juli 13, 2011

…så sprakar Al Kooper Introduces Shuggie Otis igång på vinylspelaren som en varm sommarhälsning från 1969. En skiva med ett par låtar som för mig återspeglar den bästa sortens spelglädje, både hos den redan luttrade Kooper och hans 15-årige protégé tillika underbarn Otis. Tolkningen av Booker T & The MG’s Double or Nothing glider som en cyckel på en sommarväg och A-sidans avslutande spår Lookin’ For A Home svalkar lika härligt som ett kvällsdopp. Al Koopers röst och Shuggies gitarrspel i slutet bäddar in mig i ren gemytlighet.  Forna somrar vaknar till liv genom den här skivan och man börjar gunga lustigt i takt eller sluter ögonen i ett ifrågasättbart uttryck för njutning utan att man bryr sig om det.

Sprickor i Musiken

juli 9, 2011

I en intervju med SVT ville Neil Young för några år sedan understryka ofullständigheten som en eftersträvansvärd dygd i musiken. Han tog den amerikanska ursprungsbefolkningens textilier som exempel för att bildligt beskriva musikens stora behov av något oklart, de lämnade ett mönster halvfärdigt i sina annars perfekt vävda tyger, som i en ödmjuk gest i respekt för gudarna och för att understryka människans brister. De var fulländade, inte vi. Det är i sprickorna ljuset kommer in sa en annan kanadensare, Leonard Cohen, illustrativt i samma anda. 

(more…)

What A Day That Was – Talking Heads

juli 1, 2011

Talking Heads och What A Day That Was i regissören Jonathan Demmes fantastiska konsertfilm Stop Making Sence (1984). Filmen inleds med David Byrne som ensam entrar en tom scen och framför Psycho Killer på akustisk gitarr samt en inburen kassettbandare med tick-tackande slagverk (beatet kom egentligen från en trummaskin kopplad till mixerbordet). Inför konsertens andra låt, Heaven, får Byrne sällskap av Tina Weymouth på bas och vidare följer en bandmedlem per låt fram tills att hela den härliga orkestern är på plats. Steg för steg utökas ljudbilden. Det är liv och rörelse, sång och dans i en härlig harmoni som sprider glädje konserten/filmen igenom. Intensiteten avtar aldrig och det rycker i de stelaste av dansben.

Dröm Nr. 1

juli 1, 2011

Musiken pågår nu, där är den evigt förankrad. På ett fysiskt stadie tar musiken slut då sista tonen slagits an och klingat ut, men den kan startas om och höras på nytt eller också fragmentariskt leva kvar minnet. Oftast nynnar vi på avhuggna melodier och texter. Sällan återges helheten, snarare är det vissa enskilda partier som väckt oss ur dvalan. Vissa fraser hänger kvar hos oss, andra passerar obemärkt förbiTyvärr fastnar alltför ofta en musik som vi ofrivilligt blir exponerade för. Musik som klibbar, fördummar och som är väldigt svår att få bort. Omedvetet börjar ramsan om och om igen tills vi blir så pass medvetna om dess existens att vi aktivt och medvetet försöker undanröja den. Oberoende av kvalité är musiken inte statisk utan brinner som en låga tills veken brunnit ut och det som berör kan hålla oss varma en stund och sedan överlämna rummet till dess tystnad och kyla.

(more…)