THENPLAYON

Utomhus behöver man både tröja och jacka denna kyliga julikväll, nere i källarlokalen på Göta Källare är värmen så påtaglig att man snabbt börjar svettas ymnigt trots att man sedan länge avlägsnat höstklädseln. Detta är inget som bekommer mig när Richard Thompson väl börjar spela vid klockan halv tio och cirka två timmar framåt. Mellan låtarna torkar man svetten från pannan och inser att lokalen totalt upplösts under de resor vi får åka med på, bort från källaren och ut i världen genom musiken.Varje låt går som en eftertänksamt berättad historia men utan att inlevelsen eller oplanerade infall går förlorade. Richard Thompson är fenomenal på alla sätt, som låtskrivare, gitarrist och underhållare i hans brittiska gentlemannamässiga jargong med en svalkande självdistans vilket fungerar som en utmärkt avlastning till hans låtar som ofta berör tyngre teman med besk eftersmak. När han spelar Whitered And Died från det fantastiska albumet I Want To See The Bright Lights Tonight (1974), det första samarbetet med sin exfru Linda, andas en kuslig stämning i lokalen och Norgeattentatet gör sig närvarande för mig, men jag vet inte om det är Thompsons intention. Det är inget han nämner under kvällen i vilket fall. Tempot ändras mellan låtarna men även mitt i dem, med total kontroll och harmoni och glädje, det är kul med musik, det är vackert. Kärnan till vad det är som är häftigt med musik finns i Thompsons uppenbarelse och hans låtskrivarkonst gör sig helt klart bäst i det här soloformatet. Ensam med akustisk gitarr och sång, trots det är ljudbilden gigantisk i hans komplext dynamiska spel som spelas med ett lätt leende ibland. I always try to play this one around sunset, which would be about now säger han och tittar upp i det svarta klubbtaket under jord innan han spelar den förtrollande Sunset Song från hans album Sweet Warrior (2007). Det spelar ingen roll när låten är skriven, om det är kvällens enda Fairport Convention nummer Genesis Hall från 1969 eller någon från de senare fyrtio åren, gemensamt är det gedigna hantverket från en äkta låtskrivare som bland sina kolleger sedan länge varit vördad men kanske inte hos den stora massan, detta gör att man inte behöver trängas nämnvärt i lokalen men samtidigt skapar det en förundran, hur detta kan vara möjligt? Publiken ropar oavbrytet efter sina favoriter i pauserna och förvånansvärt lyssnar ofta Thompson till önskemålen och flera gånger tillgodoser han faktiskt dem, efter att han rett ut tonart och melodi i minnet. I jakt på rätt tonart börjar han nynna skalor men inser det lätt högfärdiga beteendet och får skalan att balla ur och vi brister ut i skratt. Trots den lätt skämtsamma attityden så  tappas inte något av intensiteten i framförandena, obehindrat rör sig Thompson mellan glädje och allvar på ett sätt som övertygar mer än de flesta artister jag sett. Jag är övertygad om att Richard Thompson är en av västerlandets absolut mest kompletta musiker, på alla plan. En äldre herre sa till sin gamla vän på väg upp ur katakomberna: inte en enda svag låt!. Visst var det så, tänkte jag medgivande, allt var tamejtusan helt kanon!. Tack Mr. Thompson för uppvisningen i ett fulländat konstnärskap.

Etiketter: 25/7, Göta Källare, I Want To see The Bright Lights Tonight, Linda Thompson, recension, Richard Thompson, Stockholm, Sunset Song, Sweet Warrior, Whitered And Died

This entry was posted on juli 26, 2011 at 10:38 f m and is filed under Linda Thompson, Richard Thompson. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.