Posts Tagged ‘recension’

Bill Frisell – The Great Flood (Uppsala Konsert & Kongress 15/11 2012)

november 16, 2012

Precis när jag funnit min plats och satt mig släcks lokalen ner och kvartetten stegar in. Senaste konserten var också i Uppsala och baserades helt på Disfarmer (2009), albumet där Bill Frisell hämtade inspiration eller snarare uteslutande baserade sin musik på den amerikanske fotografen Mike Disfarmers mystiska porträtt. Nu är inspirationen istället hämtad från den stora översvämningen av Mississippifloden (The Great Flood) som drabbade den amerikanska södern 1927 och dess faktiska påverkan på den amerikanska musikens vandring från södern till städerna. Störtfloderna raserade tusentals hem och la stora delar av delstaterna Arkansas, Louisiana och Mississippi under vatten vilket skapade enorma folkförflyttningar. Precis som vid förra turnén projiceras bilder bakom bandet, som en integrerad del. Bilderna i bakgrunden är nu rörliga och de dokumenterar katastrofens alla förlopp, före och efter. Regissören Bill Morrison har klippt ihop de gamla journalfilmernas råmaterial som skildrar människornas sakliga agerande, paddlandes bland hustak för att undsätta sin nästa men de visar även de bokstavligt talat torra politikernas manierade intresse för byfånens desperation i jakt på medmänskliga poänger. Inget har förändrats känns det som. Den svarta befolkningens stenhårda slit på bomullsfälten och på sandbankerna går inte kameran förbi utan skänker en obehaglig underton av det genomsegregerade och racistiska samhället. Konserten fortskrider och framförs i kapitel, där varje del kopplas kring översvämningens olika faser och konsekvenser. Den redan nämnde politikern tilldelas ett ganska stolligt tredjazznummer i högre tempo. Bandet framför den med spelglädje och fjäderlätta steg men oftast trevar Frisell och bandet igång varje kapitel i patenterad stil av kontrollerad dissonans i väldigt nedtonat format och det finns många olika klanger att vila i när musiken får växa sig större och få mer kropp. Bandets förmåga att krympa och växa, skifta stämningar och dynamik är beundransvärt. Aftonens volymmässigt och även känslomässigt starkaste låt Migration sveper över mig med enorm styrka och i efterhand slår det mig att det nog mycket är tack vare det tålamod musiken har, inget hastas fram utan crescendots känslomässiga genomslag skulle med säkerhet vara just där. Frisells kapacitet som gitarrist och kompositör gör att jag inte tvekar över detta. Helheten är den starkaste faktorn i denna sjuttionfem minuter långa ”filmkonsert”. När skärmen svartnar för varje filmsekvens så börjar även bandet att tänka på refrängen, detta går för det mesta väldigt bra och avslutningarna känns i harmoni men ibland blir bandet helt uppfylld av inspiration och känns ofrivilligt tvungna att runda av till förmån för filmens helhet. Nästa kapitel kommer ju strax och det tar de hänsyn till. Ett nytt stycke tar sakta form då titeln introducerats, de svartvita bilderna är vackra men likaväl tragiska och musiken lyckas hitta den vördnadsfulla tonen som rör sig ordlöst däremellan, en levande ton som inte spelar på de sentimentala strängarna. Bill Frisells kompositioner är hämtade ur filmernas berättelse men han reste även runt i de en gång drabbade delstaterna för att på plats försöka få en mer direkt kontakt med musikens spår. Enligt Frisell skulle projektet framförallt skildra bluesens påbörjade urbanisering men det gör inte att musiken binds till den traditionen specifikt. Den är fri för tolkning, ger utrymme för kontemplation och den smälter sömlöst samman med bilderna. Genremässigt obunden som Bill Frisells gitarrspel. Bandets instrumentala sammansättning består av Ron Miles på trumpet, Tony Scherr på bas och slidegitarr och Kenny Wollesen trummor och xylofon. Tillsammans med bandledaren bildar de en kvartett med lyhördhet för avtagsvägar från de givna noterna och allt lever hela tiden. Vattnets porlande, de paddlande i vackert motljus och kosssornas försök att korsa en översvämmad gatukorsning. Bilderna är lätt surrealistiska och musiken understryker ofta den magiska aspekten.

Richard Thompson Göta Källare 25/7

juli 26, 2011

Utomhus behöver man både tröja och jacka denna kyliga julikväll, nere i källarlokalen på Göta Källare är värmen så påtaglig att man snabbt börjar svettas ymnigt trots att man sedan länge avlägsnat höstklädseln. Detta är inget som bekommer mig när Richard Thompson väl börjar spela vid klockan halv tio och cirka två timmar framåt. Mellan låtarna torkar man svetten från pannan och inser att lokalen totalt upplösts under de resor vi får åka med på, bort från källaren och ut i världen genom musiken. (more…)

Emmylou Harris på Cirkus 24/5

maj 25, 2011

Emmylou Harris döljer sig lite bakom det karaktäristiska silverhåret. Det som är i förgrunden på milstolpen Wrecking Ball från 1995. På håll nerifrån parkett döljer lockarna hennes ansikte men man kan se att munnen rör sig, väldigt lite bara halvt öppen, men därur kommer de starka tonerna som hugger till i bröstet. De rymmer ren vulkanstyrka som bara smäller till men de kan i samma andetag otvunget landa i mjuka hesa viskningar. Röstens kraft är förstås kvällens epicentrum och det fem man starka bandet runtom Emmylou Harris är där för att understryka detta faktum utan att själva stjäla plats. En handfull originallåtar från nya skivan Hard Bargain presenteras under kvällen, några på ett hjärtskärande sätt, hyllningen till sin forne vän och kollega Kate McGarrigle (Darlin’ Kate) som gick bort förra året samt en låt åt sitt förstfödda barnbarn Prudence (Goodnight Old World). Livet och döden vävs otvunget samman genom konserten, på samma sätt som en upplivande snabb Honky-Tonk (där bandets instrumentella virtousitet exponeras) byts av med en osentimental men sorgsen ballad. Emmylou Harris besjunger sin gamle livskamrat Gram Parsons i nya låten The Road och Harris sjätte sinne för låttolkningar är givetvis också en närvarande faktor, exempelvis när en kraftfull variant av Parsons låt Wheels spelas någonstans halvvägs genom konserten. Ändå är det gårdagkvällens andra nummer, tolkningen av Gillian Welchs Orphan Girl från redan nämnda Wrecking Ball, som sitter starkast kvar… eller när samtliga utom gitarristen ställer sig och sjunger enbart ståbasackompanjerad stämsång som vaggar en som ett barn. Emmylou Harris uppriktighet och spelglädje präglar hela konserten och trots hennes fyrtioåriga karriär visas inga tecken på att hon har tröttnat, hon understryker själv mellan låtarna sin tacksamhet och glädje över att fortfarande kunna få sjunga och spela. Tack själv, Emmylou.

Disfarmer, Uppsala 29/3-11

mars 30, 2011

Bill Frisell ställer sig vid en mikrofon, avsides från kvartettens halvcirkel, som om han ska hålla ett tal. Han presenterar bandmedlemmarna som sätter sig till rätta vid sina respektive instrument och följer sedan snabbt deras exempel. Frisells timida uppenbarelse smittar av sig direkt till andra raden och han kan som sagt knappt bärga sig att slå an första tonen tillsammans med sina vänner på pedal-steel gitarr, fiol och ståbas. Elgitarren, stafliet eller vad man nu ska kalla instrumentet i frontmannens knä och händer, är vackert himmelsblå och den kan göra allting. Kompositionernas speltekniska komplexitet är inget som man överhuvudtaget reflekterar över när allt bara flyter på så enkelt och lekfullt. Bandet följer delvis noter men det märks att lyhördheten dem emellan är ett större redskap, ibland ler Frisell, troligtvis över att någon i bandet bjudit på en ny variation. Melodier, harmonier skiftar ständigt och allt är fyllt med liv, precis som Mike Disfarmers magiska bilder som exponeras till vänster och höger om bandet. Vi som missade utställningen på Fotografiska fick här en andra chans! De projiceras och sveps in och ut ur dukarna på ett drömlikt sätt. Möjligheten att som publik kunna alternera fokus från bandet till bilderna och tillbaka igen gör att man aldrig själv tappar gnistan och de stunder en viss bild ackompanjeras med rätt toner så uppstår magi. Frisell är ingen gitarrist i traditionell mening, jag tror inte att han ser strängar, band, stämskruvar, klaustrofobiska skalor när han börjar spela. Snarare ser han ett stort grönt fält med oändliga möjligheter, där inget infall är för dumt, utan där man kan leka och kontemplera fritt. Stanna upp, se sig omkring, gå vidare. Hans band är lika talangfulla och choosefria, byter instrument. Dobro och en fyrsträngad gitarr finns också till hands, om man inte som Carrie Rodriguez vill spela på fiolen som en ukulele, eller till extranumret och kvällens första sångnummer sjunga en vacker blues. Möjligheterna är betydligt större än begränsningarna och en av mina konserthöjdpunkter i år på förhand har motsvarat förväntningarna.

”Sweden” konstaterade Frisell och knäppte händerna framför stående ovationer, efter att bandet för andra gången gjort entré för extranummer. Jag säger: ”Bill Frisell”.

Think från Disfarmer (2009).

(Fr. V: Greg Leisz, Carrie Rodriguez, Bill Frisell och Viktor Krauss, bas)