Bill Callahan (f. 1966) tog avstamp med bandnamnet Smog och den egenhändigt inspelade Sewn To The Sky 1990, ett album som han gav ut på kasettband. På grund av bristande inspelningsresurser blev inspelningens ljud rätt ”rått” (Lo-fi) och själva musiken var bräcklig och dissonant. Till skillnad från Callahans senare album som har ett stort fokus på textens och röstens utformning så var de första alstren till stor del instrumentala. Två år efter debuten skrev han på för bolaget Drag City (där bland annat Will Oldham, Joanna Newsom och även nu Bert Jansch också återfinns) och inspelningsmöjligheterna växte likaväl instrumenteringen. De generella förutsättningarna var helt enkelt bättre som en signad artist och från -93 så började musiken dra sig åt mer raffinerat ljudlanskap. Callahan kom att samarbeta mycket med mästerproducenten Jim O’ Rourke.
Ett karaktärsdrag hos Smog och albumen som från -07 varit under eget namn är den ganske trevande barritonen som inte gärna vill fastna i melodiskt upprepade teman eller explodera i stora känsloutbrott. Snarare har allt en medvetet lite lösare och monoton framtoning, kanske någonstans lite ofärdigt, ibland. Ett beundransvärt tillvägagångssätt i alla fall, att låta melodin anas snarare än att följa en mer schematisk låtstruktur, något jag tycker man kan höra i klippet. En häftig låt med en udda (ja, originell om ni så vill) text och fri form, det känns som att lite vad som helst kan hända, vilket gör det spännande. Resten av Sometimes I Wish We Were An Eagle har ett mysigt luftigt lunk och känslan är långt ifrån någon lo-fi produktion, förutom rösten och akustiska gitarren lyser orglar, stråkar och några lätt orientaliska melodislingor som fina mjuka ljusstrimmor. Det är vackert. Jag sitter här och skriver om den produktive Bill Callahan och hans musik som om jag vore inbiten men det ska understrykas att så inte är fallet. Jag har bara skrapat lite på ytan. Senaste och fjortonde albumet, Apocalypse, kom förra månaden.
Från Sometimes I Wish We Were An Eagle (2009).
THENPLAYON 