Posts Tagged ‘Will Oldham’

In My Mind – Will Oldham

januari 26, 2012

Will Oldham gör en avskalad version av den hårfagre outlawcountryartisten David Allen Coes vackra låt In My Mind från 2010. Den sjuttiotvåårige Allen Coes karriär sträcker sig från slutet av sextiotalet fram till idag, efter ett väldigt produktivt sjuttio -och åttiotal (bara 1978 hann han spela in fyra album)  följde en lite mer sansad utgivningstakt. Det har blivit över fyrtio studioalbum sedan debuten 1969 och på omslaget av det senaste DAC Living On The Edge (2010) varnas lyssnaren av en humoristisk undertext: musiken kan bota eller orsaka allvarlig depression – ditt val. Trots det vågade sig Will Oldham in i musiken och gjorde också det vettiga beslutet att själv spela in In My Mind, vars originalversion kanske tappar sin kärna i en lite väl överbelastad produktion.

Eid Ma Clack Shaw – Bill Callahan

maj 3, 2011

Bill Callahan (f. 1966) tog avstamp med bandnamnet Smog och den egenhändigt inspelade Sewn To The Sky 1990, ett album som han gav ut på kasettband. På grund av bristande inspelningsresurser blev inspelningens ljud rätt ”rått” (Lo-fi) och själva musiken var bräcklig och dissonant. Till skillnad från Callahans senare album som har ett stort fokus på textens och röstens utformning så var de första alstren till stor del instrumentala. Två år efter debuten skrev han på för bolaget Drag City (där bland annat Will Oldham, Joanna Newsom och även nu Bert Jansch också återfinns) och inspelningsmöjligheterna växte likaväl instrumenteringen. De generella förutsättningarna var helt enkelt bättre som en signad artist och från -93 så började musiken dra sig åt mer raffinerat ljudlanskap. Callahan kom att samarbeta mycket med mästerproducenten Jim O’ Rourke.

Ett karaktärsdrag hos Smog och albumen som från -07 varit under eget namn är den ganske trevande barritonen som inte gärna vill fastna i melodiskt upprepade teman eller explodera i stora känsloutbrott. Snarare har allt en medvetet lite lösare och monoton framtoning, kanske någonstans lite ofärdigt, ibland. Ett beundransvärt tillvägagångssätt i alla fall, att låta melodin anas snarare än att följa en mer schematisk låtstruktur, något jag tycker man kan höra i klippet. En häftig låt med en udda (ja, originell om ni så vill) text och fri form, det känns som att lite vad som helst kan hända, vilket gör det spännande. Resten av Sometimes I Wish We Were An Eagle har ett mysigt luftigt lunk och känslan är långt ifrån någon lo-fi produktion, förutom rösten och akustiska gitarren lyser orglar, stråkar och några lätt orientaliska melodislingor som fina mjuka ljusstrimmor. Det är vackert. Jag sitter här och skriver om den produktive Bill Callahan och hans musik som om jag vore inbiten men det ska understrykas att så inte är fallet. Jag har bara skrapat lite på ytan. Senaste och fjortonde albumet, Apocalypse, kom förra månaden.

Från Sometimes I Wish We Were An Eagle (2009).


All We Have Broken Shines – Brightblack Morning Light

februari 21, 2011

De udda fåglarna Nathan Shineywater och Rachael Hughes var vänner från Alabama men etablerade sig i norra Kalifornien som duon Brightblack Morning Light 2005 och fem år framåt. De hade redan musicerat ihop tidigare, bland annat på turné med Will Oldham i södern tidigt 00-tal. Nathan spelade gitarr ofta med en slide och Rachel på klaviatur med förkärlek till det gamla elpianot Fender Rhodes. Nathan var och är nog, med största sannolikhet fortfarande, en drivande kraft på folkscenen. Framförallt organiserade han från och med 2003 minifestivaler kallade Quiet Quiet Festivals som trots det väldigt tysta namnet gjorde musiken hörd. Duon blev en av de ledande samtida grupperna inom den så kallade freak folk genren tillsammans med festivaldeltagare såsom Devandra Banhart och Joanna Newsom. Namnet freak folk beskriver ganska bra hur musikens väldigt nedtonade traditionella stil beblandas med mer udda och experimentella inslag.

Brightblack Morning Lights första album Ala.Cali.Tucky från -05 fick bland annat mycket fin kritik av The New York Times som kallade den för fantastisk. Förutom musiken väckte bandets udda livsstil också uppmärksamhet. De levde bland annat i tält ute i skogen och det tredje albumet spelades in endast med hjälp av solenergi. Ett steg tillbaka mot ett mer spartanskt sparsamt leverne. Hippieflum eller klarsyn? Döm själva. Jag såg dem för några år sedan i ett avsnitt av det framlidna Musikbyrån på SVT som handlade om Kalifornien. Då stod de målade blå i ansiktet ute någonstans bland röda trädstammar och Nathan Shineywater pratade hest viskande om naturens kraft, om jag inte minns fel. Säga vad man vill men det hela var ganska fascinerande. Tog inte tag i att lyssna på dem förrän ett par år sedan och hittade den orginellt klingande låten nedan, från det andra albumet Brightblack Morning Light (2006). Känns lite som ett dovt eko från skogen och den förmedlar en harmoni denna måndags morgon.