Musiken kan vara ett instrument för tidsresor. Det är nog ett ganska accepterat ställningstagande om man tittar närmare på det. Då låtar, som man inte hört på länge men som man verkligen har uppskattat, plötsligt och oväntat dyker upp så kan man sköljas över av minnen från förr starkt förknippade till dem. Det är oftast vid dessa oväntade och helt anspråkslösa tillfällen som effekten blir som störst. Det hela handlar om situationen. Slår man på den gamla låten på stereon hemma så kanske effekten snarare blir den motsatta, att låten mest framstår som något gammalt och frånkopplat. ‘The element of surprise’ är väldigt viktig! Inte sällan delar man den gamla låten med en andra part som har en liknande relation till den och hörs den igen tillsammans så händer det att man tittar på varandra och säger: kommer du ihåg när..?
Musiken kan ha samma instinktiva effekt på minnet som luktsinnet, ni vet själva när ni går in i en butik och genom lukten helt plötsligt påminns om en leksaksaffär för 20 år sedan . På en bråkdel av en sekund är man på en helt annan, oväntad, bortglömd plats i minnet. En viktig sak att poängtera är att alla minnen som frammanas inte behöver vara glada, men det tenderar oftast vara så att vi hellre gärna minns det positiva, eller att det gamla rostiga förgångna förgylls av minnets omisskännliga nostalgiskimmer.
Det finns dock tonsättare och musiker som medvetet är på jakt efter det fasansfulla i människans natur. Som vill väcka obehagliga minnen till liv. Många använder musiken för att teleportera lyssnaren till platser som inte är trivsamma, bortom vardagliga teman som hjärtesorg och tristess. De vill skaka om oss med bestialiska mord och människans grymhet. Teman som inte är så upplyftande men som ändå kan vara lika omvälvande och vackra som annan musik eller till och med mer så. Det är helt upp till den enskilde lyssnaren att göra den bedömningen. Kontentan är i alla fall att vissa musiker och musikstycken med ett väldigt raffinerat handlag verkligen lyckas med denna musikaliska teleportering till det mörka.
Nu hävdar inte jag att man på något verklighetstroget sätt skulle kunna visualisera ondskan, förödelsen och den obeskrivliga sorg som fanns (finns) efter bomben i Hiroshima om man inte upplevt den själv, men genom den avantgardistiske polske tonsättaren Krzysztof Pendereckis populära Threnody To The Victims of Hiroshima (1960) målas något upp som kanske kan ge en vindpust av det obehaget. Varför vill man uppleva det då? Styrkan i den här typen av ‘mardrömsmusik’ ligger nog mycket i att konfrontera våra minnen och åskådliggöra våra rädslor, i en strävan att övervinna dem. Det gör den relevant. Dessutom så har skräcken (ofta med en motvilja) alltid lockat. Spöksagor, skräckfilmer och nyheterna.
I Nick Caves och Mick Harveys låt The Mercy Seat (Från albumet Tender Pray, 1988) skildras en mans sista smörjelse, från den elektriska stolen till guds tron i himmelen, genom en nattsvart text. Orden känns som de hittats ristade med en smutsig kolstump på en vägg i cellen, av en dödsföraktande hand. Låten gör sig dock bäst i Johnny Cashs avskalade version där just texten sitter i främsta rummet och den sparsmakade men effektiva instrumenteringen ångar på det oundvikliga, som Cash förstärker genom att verkligen förkroppsliga huvudpersonen som en karaktär av kött och blod. Det är en historia som väcker avsmak och en låt som låser in en i samma fängelse som berättaren, men där man lyckligtvis alltid får uppskov och släpps fri efter 4 minuter och 35 sekunder. Det kanske är den frihetskänslan som är den främsta behållningen..
Från American III: Solitary Man (2000).
THENPLAYON 