Archive for maj, 2010

Minnen av ett möte & Månadens Omslag #2

maj 25, 2010

John Fahey  framför Red Pony i programmet Guitar, Guitar 1969. 

I texten om Skip James (se kategorier) från tidigare  nämndes John Fahey, att han ‘hittat’ James på ett sjukhus 1964. Det stämmer och Fahey blev viktig för blueslegendens återkomst men deras möte är inte en solskenshistoria. Fahey berättar i en intervju för tidningen Wire (#174, 1998) att sökandet av James mycket drevs på hoppet om att få lära sig dennes spelteknik, men framförallt att själva mötet med honom var en fullkomligt förkrossande upplevelse. ”Han var en verkligt nedlåtande jerk”, minns Fahey. 

Fahey fortsatte berätta att han tillsammans med två kolleger hade träffat en otroligt arrogant och högfärdig person som sarkastiskt frågat: ‘Så ni har hört några av mina låtar, de som spelades in 1931?’, Fahey hade svarat ja och Skip fortsatte: ‘Jösses, det tog er minst sagt en lång tid att hitta hit, ni kan inte vara särskilt begåvade. Well, det var snällt av er grabbar att riskera era liv, spendera alla dessa år och alla pengar för att leta efter mig. Jag kan förstå varför ni gjorde det, eftersom jag verkligen är ett geni. Nåväl, godnatt nu’. Det var ett bemötande som understryker sägnen om att Skip inte haft mycket till övers för ”Folkies” (skällsord för 60-talets folkmusikpuritaner, något Fahey inte ansåg sig vara), eller kanske bara en bekräftelse på att helt enkelt inte ha för stora förhoppningar på stora konstnärers ödmjukhet. Ingen skugga ska ändå falla på Skip, han är inte ensam om att ha haft storhetsvansinne i musikhistorien. John Fahey lämnade desillusionerad ”den konstigaste, mest komplicerade och bisarra av alla blues konstnärer” på Tunica County Hospital i Mississippi med svidande besvikelse.

Fahey lät göra gällande att han ändå kom över chocken och lyckades separera musikern med personen Skip James (vilket THENPLAYON också verkligen gör). Bevisligen var det så eftersom han låg bakom Skip James 60-talsinspelningar, gjorda på hans egna bolag Takoma Records. Några övriga artister/band som senare låg på Takoma var gitarrlegenden Mike Bloomfield, blueslegenden Bukka White och Canned (”I’m goin’ up the country…”) Heat.    

John Fahey var en musikaliskt egensinnig outsider med glimten i ögat och hade en lång och aktiv karriär (räknade till 36 studioalbum) som sträckte sig från 50-talet fram till 2001 då han gick bort i samband med en misslyckad bypassoperation. Utöver att driva sitt egna skivbolag så var det framförallt som tonsättare och gitarrist som han gjorde karriär. 1958 spelade han in några låtar under namnet Blind Thomas på bolaget Fonotone i syftet att driva med folkiesarna och bluespuritanerna som törstigt jagade äktheten i svunna blueshjältar. Därför ‘planterades’ skivan under kategorin ‘Authentic Negro Music’ i skivbutikerna. Förhoppningen var att någon skulle nappa på betet i tron om att ha hittat den förlorade store bluessångaren Blind Thomas (ett nästan karikatyrmässigt artistnamn), men historien förtäller inte om så blev fallet. Hans experimenterande med aukustisk blues som Blind Thomas blev ändå utloppet för den mytiska karaktärsskapelsen Blind Joe Death.

         Månadens omslag: John Faheys Blind Joe Death (1959

1959 släpptes det legendariska debutalbumet under hans synonym Blind Joe Death på Takoma records och blev ett av musikhistoriens första album att ha spelats in och producerats av en helt självständig artist. Det trycktes bara ett hundratal skivor och gjorde heller inget väsen på dåtidens musikscen, men dess akustiska soloorienterade gitarrspel var väldigt nydanande och lovorden växte med tiden. Nyutgåvan av Blind Joe Death från 1967 fick fem stjärnor i den andra utgåvan av Rolling Stone Record Guide 1979. Idag är originalen extremt eftertraktade och priset därefter.

    Live i Hamburg 1978.

Fahey grundade också bl.a. en egen genre kallad American primitivism eller American primitive guitar. Uttrycket primitiv tog Fahey från en fransk gren inom bildkonsten och stod framförallt för en självlärd och minimalistisk stil. Genren baserades på traditionell fingerplockteknik för gitarr (se klippen ovan) hämtat från countryn och bluesen men applicerades för avantgardistiska/neo-klassiska kompositioner. Trots den obskyra genredefinitionen gav Fahey fog för den genom analytiska förklaringar av sina verk. Han hämtade stor inspiration från det amerikanska musikarvet och inkorporerade nya arrangemang av gamla bortglömda folk/bluesstycken i sin musik men kom även att blicka utanför landets gränser och inspirerades av konstmusik, brasiliansk, portugisisk och indisk musik. John Faheys musikaliska gärning går inte att härleda till endast en genre, men på de få album som jag hört så märks att en fot står stadigt i den amerikanska ”roots-musiken”.

Annonser

Crying – Roy Orbison

maj 18, 2010

Roy Orbison hypnotiserar en folkmassa någonstans i Frankrike 1965.

Jag minns hur blixten träffade sig själv…

maj 12, 2010

Det finns idag många gitarrister i världen och det fanns många igår. De bildar en ingrodd snårskog av en okontrollerad mängd sly och högt ogräs där fästingar frodas, suger ut blod ur sina offer och sprider infektion. Många lyssnare håller sig gärna borta därifrån, ibland befogat och ibland obefogat. Det kan vara värt utflykten. För likt träd som är enkla att klättra så kan toner öppna horisonten, ta dig bort från denna snårskog dit solen sällan når eller vinden svalkar och föra dig upp till den rena luften. Man andas in och man andas ut.

Tom Verlaine är ett sådant träd i sina bästa stunder (se även kategorier Peter Green, Buddy Guy).  Under sjuttiotalet spelade han i sin New York-baserade kvartett Television och tillsammans med  gitarristen Richard Lloyd vävde de toner bortom direkta popackord. Gitarrernas toner slingrade sig runt varandra och bildade ett vackert oefterhärmligt skimmer  som tillsammans kunde bygga stillsamma explosiva crescendon. Typexemplet är framförallt titellåten från debutskivan Marquee Moon (1977), ibland felaktigt omnämnd som en punkplatta, ett antagande som stämmer in på den samtida musikaliska eran men inte på Television. Hörde låten Marquee Moon första gången på en folktom strand  vid solnedgången för många år sedan. Det är en sådan låt man inte glömmer efter att ha hört den. Så var det i alla fall för mig. Tom Verlaine och Richard Lloyds gitarrer ekade i huvudet och texten skriven av Verlaine bildade, tillsammans med hans oroliga säregna röst, ett tjockt mörker som det glimrande instrumentala skimret hela tiden flydde.  ”I remember how the darkness doubled...” . Snårskogen stod i lågor under denna balansgång.

(På omslaget till Marquee Moon Fr. v) Basisten Fred Smith, Tom Verlaine, Richard Lloyd och trummisen Billy Ficca

Uppföljaren till den storstilade debuten Marquee Moon, Adventure kom tätt inpå -78 året efter och i mitt tycke bibehöll den Televisions magiska anslag, både lyriskt och instrumentalt. Lyssna gärna på låtarna Carried Away och Days. De starka karaktärerna i bandet kolliderade och Richard Lloyds drogproblem blev för påfrestande och bandet splittrades samma år. De båda gitarristerna gick solokarriärer till mötes men har under -90 och -00 talet även återförenats och spelat som Television. Originaluppsättningen släppte den tredje skivan Television 1992.    

Detta är avslutningsspåret Breakin’ in My Heart på Tom Verlaines självbetitlade solodebut  från 1979. De öppnande tonerna summerar på ett bra sätt hur man kan klättra i träd. 

Buddy Guy – The First Time I Met The Blues

maj 9, 2010

Klippet är hämtat från filmen Chicago Blues (1972).

Glad Fredag och glöm aldrig Richard Manuel!

maj 7, 2010

Återigen så har den kreativa ådran täppts till lite granna efter att ha bläddrat igenom den hjärtinfarktsframkallande Nöjesguiden. Det är bara att dra ut och springa. Dumt nog glömmer man efter en tid bort varför man inte läser den tidningen och börjar bläddra igen. Temat var kritik och hur kritiken i dagens journalistik har urholkats, tappat substans osv osv. Däribland självklart musikjournalistiken. Kritiken som eftersöks tycktes framförallt vara den negativa, eller uteslutande så. Ett vanligt förekommande fenomen på Nöjesguiden. En negativ och destruktiv journalistik badandes i Bud-Light på b-hippa smygläsningsträffar. Det kan hursomhelst säkert stämma att musikkritiken blivit lite lam och jag spinner vidare lite. Ofta kan det kännas som musikkritikerna i dagstidningarna oftast följer ett formulär 1 A, en likriktande mall, och att det sällan finns en riktig kärna bakom lagren av metaforer. Inget fel på metaforer men det märks när de trampar vatten och saknar substans, saknar anknytning till vad skribenten faktiskt tycker och är ändamålslös. De är normalt sätt ovärderliga när man ersätter toner med ord.

Jag förstår delvis nöjesguidens skribent i den mån att det sällan finns någon som bryter mönstret, ställer sig upp och säger att The Radio Depts. senaste kanske inte var så där himla bra (Jag tog bara det ur luften som ett exempel, har inte lyssnat på Radio Depts. senaste). Sen DN införde sitt numrerade betygssystem så har det haglat fyror (näst bästa betyget) till höger och vänster. Är det alltid befogat eller är det under påverkan av en allmänt existerande och förlamande ståndpunkt? Vad satte DN för betyg på den här skivan eller vad skrev SVD om den konserten? Ibland eller till och med ofta känns det som att den typen av frågor har uppstått på redaktionerna. Självklart bör man vara införstådd med att texter ska in en viss tid och att mallar är nödvändiga för ett snabbare arbete men ändå. Ibland låter de unisona hyllningskörerna falska. Det största typexemplet är Nöjesguiden själva, de följer Nöjesguidens formulär av ängsligt sneglande på övriga tidningars åsikter för att i sin tur kunna fnysa åt dem och hävda sin särart som de sanna sanningssägarna. De riktiga kritikerna. Ur den musikkritiker-kritiska synpunkten om kritikers fisljumna likriktning, vattentrampande försök till avslappnad personlig journalistik, så blir det rent av upprörande när en kritiker i Nöjesguiden skriver i en recension av Levon Helms skiva Electric Dirt (2009) att: ”Jag vet att även ni ägnat åtskilliga kvällar åt att diskutera vem som hade The Bands bästa röst, och jag vet att även ni ibland frestats att kröna såväl Robbie Robertson som Rick Danko”. För ett fan av The Band är det en fullkomligt befängd och skrattretande kommentar som saknar all form av personlig autenticitet, trots att det uppenbarligen var målet här. På de sju studioalbumen som originaluppsättningen av The Band hann ge ut så sjöng Gitarristen Robbie Robertson på en låt. Den som sjöng på flest låtar var den ej nämnde och den ofta glömde legenden  Richard Manuel, som av de övriga i bandet ansåg var deras lead-singer. Det behövs egentligen inte sägas mer. Jo förresten, självklart är Rick Danko och Levon Helms röster helt underbara. 

Jag är inte den första som känner irritation, eller (för mig) kanske snarare hopplöshet, över ovan nämnd tidning och jag vet att det oftast lätt går att skaka av sig den men det gick inte idag. Glad Fredag och trevlig helg ändå!

                                      Richard Manuel (1943-1986)

Rain On – Woods

maj 4, 2010

Låten kommer från bandet Woods fjärde album Songs of Shame från förra året. Det femte kommer nu den 11:e maj och heter At Echo Lake. Sångaren i Woods, Jeremy Earl, driver även det omtalade skivbolaget Woodsist Records baserat på östkusten norr om New York och på deras hemsida läste jag bl.a. att instrumentala och Grateful Dead aktiga eskapader var att vänta på At Echo Lake. Intressant. Lyssnade lite hastigt på Woods efter att läst om dem utan att riktigt lyssna, ni vet, men en god vän på andra sidan Atlanten tipsade mig om dem häromdagen helt oberoende och jag drog öronen till mig den här gången. Vacker musik med ett tillhörande vackert omslag. 

PS. Det bör även tilläggas att Woods på Songs of Shame gör en cover av Graham Nashs (se nedan) sublima antikrigssång Military Madness från dennes solodebut  Songs For Beginners (1971). DS. 

Musikaliska Minnen och Mardrömsmusik

maj 4, 2010

Musiken kan vara ett instrument för tidsresor. Det är nog ett ganska accepterat ställningstagande om man tittar närmare på det. Då låtar, som man inte hört på länge men som man verkligen har uppskattat, plötsligt och oväntat dyker upp så kan man sköljas över av minnen från förr starkt förknippade till dem. Det är oftast vid dessa oväntade och helt anspråkslösa tillfällen som effekten blir som störst. Det hela handlar om situationen. Slår man på den gamla låten på stereon hemma så kanske effekten snarare blir den motsatta, att låten mest framstår som något gammalt och frånkopplat. ‘The element of surprise’ är väldigt viktig! Inte sällan delar man den gamla låten med en andra part som har en liknande relation till den och hörs den igen tillsammans så händer det att man tittar på varandra och säger: kommer du ihåg när..?

Musiken kan ha samma instinktiva effekt på minnet som luktsinnet, ni vet själva när ni går in i en butik och genom lukten helt plötsligt påminns om en leksaksaffär för 20 år sedan . På en bråkdel av en sekund är man på en helt annan, oväntad, bortglömd plats i minnet. En viktig sak att poängtera är att alla minnen som frammanas inte behöver vara glada, men det tenderar oftast vara så att vi hellre gärna minns det positiva, eller att det gamla rostiga förgångna förgylls av minnets omisskännliga nostalgiskimmer.   

Det finns dock tonsättare och musiker som medvetet är på jakt efter det fasansfulla i människans natur. Som vill väcka obehagliga minnen till liv. Många använder musiken för att teleportera lyssnaren till platser som inte är trivsamma, bortom vardagliga teman som hjärtesorg och tristess. De vill skaka om oss med bestialiska mord och människans grymhet. Teman som inte är så upplyftande men som ändå kan vara lika omvälvande och vackra som annan musik eller till och med mer så. Det är helt upp till den enskilde lyssnaren att göra den bedömningen. Kontentan är i alla fall att vissa musiker och musikstycken med ett väldigt raffinerat handlag verkligen lyckas med denna musikaliska teleportering till det mörka.

Nu hävdar inte jag att man på något verklighetstroget sätt skulle kunna visualisera ondskan, förödelsen och den obeskrivliga sorg som fanns (finns) efter bomben i Hiroshima om man inte upplevt den själv, men genom den avantgardistiske polske tonsättaren Krzysztof Pendereckis populära Threnody To The Victims of Hiroshima (1960) målas något upp som kanske kan ge en vindpust av det obehaget. Varför vill man uppleva det då? Styrkan i den här typen av ‘mardrömsmusik’ ligger nog mycket i att konfrontera våra minnen och åskådliggöra våra rädslor, i en strävan att övervinna dem. Det gör den relevant. Dessutom så har skräcken (ofta med en motvilja) alltid lockat. Spöksagor, skräckfilmer och nyheterna.  

I Nick Caves och Mick Harveys låt The Mercy Seat (Från albumet Tender Pray, 1988) skildras en mans sista smörjelse, från den elektriska stolen till guds tron i himmelen, genom en nattsvart text. Orden känns som de hittats ristade med en smutsig kolstump på en vägg i cellen, av en dödsföraktande hand. Låten gör sig dock bäst i Johnny Cashs avskalade version där just texten sitter i främsta rummet och den sparsmakade men effektiva instrumenteringen ångar på det oundvikliga, som Cash förstärker genom att verkligen förkroppsliga huvudpersonen som en karaktär av kött och blod. Det är en historia som väcker avsmak och en låt som låser in en i samma fängelse som berättaren, men där man lyckligtvis alltid får uppskov och släpps fri efter 4 minuter och 35 sekunder.  Det kanske är den frihetskänslan som är den främsta behållningen..

Från American III: Solitary Man (2000).

On The Line – Graham Nash

maj 3, 2010

Live på BBC 2:s musikmagasin The Old Grey Whistle Test 1974 framför en av Englands finaste röster sin låt On The Line från den andra soloalbumet Wild Tales (1973). Det krånglar till sig lite i gitarrackompanjemanget men det räddas helt och fullt av det varma och uppriktiga leendet.

Har aldrig träffat Graham Nash personligen men om det någon gång skulle ske så hoppas jag att han skulle motsvara förväntningarna, som den genuint okonstlade och goda människa som speglas i musiken. Jag skulle nog inte bli besviken.

Här hade vi alltså en liten vardaglig hyllning till Graham Nash.

La Fille Avec Toi – Francoise Hardy

maj 2, 2010

Låten kommer från Franςoise Hardys första album Tous les garçons et les filles (Alla pojkar och Flickor) och släpptes 1962 i Frankrike. Albumets titelspår släpptes som singel och blev en jättehit i både Frankrike och i Storbritannien. Översätter man La Fille Avec Toi (via google translator) heter den på svenska Flickan med dig.