Jag minns hur blixten träffade sig själv…

Det finns idag många gitarrister i världen och det fanns många igår. De bildar en ingrodd snårskog av en okontrollerad mängd sly och högt ogräs där fästingar frodas, suger ut blod ur sina offer och sprider infektion. Många lyssnare håller sig gärna borta därifrån, ibland befogat och ibland obefogat. Det kan vara värt utflykten. För likt träd som är enkla att klättra så kan toner öppna horisonten, ta dig bort från denna snårskog dit solen sällan når eller vinden svalkar och föra dig upp till den rena luften. Man andas in och man andas ut.

Tom Verlaine är ett sådant träd i sina bästa stunder (se även kategorier Peter Green, Buddy Guy).  Under sjuttiotalet spelade han i sin New York-baserade kvartett Television och tillsammans med  gitarristen Richard Lloyd vävde de toner bortom direkta popackord. Gitarrernas toner slingrade sig runt varandra och bildade ett vackert oefterhärmligt skimmer  som tillsammans kunde bygga stillsamma explosiva crescendon. Typexemplet är framförallt titellåten från debutskivan Marquee Moon (1977), ibland felaktigt omnämnd som en punkplatta, ett antagande som stämmer in på den samtida musikaliska eran men inte på Television. Hörde låten Marquee Moon första gången på en folktom strand  vid solnedgången för många år sedan. Det är en sådan låt man inte glömmer efter att ha hört den. Så var det i alla fall för mig. Tom Verlaine och Richard Lloyds gitarrer ekade i huvudet och texten skriven av Verlaine bildade, tillsammans med hans oroliga säregna röst, ett tjockt mörker som det glimrande instrumentala skimret hela tiden flydde.  ”I remember how the darkness doubled...” . Snårskogen stod i lågor under denna balansgång.

(På omslaget till Marquee Moon Fr. v) Basisten Fred Smith, Tom Verlaine, Richard Lloyd och trummisen Billy Ficca

Uppföljaren till den storstilade debuten Marquee Moon, Adventure kom tätt inpå -78 året efter och i mitt tycke bibehöll den Televisions magiska anslag, både lyriskt och instrumentalt. Lyssna gärna på låtarna Carried Away och Days. De starka karaktärerna i bandet kolliderade och Richard Lloyds drogproblem blev för påfrestande och bandet splittrades samma år. De båda gitarristerna gick solokarriärer till mötes men har under -90 och -00 talet även återförenats och spelat som Television. Originaluppsättningen släppte den tredje skivan Television 1992.    

Detta är avslutningsspåret Breakin’ in My Heart på Tom Verlaines självbetitlade solodebut  från 1979. De öppnande tonerna summerar på ett bra sätt hur man kan klättra i träd. 

Annonser

Etiketter: , , , , , ,

5 svar to “Jag minns hur blixten träffade sig själv…”

  1. svinxen Says:

    Kort fråga: På skivomslaget finns det en person man utan tvekan skulle ta bort om man var med i Fem myror. (eftersom att han till skillnad från resten av bandet ser frisk ut, inget annat.) Varför fick han vara med i bandet, och vad gör han idag?

    • thenplayon Says:

      Haha en väldigt fin iakttagelse! Han ser ju till och med lite vältränad ut. Jag lovar att återkomma om vad som hände Billy! Kan vara svårt och hitta de exakta anledningarna till att han fick vara med i Television, kanske en kan vara just för att höja bandets fysiska styrka vid lyft av förstärkare och dylikt, innan de anställde roadisar. får se vad jag kan hitta!

  2. thenplayon Says:

    Sett till Billy Ficcas övriga karriär så får man nog säga att det var som medlem i Television som befäste hans namn i rockhistorien. I övrigt så har han bla spelat med new wave bandet the waitresses. Att han fick vara med i bandet grundade sig nog på hans kompetens som trummis och att han kanske bara gick allmänt bra ihop med Tom Verlaine. Han var med redan tidigt 70-tal i trion the neon boys med verlaine och televisions första, sen ersatta, bassist richard hell (som efter avhoppet/fått sparken då bildade the heartbreakers med johnny thunders och jerry nolan från new york dolls 1975). Billy ficca alltjämt kvar och alltjämt i god vigör fick sällskap av richard lloyd som tillkom samt blondies orginalbassist Fred Smith. Ficca fyllde 60 år den 15 februari i år och verkar ha hälsan i behåll med lite bibehållet krull på hjässan. Alla andra i television lever också, omslaget på marquee moon till trots. Ficca trummar på i gammal god stil och ämnar att göra så fram tills armarna inte längre orkar hålla uppe trumstockarna.

  3. svinxen Says:

    Hm. Tack för det välinitierade svaret. Det var ju trevligt att han hade hjässan i behåll. Dock tänker jag uppehålla mig vid Television ett tag till: jag läste nyligen att delar av Television (säkerligen inte den välartade Billy Ficca) anlade en omfattande skogsbrand (eller åkerbrand) någonstans i Amerika, typ Mellanvästern, i början av sin karriär. Är det sant, och har det någonting med modernistisk fransk poesi att göra? För så verkade det i boken (Den amerikanska flickan).

  4. thenplayon Says:

    det var så lite och tack själv för fina frågor. Det hela låter spännande men även väldigt svårt att verifiera. Dock finns ju helt klart en French-connection i Television, den franske 1800-talspoeten Paul Verlaine som visserligen hävdas vara symbolist och inte modernist men som Tom Verlaine hursomhelst tog namnet från. Så det enda jag just nu kan bevisa är att en koppling finns mellan Television och fransk poesi men inte mellan poesin och skogsbränder. Men för att mystiken ska tätna så är jag beredd att hålla Televisions skogsbrand i mellanvästern för sann. De får hållas skyldiga tills motsatsen bevisats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: