Archive for the ‘Peter Green’ Category

Någon slags biografi om Christine McVie

januari 12, 2012

Så fort de första bastonerna drar igång kastar sig folk upp och börjar dansa. Everywhere (Tango In The Night, 1987) verkar aldrig slå fel…

Christine Perfect var ursprungligen klassiskt skolad i piano, hennes moder var professionellt medium och fadern arbetade som konsertviolinist. Farfadern hade varit organist i den berömda gotiska kyrkan Westminster Abbey så musiken var alltså väldigt närvarande i familjen. Efter att som femtonåring kommit i kontakt med hennes storebrors Fats Domino-sångbok lämnade Perfect konstmusiken och gick istället helt in för rock’n’rollen, men tog förstås med sig sina musikteoretiska kunskaper på färden. Som tjugoåring studerade hon skulptur på konstskola i Birmingham samtidigt som hon sjöng och spelade i olika lokala bluesband. Musiken tog till slut överhanden helt i samband med att kompisen, gitarristen och sångaren (doldisen) Stan Webb, sparkade igång bluesbandet Chicken Shack och Perfect fått nys om att de behövde en pianist. Framgången lät inte vänta på sig då  hon och bandet spelade in singeln I’d Rather Go Blind som klättrade på brittiska topplistan. Perfect  beundrade på halvdistans likarna  i Fleetwood Mac, bandet som de delade skivbolag och musikscen med. Kanske i synnerhet deras basist John McVie (tillika Mac i bandnamnet) som hon blev tillsammans med. Efter att de blivit ett par hoppade hon av Chicken Shack 1969 och ett nytt kapitel tog fart.

Chicken Shack och Christine Perfects version av blueslåten I’d Rather Go Blind som klättrade upp på fjortonde plats på brittiska poplistan 1969. 

(more…)

Annonser

The End Of The Game – Peter Green

juni 4, 2011

I butiken, ur högtalaren, in i öronen, ner i själen, tillbaka upp genom munnen som en fråga. Svaret var Peter Greens The End Of The Game från 1970. Det första albumet efter att han, likt sin kollega Syd Barett från Pink Floyd, i en tjock syradimma lämnat sin egen skapelse – I Greens fall Fleetwood Mac. Allt spelades in i ett svep utan repetitioner eller bestämda strukturer. De långa inspelningarna klipptes senare ihop och det fragmentariska resultatet speglade Greens stora inre kaos. Ett sista skrik från ett utbränt geni som efter detta tystnade och försvann i ett nioårigt mörker. Det explosiva omslaget understryker musikens primitiva kraft precis lika tydligt som albumtiteln annonserar ett (sorgligt) slut.

Här ovan är öppningsspåret Bottoms Up.

THENPLAYON: 1 ÅR IDAG

mars 30, 2011

På en av nätets alla avkrokar inmutade jag förra året ett stycke land och började bygga en stuga. Fyra väggar håller nu upp ett plåttak och i brist på ordentlig isolering skapas en bra ventilering. Uppe på verandan kan jag sitta och spana över fältet efter gäster som kanske har vägarna förbi. Bortom min lilla jordplätt kommer Sofia uppför vägen och tittar in. I det vackra leendet finns ett stort tålamod. Det som hon visar när jag för femtionde gången säger ”strax klar”. Jag vill alltid bara måla en liten liten planka till på staketet, totalt insnöad utan insikt i när det är dags att sluta. Mina fina vänner cyklar också förbi, morsar ibland uppfordrande och drar vidare nedför kullen. Okända förbipasserande dyker också upp vid grinden. De söker ibland något som jag kanske kan tillhandahålla vilket glädjer mig mycket.

Detta är inget slott, men jag putsar ideligen på det som redan finns och försöker stärka upp den krökta takbjälken, isolera väggarna lite och kanske, om tid finns till våren, olja den vanvårdade trätrappan. Man sätter pannan i djupa veck och kliar sig funderande på kinden och sätter igång. Här på kullen är jag faktiskt ändå herren på täppan, även om jag får fin hjälp av min bättre hälft, det är så svårt att helt själv korrekturläsa eller att som sagt inse när det är dags att runda av…

Avslutningsvis vill jag bara tacka alla musiker som varit med så här långt. Det skulle helt enkelt inte gå utan dem. Skip James jämrade sig över hur taket droppade och kylan, hällde snabbt i sig en kopp varpå han i ett dammoln försvann över krönet. Kanske kommer Skip aldrig tillbaka. Gordon Lightfoot å andra sidan verkade aldrig ha sovit bättre och var tydligen snickare. Så fick jag verandan vi nu sitter på. Bert Jansch fixade rabatten. Françoise Hardy lärde mig några ord på franska och PJ Harvey läste högt ur tidningen för mig. Man får mycket tillbaka om man så bara bjuder lite husrum.

Tack för detta år allihop, skål och välkomna åter!

Fleetwood Macs Danny Kirwan och Peter Green med Like Cryin’ från Then Play On (1969).


Jag minns hur blixten träffade sig själv…

maj 12, 2010

Det finns idag många gitarrister i världen och det fanns många igår. De bildar en ingrodd snårskog av en okontrollerad mängd sly och högt ogräs där fästingar frodas, suger ut blod ur sina offer och sprider infektion. Många lyssnare håller sig gärna borta därifrån, ibland befogat och ibland obefogat. Det kan vara värt utflykten. För likt träd som är enkla att klättra så kan toner öppna horisonten, ta dig bort från denna snårskog dit solen sällan når eller vinden svalkar och föra dig upp till den rena luften. Man andas in och man andas ut.

Tom Verlaine är ett sådant träd i sina bästa stunder (se även kategorier Peter Green, Buddy Guy).  Under sjuttiotalet spelade han i sin New York-baserade kvartett Television och tillsammans med  gitarristen Richard Lloyd vävde de toner bortom direkta popackord. Gitarrernas toner slingrade sig runt varandra och bildade ett vackert oefterhärmligt skimmer  som tillsammans kunde bygga stillsamma explosiva crescendon. Typexemplet är framförallt titellåten från debutskivan Marquee Moon (1977), ibland felaktigt omnämnd som en punkplatta, ett antagande som stämmer in på den samtida musikaliska eran men inte på Television. Hörde låten Marquee Moon första gången på en folktom strand  vid solnedgången för många år sedan. Det är en sådan låt man inte glömmer efter att ha hört den. Så var det i alla fall för mig. Tom Verlaine och Richard Lloyds gitarrer ekade i huvudet och texten skriven av Verlaine bildade, tillsammans med hans oroliga säregna röst, ett tjockt mörker som det glimrande instrumentala skimret hela tiden flydde.  ”I remember how the darkness doubled...” . Snårskogen stod i lågor under denna balansgång.

(På omslaget till Marquee Moon Fr. v) Basisten Fred Smith, Tom Verlaine, Richard Lloyd och trummisen Billy Ficca

Uppföljaren till den storstilade debuten Marquee Moon, Adventure kom tätt inpå -78 året efter och i mitt tycke bibehöll den Televisions magiska anslag, både lyriskt och instrumentalt. Lyssna gärna på låtarna Carried Away och Days. De starka karaktärerna i bandet kolliderade och Richard Lloyds drogproblem blev för påfrestande och bandet splittrades samma år. De båda gitarristerna gick solokarriärer till mötes men har under -90 och -00 talet även återförenats och spelat som Television. Originaluppsättningen släppte den tredje skivan Television 1992.    

Detta är avslutningsspåret Breakin’ in My Heart på Tom Verlaines självbetitlade solodebut  från 1979. De öppnande tonerna summerar på ett bra sätt hur man kan klättra i träd. 

Peter Green – Seven Stars *******

mars 30, 2010

Från albumet In The Skies (1979). Peter Greens andra soloalbum efter debuten tillika helt improviserade The End of the Game (1970).

Then Play On Peter Green

mars 30, 2010

 

 

Then Play On blev Fleetwood Macs sista studioalbum med bandets grundare Peter Green (bilden). Hans avhopp var en direkt orsak av att han överdoserat LSD och tiden efter avhoppet skulle bli en vandring i mörker. Hans väg gick  genom mentalsjukhus, elchocksbehandligar, hemlöshet. Det är nästan som att hans olycksbådande, oerhört kraftfulla gitarrspel och sångröst ger en glimt in i hans framtid… om man sitter så här mer än 40 år senare och efterkonstruerar. Men faktiskt, i fonden av hans framtid så ger den musiken en extra dimension av den expressivitet som finns på albumets spår signerade Peter Green. Lyssna framförallt på Closing My Eyes och albumets avslutande spår Before the Beginning.

Peter Green är inte en av dessa utjatade gitarrlegender som slentrianmässigt slits fram i diskutioner om gitarrister och gitarrsound. Han är däremot många av de  rostiga namnens upphöjda relik. Till de som tillkännager Peter Green väcks det ett samförstånd med. De har uppmärksammat konsten i att med få toner uttrycka mycket,  eller att med tonerna som används berika musiken, ge den nya dimensioner istället för att bli trångsynta uppvisningar i spelskicklighet. De har även (förhoppningsvis) även uppmärksammat hans låtskrivarkonst och stundom aggressiva stundom mjuka hopplöst sorgsna sångröst.

Peter Green är trots sitt hårda leverne idag 64 år och verkar till synes leva ett gott liv, men mycket om inte all den musikaliska kraft han en gång hade har gått förlorad. Han tar mediciner för psykiska problem och det märks på de framträdanden man sett under 00-talet att dessa kväver den Peter Green som i fornstora dagar var en av Englands mest framstående musiker.

”Oh, I was never really a songwriter. I was very lucky to get those hits. I shouldn’t have been distracted from my fascination with the blues… I have been known to come up with the odd bit, but I’m not all that wild about the big composer credit.”

– Peter Green i magasinet GuitarPlayer

Fleetwood Mac live i en fransk tv-show 31 december 1968. Njut även av den franska dansen.