THENPLAYON

I butiken, ur högtalaren, in i öronen, ner i själen, tillbaka upp genom munnen som en fråga. Svaret var Peter Greens The End Of The Game från 1970. Det första albumet efter att han, likt sin kollega Syd Barett från Pink Floyd, i en tjock syradimma lämnat sin egen skapelse – I Greens fall Fleetwood Mac. Allt spelades in i ett svep utan repetitioner eller bestämda strukturer. De långa inspelningarna klipptes senare ihop och det fragmentariska resultatet speglade Greens stora inre kaos. Ett sista skrik från ett utbränt geni som efter detta tystnade och försvann i ett nioårigt mörker. Det explosiva omslaget understryker musikens primitiva kraft precis lika tydligt som albumtiteln annonserar ett (sorgligt) slut.

Här ovan är öppningsspåret Bottoms Up.

Etiketter: Bottoms Up, Fleetwood Mac, LSD, Musik, Peter Green, Pink Floyd, The End Of The Game

This entry was posted on juni 4, 2011 at 11:17 e m and is filed under Fleetwood Mac, Peter Green, Pink Floyd, Syd Barett. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.