Archive for the ‘John Parish’ Category

PJ Harvey med band, Filadelfiakyrkan 22/10

oktober 23, 2011

Precis efter att vi hittat lyckats lokalisera vår bänkrad blev det helt kolsvart i kyrkan och vi famlar i mörker. Ljuset återkommer när PJ Harvey glider in med sitt tre man starka band i tätt följe. Det var bara att finna sig till rätta i trappgången mellan bänkarna och låta sig svepas med på resor genom mörker, krig men också kärlek. Orkestern håller sig lite på sin egen kant på scenen, från balkongen sett till höger, omslutna och vända mot varandra som i ett separat inbjudande rum. Elorglarna, förstärkarna och trummorna bildar väggar om kärnan som viskar, gungar och dundrar. Till vänster på ganska behörigt avstånd står huvudpersonen ensam utanför rummet i mörkret iklädd en korpsvart klänning med släp och sin häftiga Valkyriekreation på huvudet. Om inte rösten talar helt för sig själv så är hon också beväpnad med stränginstrumenten cittra (autoharpa), akustisk nylonsträngad eller en kritvit vacker elgitarr.

Det känns som om varje hyllningsord redan är sagt och att krutröken på redaktionerna sedan länge lagt sig, men musiken i Let England Shake står fortfarande kvar, starkare än någonsin som en modern klassiker. Ett album som varken oväntat eller på något sätt olyckligt präglar kvällens konsert och som nog till stor del skapade ett så enormt tryck på biljetterna att det snabbt tillsattes en extrakonsert. Tack och lov för det! Men är det något lovorden kanske inte understrukit tillräckligt så är det den väloljade maskinen som Harvey haft med sig sedan inspelningen i kyrkan i Dorset. Jean-Marc Butty på trummor, multiinstrumentalisterna och gamla vännerna John Parish och Mick Harvey (ej bror). Tre musiker som tillsammans är tunga som pansarvagnar men samtidigt smidiga som katter, lika anpassningsbara som rinnande vatten blir de PJs förlängda arm eller vassa treudd. Nick Caves gamla vän Mick Harvey spelar massiv elbas, gitarr, orgel och elpiano, men hans rösts enorma register från djup bas till klar falsett i kombination med PJs är nästan mest häpnadsväckande. Han sjunger även ledsången i hymnen The Colour Of The Earth. Låtarna från Let England Shake får i liveversionerna precis den där extra kraften och nerven som man vill ha. John Parish manglar, gnider och vispar ackord och melodier på antingen dobro eller elgitarr men även han fingrar allt som oftast på ett elpiano om det inte blir så att de båda melodimakarna byter plats helt om som i hela havets stormar, några gånger lämnar också Butty sitt podie och spelar vid scenkanten på en gammal militärpuka. Musiken är så stor att det blir svårt att förstå hur det kan spelas av endast fyra personer.

(more…)

Annonser

Polly Jean Harvey

mars 15, 2011

Jag fick ett utslag på min radar, det började studsa och rycka i mätarens streck i takt med att PJ Harvey och hennes musik tornade upp sig i det stora musikaliska universum. En ny livsform fanns alltså därute och hade så gjort med gitarr i hand nästan hela min existens. En ny bekantskap, ett nytt landskap, att steg för steg vidare utforska. Bara hennes angreppssätt till musiken fascinerar, talangen som ger  underlaget till ett flyhänt artisteri drivet av ohämmade idéer. Gör vad du vill. Dra på dig en latex-dress, generalhatt och  sjung innerligt om västern trots att du föddes i länet Dorset i sydvästra England. Det funkar. Ställ dig ensam i en flärdfull glittrande klänning mitt på blanka dagen med endast gitarren och den omvälvande ombytliga rösten och kontrollera publikhavets minsta rörelse på en festival. Dansa glatt barfota som ett förvirrande lyckopiller och stampa mitt i det svarta som trollbinder både mig och uppenbarligen även Letterman. Kompromisslöshet är dygden här, alltid lika uppfriskande och alltid lika viktig att beakta. Endast några klipp har gett mig denna minst sagt mångfacetterade bild av en stor artist vars namn då och då dykt upp men aldrig fått den totala uppmärksamheten. Minns vagt min systers fascination från förr. Den så kallade krigskorrespondent-skivan har blivit inkörsporten och nu är det bara att sakta med öppet sinne börja leta sig bakåt.

Då vi på vår livslånga resa genom ljudrymden plötsligt kolliderar med något som i själen känns helt nytt, kan faktiskt kollisionsögonblicket få rocken att kännas pånyttfödd.

Som DL sagt kommer låten från A Woman A Man Walked By (2009), som är PJ Harveys och John Parish andra albumsamarbete sedan skivan Dance Hall At Louse Point från 1996. Parish är gitarristen med hatt till höger och spelar de toner som påminner om Tom Verlaines välavvägda avighet. Allt bara flyter på och Harvey styr skutan.