Archive for the ‘John Lennon’ Category

Crippled Inside – John Lennon

oktober 2, 2011

Jag tackar ja till en inbjudan men dyker inte upp, jag skriver att det var länge sen och att vi måste ses utan riktigt mena det, orkar inte längre göra en ansats, jag blir påmind om och uppmanad till att gratulera dig, jag är stjärnan i centrum, jag väntar oroligt på likes och kommentarer. Jag byter profilbil till något kul eller något snyggt eller både och? Jag tror jag blir crippled inside. Jag jag jag…

(more…)

Annonser

”It’s the woman that takes it when she gets home from work”

oktober 9, 2010

Ja, John Lennon skulle  ha blivit 70 år idag. Marc Chapman fick för sjätte gången avslag på sin ansökan om villkorlig frigivning. Han har snart suttit inne i 30 år. Kommer kanske aldrig släppas fri. Undrar hur John hade sett på den saken?  Egentligen en hopplöst meningslös fråga, men inte ointressant för det.  

John Lennons ande känns i dagens otäcka högerförvridna politiska klimat mer behövd än någonsin. I en tid då till och med det ”neutrala” Sverige är i krig behövs någon som inte räds att kallas naiv och dumdristig i sitt pådrivande förhållningssätt till de viktigaste punkterna. Jämnlikhet, omtanke och kärlek. Vart uppstår det agg och den rädsla som än idag ironiserar, förlöjligar och fördömmer de enkla orden och dess förfäktare? Storhetsvansinnet kommer väl till pass i all kritik mot  det medmänskliga engagemanget hos artister. Om storhetsvansinne är att aktivt belysa orättvisor och framhäva OMTANKEN, så fick väl folk kalla John Lennon vansinnig. Medmänsklighet är kanske vansinne, eftersom vi sätter andra före oss själva när vi utövar den, men det är i så fall vårt viktigaste vansinne. Att göra det är något som skrämt slag på rika vita män i många generationer och kommer fortsätta att göra så. Detta visste John Lennon och skrattade därför åt hela det infantila och kritiserande etablissemanget som ville ha hans huvud på ett silverfat.

”Almarna åt folket, Almarna åt folket!” (melodi ”Power to the people!”)

”Just singing a song, won’t change the world” sjöng Neil Young för ett par år sedan och visst stämmer det, till viss del. Den äger inget politiskt mandat men musikens och sångens kraft är ett otroligt effektivt redskap i att aktivera och förena oss. Den kan sparka igång kampmekaniker, känslor som glömts och rostat ihop inne i skjulet.  John Lennon var en ypperlig mekaniker men inte på något sätt mekanisk i sig själv utan oerhört organisk och rakt på sak i sina texters budskap och känsla som blåste bort rosten. Göran Greider sa precis på teven ”Han sjöng kampsånger”. Ja, delvis. Woman is the Nigger of the World är ett typexempel med en minst sagt slagkraftig titel som tyvärr kanske skymmer låtens essens. The ‘N’ word tog och tar fortfarande nog mest uppmärksamhet tyvärr. Titeln och låten var sprunget från ett uttryck Yoko Ono yttrat i en intervju som en beskrivning av kvinnans till synes hopplösa situation som underordnad gentemot mannen. Det inledande samtalet med Dick Cavett, i klippet ovan, berättar mycket självt. Låten är hursomhelst lika aktuell idag som 1972 då den spelades in och bannlystes från amerikansk radio. John och Yoko fick trots allt chansen att på The Dick Cavett Show delvis förklara låten och framföra den i gengäld att programledaren, på inrådan från tv-bolaget (ABC), tydligt skulle ursäkta tittarna för titeln. Vilket han inte riktigt gjorde? Right wing media at it’s best hursomhelst. Vissa ord inom den amerikanska nöjesindustrin och politiken verkar ses som det farligaste vapnet på jorden. John Lennon laddade magasinen fulla med  dem iklädda melodiskt siden. Om hans musik i slutändan endast kunde hjälpa till i kampen att rädda ett par träd i Stockholms city så har den i alla fall gjort någon skillnad. Men han nådde trots allt längre än så.

Om John Lennon är ett koncept, så finns han överallt även bortom ljudvågorna, det gäller bara att vi alla väcker honom till liv igen.

 Grattis.

Sådan Far Sådan Son

april 26, 2010

I oktober förra året släppte Harper Simon sitt självbetitlade debutalbum på sitt eget bolag Tulsi Records. Här är videon till Berkeley Girl. På skivan medverkar en stor skara välkända musikanter och det går nog inte att förneka att deras närvaro mycket är tack vare Harpers pappa Paul. Det vore trångsynt att avfärda de aspirerande barnen till artisterna och legenderna (John Lennons son Sean Lennon medverkar bl.a. på Harpers skiva) innan man gett dem en chans. Man får försöka bortse ifrån föräldrarnas skuggor. Det är inte barnen som valt dem. Dock kan det på många sätt vara väldigt passande för en tonåring som börjar intressera sig för musikmakande att ha en pappa eller mamma som redan är en etablerad artist. Det kan också vara opassande för sonen eller dottern att hela tiden stå i proportion till sin förälder, eftersom detta uppenbarligen borde kunna leda till artistiskt mindervärdeskomplex. Harper Simons pappa verkar inte stå i vägen för honom utan verkar snarare ha varit en extremt bra tillgång. I DN skrev någon att Harpers röst påminde om Art Garfunkels och det tycker jag komiskt nog stämmer till viss mån. För övrigt verkar hans musik kunna stå och gå helt på egna ben utan att farsan nervöst springer efter. 


Jakob Dylan släppte i april sitt andra soloalbum Women + Country vid sidan av sin karriär som gitarrist och sångare i bandet The Wallflowers. Vem hans pappa är…. ja, det har ni listat ut (och kanske sett på klippet). Nothing but the Whole wide World är öppningsspåret och lunkar på i sin egna takt inne på Ed Sullivan Theatre hos David Letterman och Paul Shaffer. Utöver sina två soloalbum så medverkade Jakob på en skiva med John Lennon covers i stöd för Darfur. Han gjorde en version av Gimme some truth tillsammans med George Harrisons son Dhani. Ett mönster tycks skönjas, artistande artistsöner verkar trivas ihop, de förstår troligtvis varandras (komplicerade?) situation, positiv som negativ eller både och. Vem vet. Det finns hur som helst en skara musikermän orädda sina fäders namn. Vart är nu alla döttrar?