Vid niotiden stannade vi för att ta rast och sträcka på oss. Sedan ville bilen inte starta. Motorn hostade hårt någon minut och tystnade i en tung utandning. Bärgningsbilen skulle inte vara här förrän minst ett par timmar, så det var bara till att börja slå ihjäl tid här ute. Redan vid tio presenterade sig solen som en fräsande äggula och inunder den mörkblå himmelen var luften en enda komprimerad hetta som tryckte mot ansiktet. Att sitta i bilen gick bara inte, syntetlädret började brännas. Jag gick ut, sparkade trött till en rostig burk som studsade iväg med bra fart och såg mig omkring. På andra sidan vägen stod ett träd. Vi gick tillsammans över den osande asfalten och tog skydd i dess skugga. De stora bladen var fortfarande gröna, ett faktum som övergick mitt förstånd men jag uppskattade förstås skyddet det gav oss när vi vilade ryggarna mot stammen. Någonstans här under måste det alltså finnas vatten tänkte jag, trots att det aldrig regnar här. Porlande kalla undervattensfloder som i mörkret erbjuder dessa törstiga träd konstgjord andning. Buskarnas rötter nådde däremot aldrig så långt, de vittrade i den ändlösa sommaren. Gräset var matt gult och hade på vissa ställen helt gett upp i de grå dammiga jordplättarna. Det surrade en fluga kring öronen och landade då och då på min svettiga underarm som började klia. Slog ett slappt slag men flugan hann förstås flyga iväg men var snart på besök igen. Värmen var nu så häftigt påtaglig att en frisk vind blev olidligt saknad och jag tog tillflykt i fantasins iskalla vatten. Vågorna, regnet, floderna. ”Skicka hit vattnet nu!”. En flaska kvar. Två rejäla klunkar av ren lycka, tre timmar till av väntan…
Musik kan väldigt ofta svalka som kallt vatten. Kanske inte från en bokstavlig hetta men definitivt från tryckande tankar, stress eller bara tystnad. Allt mellan stenhård granitblocksmusik eller fjäderlätt vingslagsmusik (för somliga kanske just granitblocket känns lätt som en fjäder och vise versa) kan skänka oss en oas i öknen. Svalka kanske bara är ett av orden för att beskriva den där känslan av att ryckas med av musik.
Kan musik skapad i värme vara så påverkad av den att den medvetet eller omedvetet vill svalka? Nedvevad slät amerikansk västkustpop? Mycket av den västafrikanska folk- och blues musik som jag lyssnat på har många gånger något svalkande över sig. Lätt och luftigt som en svalkande bris. Tänker på det brännheta Mali och Ali Farka Toures gitarrspel och röst, även hans son Vieux Farka Toure som ärvde faderns gitarr men ett annat uttryck. På AfroCubism, 2010 års bästa album enligt P2:s Lennart Wretlind och Klingan, skänker några av Malis och Cubas främsta musiker en motsatt väldigt värmande svalka här i köldens Sverige. Toumani Diabatés spel på sin kora är på skivan och i sig alltid en aldrig sinande flod. Fantastiskt. Ja, svalka är som ni märker en både flummig och godtycklig benämning för någon slags känsla, men den är ändå befogad. Beach Boys stämmor dyker upp någonstans.
Har du en någon låt som ger eller har givit dig lite svalka nyligen?
AfroCubism och Jarabi från 2010. Fode Lassana Diabaté spelar de vackra och drivande klangerna som svävar i låten och de kommer från instrumentet balafon från instrumentfamiljen idiofon, samma familj som t.ex xylofonen. Djelimady Tounkara och Eliades Ochoa spelar gitarr, ett stränginstrument eller också kallat kordofon. Kasse Mady Diabaté står för sången.
Ali Farka Toure och Toumani Diabaté spelar den svalkande instrumentallåten Kala Djula tillsammans med kubanske basisten Orlando ‘Cachaíto’ Lopez 2005, som ni möjligtvis känner igen från musikdokumentären Buena Vista Social Club (1999). Det brittiska världsmusikbolaget World Circuit ligger bakom de båda albumen ovan och producerades av dess grundare Nick Gold och klippet är från inspelningen av den prisbelönade Ali & Toumani (2010), utgiven postumt efter Ali Farkas bortgång 2006 och Cachaíto Lopez 2009.
THENPLAYON 