Vet inte om jag någonsin har uppmärksammat fåglarnas begynnande vår mer än i år. Gick på ett fält, det tutade från ovan och när jag tittade upp kom ett väl formerat v av Kanada Gäss (eller vad det nu var för art) söderifrån och jag drogs nästan till att bocka och välkomna dem tillbaka från semestern. De gladde mig på ett oväntat sätt. Likadant var det idag när jag fick färg av en pytteliten ljusgulgrönaktig fågel strövade fram på förmultnade gråa löv och brunblöta trädstammar bredvid gångvägen. Skämdes nästan över att jag inte kunde koppla den till ett trovärdigt namn, men precis som gässen gav den mig en oväntad varm känsla. Hur lite man än påstår sig bry sig om fjäderfän så kan nog de flesta ändå inte bortförklara kvittrets makt över vår vårkänsla. Fiskmåsens sommarskrän gjorde sig också påmind häromdagen. Jag pratar trots allt inte om all fågelsång (förlåt kråkan eller duvan, ni har era sidor, kanske). Uppe på den ås där jag bor finns en gångväg jag kallar för fågelreservatet, en liten oas av skog som av kvittret att döma får dem att känna sig hemma. Det har påbörjats lite mänsklig bebyggelse där nu, men låt oss hoppas att inte hela skogen rivs. Skogens jazzsångare måste få lite svängrum. Vi människor behöver också fortfarande rastplatser för den delen, för lite fågelsång.
Det finns ingen anledning för oro! Sidan har inte blivit ett ornitologiskt forum men fågelns konstnärliga egenskaper och framförallt dess musikaliska förtjänar ändå lite yta.
Fåglarna hette låten som för två år sedan blev singeln för svenska duon SKRIETs självbetitlade album. Ljudlandskapsbyggen med elgitarr, trummor, trummaskiner och mjuka synthar och vad mer, en sällsam röst. Musiken tar kanske en omväg från det lite mer direkt ljusgivande och upplyftande, som jag försökt beskriva, men den kan också nå dit efter ett tag.
Sångaren och gitarristen i SKRIET, Isak Sundström, är kanske mer känd som medlem i Gotlandsrocktrion Pascal som på sex år släppt tre album, senaste kom förra året.
THENPLAYON 