Archive for juni, 2011

Please Help – JB Hutto and his Hawks

juni 24, 2011

Vilken röst, vilket kristallklart men ändå grovt gitarrsound.  JB Hutto står upp för den typ av musik som bara kör över en med ren råstyrka, en tung urban blues som försöker slita sig loss från kedjan fäst i städernas gigantiska betongblock. Det svänger och gungar och precis som Keith Richards fint uttryckte det i sin självbigrafi så har Hutto och hökarna samma devis: It’s not about the rock, it’s about the roll.

(more…)

Annonser

Ruby – Dave Rawlings & Gillian Welch

juni 16, 2011

Det finns en hel del (en drös) fina klipp av Gillian Welch och Dave Rawlings som tillsammans står och trängs på små utrymmen i den lokala skivbutiken eller biblioteket. De verkar trivas där, i mindre lokaler ihopkurade runt en mikrofon, eller inte, samma spelglädje finns oavsett lokal och deras stora musikaliska trygghet och kunnande verkar göra dem bekväma i vilken situation som helst. Welch och Rawlings, dessa musikaliska partners, har sedan länge insett hur starka de är tillsammans, både i låtskriveriet och på scen. På Welch klassiker från 2001  Time (The Revelator) delade de på låtskriveriet och hela albumet vilade enbart på deras instrument och röster.   

Traditionalismen som präglar dem vilar tungt på den amerikanska folkmusikskatten och bluegrassrötterna men under alla genrebenämningar ligger alltid en välkomponerad låt i grunden, universellt öppen för alla. När rösterna möts är det som om de kommer hem och lyckligtvis så finns de oftast med på varandras hörn trots deras separata solokarriärer. Låten Ruby är öppningsspåret från Rawlings hyllade solodebut A Friend Of A Friend (2009) där Welch var medkompositör på flera låtar.

I maj annonserade Gillian Welch att en ny skiva, The Harrow & The Harvest, är på gång efter åtta års solotystnad och den planeras släppas 28 juni. Självklart har Dave Rawlings varit med och producerat. Härligt!

Ben Keith – the Quiet Giant

juni 10, 2011

På natten i slutet av juli förra året lämnade Ben Keith jordelivet, en av de sista Nashvillelegenderna. En mästare. Nyheten nådde mig så sent som för någon vecka sedan och tanken på honom förde mig direkt till de tillfällen jag fick se hans lugna men ändå lätt sammanbitna uppenbarelse stå eller sitta vid sidan av Neil Young, sin trogne vän och kollega. Antingen med en elgitarr på magen anförande ett solitt transframkallande ackompanjemang eller sittandes vid sin pedal steel-gitarr, det instrument som krönt otaliga inspelningar och som varit huvudinstrument i Keiths musikaliska multitalang.

Pedal-steel gitarrens klara, sjungande och lätt klagande klang är ett av countrymusikens största kännemärken. Den skiljer sig från den vanliga sexsträngade gitarren på flera sätt, bland annat saknar den gitarrens uppdelade tonsteg i band och kan istället enbart spelas med ett spelstål (eller slide), därav ordet steel i namnet som även nämner pedaler. Resonanslådan ligger på rygg med strängarna i vågrät position, de är kopplade till en ställning med fotpedaler och knäspakar som är till för att antingen spänna åt eller slacka strängarna som gör att man byter ackord. Alltså byter man ackord med knäna eller fötterna till skillnad från gitarren som enbart är manövrerad för hand. Ackordbyten sker steglöst, svepande och man spelar instrumentet med hela kroppen vilket i sin tur gör att simultanförmågan sätts på rejäla prov. Klangerna blir speciella just för att de flyter in i varandra genom pedalernas manövrering, man glider in i nästa ackord snarare än att abrupt avbryta det som på gitarren. Förstås finns det precis som i alla andra instrumentfamiljer även modifieringar och varianter inom pedal-steelsläktet, böcker har säkert skrivits i ämnet av konnässörer som med all säkert tycker att det finns milsvida skillnader mellan märken och årgångar. Så långt djupt går vi inte vi här och nu. De största pedal-steel mästarna var baserade i countryns huvudstad Nashville, Tennessee…

…he started out on a homemade steel guitar he fashioned himself from a piece of wood and left over parts…

Så beskrivs Ben Keiths begynnande musikkärriar i ett officiellt avksedsbrev av Neil Young. Ben byggde alltså sitt första instrument för egen hand som ung grabb. Född i lilla Fort Riley i Kansas men uppvuxen i Bowling Green, Kentucky. Vid ett tillfälle fick den unge Ben operera ett finger på vänstehanden på grund av sitt idoga fingrande på gitarrens stålsträngar. Med tiden lärde han sig även bemästra piano och altsaxofon. Talangen gick inte att ta miste på och -56 åkte han till Nashville för att försöka försörja sig som studiomusiker. 1961 fick han vara med på sin första riktigt stora inspelning tack vare jättestjärnan Patsy Clines första countrylistetta I Fall To Pieces, som även slog sig in på stora poplistan, en bedrift hon faktiskt lyckats med en gång tidigare med miljonsäljande Walkin’ After Midnight från 1957. Bens namn tillhörde därefter ett av de mest eftesökta i Nashville industriliknande musikaliska massproduktion. Vad heter killen som spelar på Patsy Clines låt? Ring honom!

Patsy Cline framför sin hit från 1961 I Fall To Pieces och vi kan trots det halvbra ljudet höra Ben Keiths inledande lena Pedal-Steeltoner.

På det sättet blev Ben, samt en övrig samling lokala instrumentaliststjärnor, hastigt inringd 1971 för en spontan inspelningsession i Nashville efter att Neil Young uppträtt på The Johnny Cash Show. Stjärnorna James Taylor och Linda Ronstadt hade också varit med i programmet och blev tillfrågade att följa med till studion för sångpålägg respektive banjoklink på låten Old Man (ett instrument Taylor aldrig tidigare spelat). Youngs första och enda listetta, Heart of Gold, spelades också in i Nashville över samma helg och detta blev startskottet för 1972 års bäst säljande album, Harvest. Inspelningarna fortsatte senare bland annat i en lada på Youngs Broken Arrow Ranch och Keith blev medlem i det kompetenta kompbandet som döptes till The Stray Gators, tillsammans med bland annat kompositören Jack Nitzsche på piano. På klassiskt Neil Young maner hölls samtliga virtouser tilllbaka till en nybörjarnivå av enkla trumkomp, sparamakade basgångar och tillbakahållna melodiutsvävningar. Ben Keith och Neil Young fann varandra, i musiken avslutade de varandras meningar med pedal-steel spelet och gitarren, de kompletterade varandra till en solid tidlös styrka som fortsätte i fyrtio år framåt. Med pedal-steel tillförde Ben Keith helt nya klanger till Youngs musik, trots sin felfria spelteknik så prioriterade Keith alltid tolkningen av låtarna före något annat, tonernas ordlösa språk i dialog med texten och strukturen. The man behind the song enligt kompositören själv. Det fanns en musikalisk förståelse utöver det vanliga och trots Keiths traditionella bakgrund var hans öppna själ redo för äventyr bortom countryn och Nashville. Samarbetet med Neil blev livslångt och avgörande för bådas fortsatta karriärer både i studion och på scen, Keith var med på otaliga milstolpar:

Albuquerque från Neil Youngs Tonight’s The Night som spelades in 1973 men släpptes först två år senare. Ben Keith talar ordlöst med oss ändå från början. Värt att även nämna Nils Lofgrens vackra pianospel.

Utöver det kontinuerliga samarbetet med Neil Young så fortsatte Keith sin karriär som eftertraktad instrumentalist på vägarna och i studiosammanhang, den långa listan legender som frågade efter honom går inte att ta miste på men blir för lång att skriva upp. För egen del blev det två soloalbum, steel-gitarrbaserade To A Wild Rose(1984) och den lite otippade julskivan med roliga gäster Seven Gates: A Christmas Album by Ben Keith and Friends (1994) med bland annat Neil Young på orgel och Johnny Cash på sång. 1995 producerade han singer/songwritern Jewels debutalbum Pieces Of You, som efter en lite trög start senare började spelas i radio och därefter sålde platinum tolv gånger om i sammanlagt sju miljoner exemplar. Det blev alltså en stor framgång både för Jewel, helt enkelt en kanondebut och ett kvitto på Keiths fina egenskaper vid mixerbordet. För åtta år sedan spelade Ben också rollen som Grandpa Green i Neil Youngs egenhändigt producerade och regisserade musikalfilm Greendale (2003).

Som ni märker återkommer alltid Young i Keiths historia och nog är det så att han nådde sin högsta konstnärliga potential tillsammans med honom.  Utöver att enbart vara en duktig instrumentalist som levererade det som beställdes fanns som sagt en  musikalisk förståelse i deras samarbete och dialog som höjde musiken till nya nivåer. Likt The Bands musikaliske nestor Garth Hudson, som på ett obemärkt sätt broderade deras låtar med outsinliga klaviaturmelodier, så hade Keiths spel liknande förtjänstfulla egenskaper i många av Neils kompositioner (lyssna gärna på Hey Babe nedan). Y’ know how when you’re in San Francisco and the fingertips of fog crawl in from the ocean and cover the city? That’s the way Ben Keith Plays. Enligt basistlegenden Tim Drummond, som bland annat var med i The Stray Gators, kunde alltså Keiths toner glida lika vackert som när dimman sveper in från havet över San Francisco. En vacker liknelse som lyckas med att måla en konkret bild av den ogripbara musiken från Bens mjuka vågrörelser i  exempelvis Albuquerque.

Ben Keith bodde sina sista år i ett hus på Neil Youngs ranch fram till att han 73 år gammal/ung hastigt avled efter en blodpropp. Dottern Heidi och barnbarnen förlorade en far och morfar och musikvärlden förlorade en ”tyst gigant”. Tack och lov kan vi ändå fortfarande höra honom…

(more…)

The End Of The Game – Peter Green

juni 4, 2011

I butiken, ur högtalaren, in i öronen, ner i själen, tillbaka upp genom munnen som en fråga. Svaret var Peter Greens The End Of The Game från 1970. Det första albumet efter att han, likt sin kollega Syd Barett från Pink Floyd, i en tjock syradimma lämnat sin egen skapelse – I Greens fall Fleetwood Mac. Allt spelades in i ett svep utan repetitioner eller bestämda strukturer. De långa inspelningarna klipptes senare ihop och det fragmentariska resultatet speglade Greens stora inre kaos. Ett sista skrik från ett utbränt geni som efter detta tystnade och försvann i ett nioårigt mörker. Det explosiva omslaget understryker musikens primitiva kraft precis lika tydligt som albumtiteln annonserar ett (sorgligt) slut.

Här ovan är öppningsspåret Bottoms Up.