Vilken röst, vilket kristallklart men ändå grovt gitarrsound. JB Hutto står upp för den typ av musik som bara kör över en med ren råstyrka, en tung urban blues som försöker slita sig loss från kedjan fäst i städernas gigantiska betongblock. Det svänger och gungar och precis som Keith Richards fint uttryckte det i sin självbigrafi så har Hutto och hökarna samma devis: It’s not about the rock, it’s about the roll.
Joseph Benjamin Hutto föddes som den femte av sju i South Carolina i ett kristet hem och efter att familjen flyttat till Georgia började barnen sjunga och utformade gospelgruppen The Golden Crowns som turnerade de lokala kyrkorna. Fadern var pastor och troligtvis hade han ett ganska avgörande finger med i spelet vad det gäller gruppens tillblivelse och administration. Efter hans bortgång flyttade familjen norrut till storstan och Chicago. Som 24-åring kallades JB in och kom att i början av 1950 köra truck genom det brinnande Koreakriget. När han återvände hem igen satte musciserandet fart och han prövade sig runt med olika musiker och instrument, först som trummis, sen prövade han piano för att slutligen fastna helt för gitarren. Allt verkade rulla på fint, han hade satt ihop ett eget band som han döpte till The Hawks (efter vinden som viner genom Chicago) och 1954 fick de chansen att spela in en singel. Lyckan vände desvärre en natt när en kvinna ursinnigt trädde Huttos gitarr över sin makes huvud. Gitarren var totalförstörd och Hutto tröttnade på det hårda klubblivet och började istället arbeta som vaktmästare på en begravningsbyrå fram till mitten på sextiotalet då han återkom med ny kraft.
Likt sin kollega Johnny Shines (se kategorier) så fick JB Hutto stora framgångar tack vare Chicago Blues Today!, musiksamlingarna som släpptes i flera volymer. 1968 spelade Hutto in sitt ditills främsta album Hawks Squat! för skivbolaget Delmark och när legenden Hound Dog Taylor avled 1975 tog han över hans band The Houserockers. I slutet på sjuttiotalet flyttade Hutto till Boston där han startade ett The New Hawks och tillsammans med dem spelade han in sitt sista album Slippin’ & Slidin’ 1983. Samma år avled Hutto i den djävulska cancern och begravdes i Illinois.
Hans arv har utöver inspelningarna levt vidare på många sätt, bl.a. genom gitarrtillvärkaren Montgomerys modell Res-O-Glas Airline Guitar (se klippet nedan) byggd på glasfiber som blev synonym med honom efter att han haft den på det häftiga omslaget till sitt album Slidewinder (1972), trots att det inte var officiellt kom gitarren att kallas för the ‘JB Hutto’ Guitar och idag spelas samma modell av bluespuritanen Jack White.
Thank You Four Your Kindness från filmen Chicago Blues (1972).
Etiketter: Chicago Blues, Hound Dog TAylor, Jack White, JB Hutto, JB Hutto and His Hawks, Keith Richards, Montgomery, Musik, Re-O-Glas Airline, The Houserockers
THENPLAYON 
Kommentera