Musiken pågår nu, där är den evigt förankrad. På ett fysiskt stadie tar musiken slut då sista tonen slagits an och klingat ut, men den kan startas om och höras på nytt eller också fragmentariskt leva kvar minnet. Oftast nynnar vi på avhuggna melodier och texter. Sällan återges helheten, snarare är det vissa enskilda partier som väckt oss ur dvalan. Vissa fraser hänger kvar hos oss, andra passerar obemärkt förbi. Tyvärr fastnar alltför ofta en musik som vi ofrivilligt blir exponerade för. Musik som klibbar, fördummar och som är väldigt svår att få bort. Omedvetet börjar ramsan om och om igen tills vi blir så pass medvetna om dess existens att vi aktivt och medvetet försöker undanröja den. Oberoende av kvalité är musiken inte statisk utan brinner som en låga tills veken brunnit ut och det som berör kan hålla oss varma en stund och sedan överlämna rummet till dess tystnad och kyla.
Den första frosten täckte gatorna och tavlan med rävjaktsmotivet hängde på väggen, alltid lika närvarande, fysiskt gripbar. Faktiskt möjlig att slå sönder om man skulle få infallet… Jag reste mig upp och tittade frågande på en blek gestalt i spegeln.
Ett orangegult morgonljus stängdes nästintill helt ute av persiennen och kondensen hade fryst på fönstrets insida. Klockan var inte mer än sju och för bara några timmar sedan nådde skiftet sina sista trötta toner. Än en gång hade de fyllt en halvdöd lokal. ”Sista låten för i afton, tackar…”, huvudvärken var total. Ett glas för mycket intogs någonstans redan vid elvatiden i ett dumt försök att piggna till. Tjugotalet personer drack och gick i omgångar. Den lilla träkorgen gapade utsvultet och visade sedvanligt arbetets ekonomiska förutsättningar. Jag kände mig patetisk. Klart att jag fortfarande uppskattade lovord och en och annan bjuden dryck, men utan pengar i träkorgen blev den fasta lönen långt ifrån tillräcklig. De tycker att jag ska vara tacksam. Jag spelar med och ler trasigt när det symboliska gaget trycks i hand. Detta är ju ett arbete för guds skull! Värmen ska ju betalas denna månad också, men det begriper inte barchefen eller för den delen mannen från i förrgår som arrogant krävde en drös gamla trötta tongångar. Han fick höra var enda en utan att någonsin överväga en slant i korgen. Säkert var han den typen som alltid hävdat att ingenting kom gratis här i livet men som aldrig någonsin behövt betala ett öre själv, eller för den delen arbetat. Illröd i ansiktet och ymnigt svettig lämnade han lokalen med höga gälla skratt och en samling undersåtar tätt efter sig i ett skrockande följe. Jag blev kraftigt illamående. Den siste ut i sällskapet stoppade trots allt snabbt en sedel i korgen och bjöd faktiskt även på ett snett leende, av något slags medlidande såg det ut som. Han förstod kanske, tänkte jag. ”Äh, jag ger den stackars pianisten en slant…”. Kanske såg han bortom min slitna fasad och mitt lätt desperat tillmötesgående sätt. Trots allt gladde det mig och värmd inombords spelade jag med nytt bränsle.
Allt arbete runtom det åskådaren enbart ser för stunden är och förblir något en utomstående kanske aldrig kommer att se eller för den delen bry sig om. En sådan som jag är nog oftast tagen för given. Alla tvivel och utslitna ryggar, all oändlig tid av övning. ”De lever sin dröm”, det är belöning nog skulle mannen sagt. ”Mat och några öl räcker väl som ersättning? Jag menar, se på oss andra som påtvingat sliter hund för att kunna ravsa åt oss någon typ av livskvalité. Ni lever er dröm! Lev den åt mig så kanske jag slänger en tjuga åt dig en dag…”
Promenaden hem igår kväll kantades av liknande kringhalkande tankar och fötterna fick inte heller riktigt fäste, isen smälter snart undan hoppas jag. Är jag ingen ekonomisk tillgång är jag ingenting och ska aldrig något ha. Sänk bidragen och premiera tillväxten. Låt allt växa så det knakar, så att allt till slut spricker och faller samman. Vem behöver en konstnär?
THENPLAYON 
juli 5, 2011 kl. 5:52 e m |
a story to tell mama
juli 5, 2011 kl. 8:44 e m |
en gonattsaga värdig att däcka till halvvägs igenom… Grazie cara mia