Det finns idag många gitarrister i världen och det fanns många igår. De bildar en ingrodd snårskog av en okontrollerad mängd sly och högt ogräs där fästingar frodas, suger ut blod ur sina offer och sprider infektion. Många lyssnare håller sig gärna borta därifrån, ibland befogat och ibland obefogat. Det kan vara värt utflykten. För likt träd som är enkla att klättra så kan toner öppna horisonten, ta dig bort från denna snårskog dit solen sällan når eller vinden svalkar och föra dig upp till den rena luften. Man andas in och man andas ut.
Tom Verlaine är ett sådant träd i sina bästa stunder (se även kategorier Peter Green, Buddy Guy). Under sjuttiotalet spelade han i sin New York-baserade kvartett Television och tillsammans med gitarristen Richard Lloyd vävde de toner bortom direkta popackord. Gitarrernas toner slingrade sig runt varandra och bildade ett vackert oefterhärmligt skimmer som tillsammans kunde bygga stillsamma explosiva crescendon. Typexemplet är framförallt titellåten från debutskivan Marquee Moon (1977), ibland felaktigt omnämnd som en punkplatta, ett antagande som stämmer in på den samtida musikaliska eran men inte på Television. Hörde låten Marquee Moon första gången på en folktom strand vid solnedgången för många år sedan. Det är en sådan låt man inte glömmer efter att ha hört den. Så var det i alla fall för mig. Tom Verlaine och Richard Lloyds gitarrer ekade i huvudet och texten skriven av Verlaine bildade, tillsammans med hans oroliga säregna röst, ett tjockt mörker som det glimrande instrumentala skimret hela tiden flydde. ”I remember how the darkness doubled...” . Snårskogen stod i lågor under denna balansgång.
(På omslaget till Marquee Moon Fr. v) Basisten Fred Smith, Tom Verlaine, Richard Lloyd och trummisen Billy Ficca.
Uppföljaren till den storstilade debuten Marquee Moon, Adventure kom tätt inpå -78 året efter och i mitt tycke bibehöll den Televisions magiska anslag, både lyriskt och instrumentalt. Lyssna gärna på låtarna Carried Away och Days. De starka karaktärerna i bandet kolliderade och Richard Lloyds drogproblem blev för påfrestande och bandet splittrades samma år. De båda gitarristerna gick solokarriärer till mötes men har under -90 och -00 talet även återförenats och spelat som Television. Originaluppsättningen släppte den tredje skivan Television 1992.
Detta är avslutningsspåret Breakin’ in My Heart på Tom Verlaines självbetitlade solodebut från 1979. De öppnande tonerna summerar på ett bra sätt hur man kan klättra i träd.
THENPLAYON 