Någon slags biografi om Christine McVie

Så fort de första bastonerna drar igång kastar sig folk upp och börjar dansa. Everywhere (Tango In The Night, 1987) verkar aldrig slå fel…

Christine Perfect var ursprungligen klassiskt skolad i piano, hennes moder var professionellt medium och fadern arbetade som konsertviolinist. Farfadern hade varit organist i den berömda gotiska kyrkan Westminster Abbey så musiken var alltså väldigt närvarande i familjen. Efter att som femtonåring kommit i kontakt med hennes storebrors Fats Domino-sångbok lämnade Perfect konstmusiken och gick istället helt in för rock’n’rollen, men tog förstås med sig sina musikteoretiska kunskaper på färden. Som tjugoåring studerade hon skulptur på konstskola i Birmingham samtidigt som hon sjöng och spelade i olika lokala bluesband. Musiken tog till slut överhanden helt i samband med att kompisen, gitarristen och sångaren (doldisen) Stan Webb, sparkade igång bluesbandet Chicken Shack och Perfect fått nys om att de behövde en pianist. Framgången lät inte vänta på sig då  hon och bandet spelade in singeln I’d Rather Go Blind som klättrade på brittiska topplistan. Perfect  beundrade på halvdistans likarna  i Fleetwood Mac, bandet som de delade skivbolag och musikscen med. Kanske i synnerhet deras basist John McVie (tillika Mac i bandnamnet) som hon blev tillsammans med. Efter att de blivit ett par hoppade hon av Chicken Shack 1969 och ett nytt kapitel tog fart.

Chicken Shack och Christine Perfects version av blueslåten I’d Rather Go Blind som klättrade upp på fjortonde plats på brittiska poplistan 1969. 

Utan att vara fast medlem i Fleetwood Mac kom Perfect att medverka som studiomusiker på alla Peter Greens kompositioner på albumet Mr. Wonderful (1968), hon deltog även senare på mästerverket Then Play On (1969). Green stod då på toppen av sin kreativitet men hoppade tragiskt nog av sitt eget band i de välkända sviterna av att ha överdoserat LSD och tappat bort sig själv för evigt. Peter Greens spår på Then Play On gav en fingervisning om att musiken hade kunnat ta vägen vart som helst, bortom genrebeskrivningar. Bara några månader senare hoppade också slidegitarristen, bluestraditionalisten och sångaren Jeremy Spencer av till förmån för sekten Children of God och Fleetwood Macs existens var i gungning. Mitt i allting gifte sig Christine med John McVie 1970, bytte efternamn och blev fast medlem på kuppen. Direkt bidrog hon med två låtar till inspelningen av Future Games (1971), andra skivan utan Green. Trots tumultet fortsatte bandet förvånansvärt nog att producera album i fast takt. Förutom den eviga ryggraden i trummisen Mick Fleetwood och nämnda McVie så fanns även underbarnet Danny Kirwan kvar, gitarristen och låtskrivaren som tagits under Greens vinge och på ett kraftfullt sätt gjort sin albumdebut på Then Play On. Några år senare gav också han sig av ut i dimmorna och Fleetwood Mac fortsatte söka efter en ny identitet, bort från den ursprungliga Chicagobluesen och sakteliga närmare en mer melodisk pop. I den transformeringen var Christine McVie livsviktig och blev en hörnsten som levererade.

Christine McVies Homeward Bound från Bare Trees (1972).

Gitarristen, sångaren och låtskrivaren Bob Welch blev bandets första amerikanska medlem och hoppade på tåget i samma veva som Christine McVie. De blev den drivande kreativa kraften på de kommande fem albumen, fram till Fleetwood Macs dittills största kommersiella framgång Heroes are Hard To Find (1974). Med Welch följde en successivt varmare kalifornisk bris som blev viktig i bandets pågående transformering mot det fullfjädrade popbandet. När denna lite mer ”lättsamma” ton ställdes mot den labile Danny Kirwan intensiva lågtryck bildades rejält ostadiga åskmoln under de ett och ett halvt år gitarristerna arbetade ihop. Osande av alkohol och med svaga nerver slog blixten slutgiltigt ner på en scen under pågående USA-turné 1972. Welch och Kirwan kunde inte enas kring stämningen på gitarrerna. Kirwan slog sönder sin gitarr och stormade av scenen och ryktet säger att han i vredesmod upprepade gånger drämde sitt huvud blodigt mot en vägg. Vid det laget hade också äktenskapet mellan paret McVie börjat krackelera på grund av Johns ohälsosamma alkoholvanor. Kirwan fick sparken och kärnan kom att bli Mick Fleetwood, paret McVie och Bob Welch. Utöver dem blev det lite av hela havet stormar, folk kom och gick, men bandet bestod trots allt. Fram till 1974 hade bandet nått sin nionde bandsättning på sju år, samma år slutade Bob Welch av personliga och professionella skäl. När Fleetwood Mac långt senare bjöds in till Rock’n’Roll Hall of Fame 1998 var förvånansvärt nog inte Welch inräknad, trots att han i flera år tillsammans med Christine McVie skrev majoriteten av musiken och var bandets frontman. Welch kommenterade själv det hela som att hans tid i bandet var ”the bridge era” mellan två olika storhetstider. Första storhetstiden var med de så kallade The Original Fleetwood Mac eller Peter Green’s Fleetwood Mac och den andra kom med Welch ersättare, det amerikanska paret Lindsay Buckingham och Stevie Nicks plus lite otrohetsaffärer och skilsmässor.

Come A Little Bit Closer från Heroes are Hard to Find (1974).

För att på något sätt börja om på nytt beslutade sig Fleetwood Mac för att flytta till USA och basera sig på den amerikanska västkusten. Ett beslut Christine motvilligt tvingades gå med på. Där spelade de in deras andra självbetitlade album Fleetwood Mac (1975), första kom 1968 med originaluppsättningen, och den gjorde stor succé. Låg rekordlänge på Billboardlistan och hade tre singlar på topp tjugo i USA, däribland ett av Christines bidrag Say You Love Me (nedan), som kanske skvallrade om hennes äktenskaps tveksamma situation. Albumet lyckades sälja platina fem gånger om bara i USA, vilket motsvarade fem miljoner sålda exemplar. Fleetwood Mac innebar en enormt framgångsrik era och la grunden för en bestående bandformation som erhöll en stjärnstatus få band kunde mäta sig med. Mitt i all framgång svajade Lindsay Buckinghams och Stevie Nicks relation ordentligt. Stormen kring bandmedlemmarnas privatliv skapade mycket spekulation och rykten, pressen slickade sig runt munnen samtidigt som Fleetwood Mac började den ett år långa parterapin som slutligen fick titeln Rumours (1977).

På Record Plant Studios i hippieorten Sausalito i Kalifornien förde bandet ett profant leverne i spåren av välgödda kokainsträngar. Christine McVie och Lindsay Buckingham spelade ensamma först in piano och gitarr för att sätta grundstrukturen till låtarna som resten av bandet sedan arbetade kring. Buckingham och Nicks hade vid det här laget definitivt separerat, hon och Mick Fleetwood inledde en kort affär, men officiellt bestod bandet av två kraschade förhållanden och en vild trummis. Förutsättningarna till trots så skapade de inre spänningarna en gnista och en desperation i många av låtarna, kanske framförallt Go Your On Way som minst sagt vadade i den pågående turbulensen. McVies kanske finaste bidrag på Rumours var You Make Loving Fun, hennes kärleksförklaring till Fleetwood Macs ljussättare som hon hade en affär med under turnén som följde utgivningen av Fleetwood Mac. På en halvårslång turné efter Rumours skiljde sig Christine och John McVie och slutade också då helt att umgås socialt. Av de fyra bidragen som hon ensam komponerat blev Don’t Stop den kommersiellt mest framgångsrika, kanske (tyvärr) också den mest kända än idag. Den handlade om det utdragna uppbrottet med ex-maken John och deras åttaåriga äktenskap, som alltså nu var dags att glömma och komma över. Rumours sålde platina nitton gånger om i USA och med sammanlagt fyrtio miljoner sålda exemplar världen över står den fortfarande som ett av de bäst säljande albumen genom tiderna.

Det gick förstås inte för Fleetwood Mac att upprepa den ofattbara succé de fick med Rumours, men de följande tre albumen sålde också platina flera gånger om. Uppföljaren Tusk (1979)  kostade sammanlagt en miljon dollar och blev den dittills dyraste rockinspelningen någonsin och beskrevs i efterhand av John McVie som ett album av tre soloartister, syftande på Stevie Nicks, Lindsay Buckingham och Christine McVie. Efter Tusk följde en världsturné på magstarka arton månader varpå ett livealbum passande nog passades på att spelas in. De riktigt stora hitsen från Christine uteblev men hon fortsatte leverera låtar och den fina öppningslåten Love In Store eller den avslutande vackra klagosången Wish You Where Here från Mirage (1982) visade att hon inte tappat gnistan. Hon hade under den här perioden ett stormigt förhållande med den tärde Beach Boys-trummisen Dennis Wilson, vars alkohol och drogproblem till slut blev för ohållbart att leva med. Tillsammans med brittiske låtskrivaren Robbie Patton skrev hon hitsingeln Hold Me, som var direkt adresserad till Wilson och placerade sig sju veckor i streck på topp tio listan i Amerika. 1983 avled Wilson tragiskt i en drogrelaterad drunkningsolycka.

En fin och sällsynt demoversion av Hold Me.

”Maybe it isn’t the most adventurous album in the world, but I wanted to be honest and please my own ears with it.”

-Christine McVie om sitt andra soloalbum Chrisitne McVie (1984).

Efter Mirage följde en femåring tystnad på albumfronten med Fleetwood Mac, däremot släppte Christine McVie sitt andra och sjävbetitlade soloalbum 1984 med en fina gästartister och hyfsad framgång (McVie-mått mätt alltså). 1987 var orkestern tillbaka igen med deras näst bäst säljande album någonsin (blev väldigt populär i Sverige), Tango In The Night, där de bestående bidragen var Everywhere och Little Lies. Christine McVies två riktigt slitstarka hitsinglar (den senare var skriven tillsammans med hennes nye klaviaturspelande make Eddy Quintela) som på senare år erhållit en pånyttfödd popularitet i sin ”åttiotalspoppiga” framtoning i de en gång utskämda ekotyngda trummorna och syntarna. En typ av produktion som på 00-talet fick en renässans. Däremot ska det sägas att produktionsteknik och sound i min mening aldrig kan få en lyssnare att bortse från en riktigt bra låt, i de bästa fall blir inspelningsteknik ytliga och oviktiga ting eller något som faktiskt lyfter med hjälp av låtens drivkraft. Utöver McVies två singlar på Tango In The Night så tänker jag exempelvis på  Bruce Sprinsteens album Born In The USA (1984), som också den på ytan är dränkt i åttiotalsproduktion men som på djupet har en drös klassiker i sig. Bra låtar är alltså inte beroende av hur de är klädda… det går uppenbarligen att bevisa:

Alla stormaktstider har som bekant ett slut så även Fleetwood Macs, vars kedja som hållit ända från 1975 bröts i samband med Lindsay Buckinghams avhopp efter Tango In the Night. Resten av bandet fortsatte med olika ersättare fram tills en återföreningsturné av Rumours-gänget tio år senare, efter den hoppade Christine McVie av för gott, trött på turnerandet och frånvaron av sin familj i samband med dem. Hennes far gick bort då hon och bandet var iväg på turné i samband med det ljumna albumet Behind The Mask (1990). Lyssna för övrigt på turnétristessen i Homeward Bound (ovan) som hon skrev redan 1972. Efter avhoppet har Christine McVie  levt ett stilla liv med sina nära och kära långt borta från strålkastarljusen och turnébussar, för att endast vid ett fåtal tillfällen göra några officiella framträdanden, bland annat som mottagare av olika hedersutmärkelser. 2004 spelade hon in sitt tredje soloalbum, In The Meantime, tillsammans med sin men brorson i hennes ombyggda lada i Kent. Inga turnéer följde efter den och sedan dess har det varit tyst.

Avslutningsvis kan man säga att hennes kraftfulla men svalkande och svala röst ofta ger känslan av en person som står med lite distans till låtens berättelse, men utan att låta som något avtändande förnuft. En röst som skänker styrka och tröst men också mycket glädje. Trots att Christine McVie var med i Fleetwood Mac i nästan trettio år så får jag känslan av att hon alltid körde sitt eget race, på sin kant, lite i bakgrunden, levererade väldigt karaktäristisk och medryckande musik värdig de största popsnickrarna.

Wish You Where Here från Mirage (1982).

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: