Posts Tagged ‘Skip James’

Minnen av ett möte & Månadens Omslag #2

maj 25, 2010

John Fahey  framför Red Pony i programmet Guitar, Guitar 1969. 

I texten om Skip James (se kategorier) från tidigare  nämndes John Fahey, att han ‘hittat’ James på ett sjukhus 1964. Det stämmer och Fahey blev viktig för blueslegendens återkomst men deras möte är inte en solskenshistoria. Fahey berättar i en intervju för tidningen Wire (#174, 1998) att sökandet av James mycket drevs på hoppet om att få lära sig dennes spelteknik, men framförallt att själva mötet med honom var en fullkomligt förkrossande upplevelse. ”Han var en verkligt nedlåtande jerk”, minns Fahey. 

Fahey fortsatte berätta att han tillsammans med två kolleger hade träffat en otroligt arrogant och högfärdig person som sarkastiskt frågat: ‘Så ni har hört några av mina låtar, de som spelades in 1931?’, Fahey hade svarat ja och Skip fortsatte: ‘Jösses, det tog er minst sagt en lång tid att hitta hit, ni kan inte vara särskilt begåvade. Well, det var snällt av er grabbar att riskera era liv, spendera alla dessa år och alla pengar för att leta efter mig. Jag kan förstå varför ni gjorde det, eftersom jag verkligen är ett geni. Nåväl, godnatt nu’. Det var ett bemötande som understryker sägnen om att Skip inte haft mycket till övers för ”Folkies” (skällsord för 60-talets folkmusikpuritaner, något Fahey inte ansåg sig vara), eller kanske bara en bekräftelse på att helt enkelt inte ha för stora förhoppningar på stora konstnärers ödmjukhet. Ingen skugga ska ändå falla på Skip, han är inte ensam om att ha haft storhetsvansinne i musikhistorien. John Fahey lämnade desillusionerad ”den konstigaste, mest komplicerade och bisarra av alla blues konstnärer” på Tunica County Hospital i Mississippi med svidande besvikelse.

Fahey lät göra gällande att han ändå kom över chocken och lyckades separera musikern med personen Skip James (vilket THENPLAYON också verkligen gör). Bevisligen var det så eftersom han låg bakom Skip James 60-talsinspelningar, gjorda på hans egna bolag Takoma Records. Några övriga artister/band som senare låg på Takoma var gitarrlegenden Mike Bloomfield, blueslegenden Bukka White och Canned (”I’m goin’ up the country…”) Heat.    

John Fahey var en musikaliskt egensinnig outsider med glimten i ögat och hade en lång och aktiv karriär (räknade till 36 studioalbum) som sträckte sig från 50-talet fram till 2001 då han gick bort i samband med en misslyckad bypassoperation. Utöver att driva sitt egna skivbolag så var det framförallt som tonsättare och gitarrist som han gjorde karriär. 1958 spelade han in några låtar under namnet Blind Thomas på bolaget Fonotone i syftet att driva med folkiesarna och bluespuritanerna som törstigt jagade äktheten i svunna blueshjältar. Därför ‘planterades’ skivan under kategorin ‘Authentic Negro Music’ i skivbutikerna. Förhoppningen var att någon skulle nappa på betet i tron om att ha hittat den förlorade store bluessångaren Blind Thomas (ett nästan karikatyrmässigt artistnamn), men historien förtäller inte om så blev fallet. Hans experimenterande med aukustisk blues som Blind Thomas blev ändå utloppet för den mytiska karaktärsskapelsen Blind Joe Death.

         Månadens omslag: John Faheys Blind Joe Death (1959

1959 släpptes det legendariska debutalbumet under hans synonym Blind Joe Death på Takoma records och blev ett av musikhistoriens första album att ha spelats in och producerats av en helt självständig artist. Det trycktes bara ett hundratal skivor och gjorde heller inget väsen på dåtidens musikscen, men dess akustiska soloorienterade gitarrspel var väldigt nydanande och lovorden växte med tiden. Nyutgåvan av Blind Joe Death från 1967 fick fem stjärnor i den andra utgåvan av Rolling Stone Record Guide 1979. Idag är originalen extremt eftertraktade och priset därefter.

    Live i Hamburg 1978.

Fahey grundade också bl.a. en egen genre kallad American primitivism eller American primitive guitar. Uttrycket primitiv tog Fahey från en fransk gren inom bildkonsten och stod framförallt för en självlärd och minimalistisk stil. Genren baserades på traditionell fingerplockteknik för gitarr (se klippen ovan) hämtat från countryn och bluesen men applicerades för avantgardistiska/neo-klassiska kompositioner. Trots den obskyra genredefinitionen gav Fahey fog för den genom analytiska förklaringar av sina verk. Han hämtade stor inspiration från det amerikanska musikarvet och inkorporerade nya arrangemang av gamla bortglömda folk/bluesstycken i sin musik men kom även att blicka utanför landets gränser och inspirerades av konstmusik, brasiliansk, portugisisk och indisk musik. John Faheys musikaliska gärning går inte att härleda till endast en genre, men på de få album som jag hört så märks att en fot står stadigt i den amerikanska ”roots-musiken”.

Crow Jane – Skip James

april 19, 2010

Likt sin kollega Mississippi John Hurt (se Kategorier) så blev Skip James ‘återfunnen’ av den vita folk -och bluestörstande publiken under 60-talet; han hittades inlagd på sjukhus i sin hemdelstat Mississippi 1964 av gitarristen John Fahey. James spelade in sin musik 1931 efter att ha vunnit en talangjakt arrangerat av  bolaget Paramount och blev kvitt sitt tidigare liv som diversearbetare och hembrännare. Lagom till att hans musikkarriär verkligen skulle ta fart så slog den stora depressionen till och skivförsäljningen gick i botten. James försvann mer eller mindre helt från musiken fram till -64. Skip James hälsa var då i dåligt skick men han gjorde nya inspelningar men framförallt nyinspelningar och gjorde bl.a. ett framförande på The Newport Folk Festival nästintill direkt från sjuksängen. James hälsa blev än sämre, han hade drabbats av cancer och spenderade mycket tid på sjukhus. Hans sista år i livet och strålbehandlingar  finansierades till stor del av inkomsterna från rockbandet Creams version av hans låt I’m So Glad, som hade blivit en stor hit 1966. Skip James liv blev genom låten trots allt lite drägligare och han hade inte klarat sjukhuskostnaderna utan inkomsterna som den genererade. Skip var 67 år gammal när han somnade in i Philadelphia den 3 oktober 1969.    

En skröplig Skip James framför här Crow Jane, 1967. Han var en mycket skicklig gitarrist med sitt alldeles egna stildrag och står även ut i blueshistorien (läs gärna musikhistorien) som pianist. Skip James var en ensamvarg och höll gentemot sina medmusiker sina kort tätt intill sig vad det gällde sina instrumentala kunskaper. Rösten och sångerna tillhörde en sorgsen och skör själ som än idag kan tränga igenom den massivaste av betong.

Mästaren från Avalon

april 1, 2010

Mississippi John Hurt (1893-1966) framför sången You got to walk that lonesome valley i Pete Seegers (1919) folkmusikbildande program Rainbow Quest från mitten av 60-talet. Mississippi John Hurt föll likt många andra svarta blues/folk sångare  i lång glömska hos allmänheten efter att ha varit aktiva musiker och spelat in skivor under 20-talet och 30-talet. Innan folkmusik vågen sköljde över den unga vita medelklassen tidigt 60- tal och intresset blev stort för det musikaliska arvet så hade Hurt återgått till jordbruket och jobbat som bonde i mer än 30 år. Hurt lokaliserades i sin födelseort Avalon, Mississippi 1963 av folkmusiketnologen Tom Hoskins och han fick återigen chansen att göra nya inspelningar och återinspelningar. Hurt framträdde också på den populära Newport Folk Festival 1964 och fick sina sista år i livet uppleva upprättelse för sin musikaliska gärning innan han gick bort i en hjärtattack två år senare.

Andra storheter inom bluesen som återkom under 60-talet var den skörsjungande och flyhänte Skip James (1902-1969),  den kraftfulle och frenetiske Son House (1902-1988) och den hetlevrade tidigare fängelsekunden Bukka White (1906-1977).

När klipp likt dessa dyker upp så uppstår en stor känsla av tacksamhet gentemot personen som  lagt upp den…