Återigen så har den kreativa ådran täppts till lite granna efter att ha bläddrat igenom den hjärtinfarktsframkallande Nöjesguiden. Det är bara att dra ut och springa. Dumt nog glömmer man efter en tid bort varför man inte läser den tidningen och börjar bläddra igen. Temat var kritik och hur kritiken i dagens journalistik har urholkats, tappat substans osv osv. Däribland självklart musikjournalistiken. Kritiken som eftersöks tycktes framförallt vara den negativa, eller uteslutande så. Ett vanligt förekommande fenomen på Nöjesguiden. En negativ och destruktiv journalistik badandes i Bud-Light på b-hippa smygläsningsträffar. Det kan hursomhelst säkert stämma att musikkritiken blivit lite lam och jag spinner vidare lite. Ofta kan det kännas som musikkritikerna i dagstidningarna oftast följer ett formulär 1 A, en likriktande mall, och att det sällan finns en riktig kärna bakom lagren av metaforer. Inget fel på metaforer men det märks när de trampar vatten och saknar substans, saknar anknytning till vad skribenten faktiskt tycker och är ändamålslös. De är normalt sätt ovärderliga när man ersätter toner med ord.
Jag förstår delvis nöjesguidens skribent i den mån att det sällan finns någon som bryter mönstret, ställer sig upp och säger att The Radio Depts. senaste kanske inte var så där himla bra (Jag tog bara det ur luften som ett exempel, har inte lyssnat på Radio Depts. senaste). Sen DN införde sitt numrerade betygssystem så har det haglat fyror (näst bästa betyget) till höger och vänster. Är det alltid befogat eller är det under påverkan av en allmänt existerande och förlamande ståndpunkt? Vad satte DN för betyg på den här skivan eller vad skrev SVD om den konserten? Ibland eller till och med ofta känns det som att den typen av frågor har uppstått på redaktionerna. Självklart bör man vara införstådd med att texter ska in en viss tid och att mallar är nödvändiga för ett snabbare arbete men ändå. Ibland låter de unisona hyllningskörerna falska. Det största typexemplet är Nöjesguiden själva, de följer Nöjesguidens formulär av ängsligt sneglande på övriga tidningars åsikter för att i sin tur kunna fnysa åt dem och hävda sin särart som de sanna sanningssägarna. De riktiga kritikerna. Ur den musikkritiker-kritiska synpunkten om kritikers fisljumna likriktning, vattentrampande försök till avslappnad personlig journalistik, så blir det rent av upprörande när en kritiker i Nöjesguiden skriver i en recension av Levon Helms skiva Electric Dirt (2009) att: ”Jag vet att även ni ägnat åtskilliga kvällar åt att diskutera vem som hade The Bands bästa röst, och jag vet att även ni ibland frestats att kröna såväl Robbie Robertson som Rick Danko”. För ett fan av The Band är det en fullkomligt befängd och skrattretande kommentar som saknar all form av personlig autenticitet, trots att det uppenbarligen var målet här. På de sju studioalbumen som originaluppsättningen av The Band hann ge ut så sjöng Gitarristen Robbie Robertson på en låt. Den som sjöng på flest låtar var den ej nämnde och den ofta glömde legenden Richard Manuel, som av de övriga i bandet ansåg var deras lead-singer. Det behövs egentligen inte sägas mer. Jo förresten, självklart är Rick Danko och Levon Helms röster helt underbara.
Jag är inte den första som känner irritation, eller (för mig) kanske snarare hopplöshet, över ovan nämnd tidning och jag vet att det oftast lätt går att skaka av sig den men det gick inte idag. Glad Fredag och trevlig helg ändå!
Richard Manuel (1943-1986)
Etiketter: Levon Helm, Nöjesguiden, Richard Manuel, Rick Danko, Robbie Robertson, The Band
THENPLAYON 
Kommentera