Posts Tagged ‘Bill Frisell’

Bill Frisell – The Great Flood (Uppsala Konsert & Kongress 15/11 2012)

november 16, 2012

Precis när jag funnit min plats och satt mig släcks lokalen ner och kvartetten stegar in. Senaste konserten var också i Uppsala och baserades helt på Disfarmer (2009), albumet där Bill Frisell hämtade inspiration eller snarare uteslutande baserade sin musik på den amerikanske fotografen Mike Disfarmers mystiska porträtt. Nu är inspirationen istället hämtad från den stora översvämningen av Mississippifloden (The Great Flood) som drabbade den amerikanska södern 1927 och dess faktiska påverkan på den amerikanska musikens vandring från södern till städerna. Störtfloderna raserade tusentals hem och la stora delar av delstaterna Arkansas, Louisiana och Mississippi under vatten vilket skapade enorma folkförflyttningar. Precis som vid förra turnén projiceras bilder bakom bandet, som en integrerad del. Bilderna i bakgrunden är nu rörliga och de dokumenterar katastrofens alla förlopp, före och efter. Regissören Bill Morrison har klippt ihop de gamla journalfilmernas råmaterial som skildrar människornas sakliga agerande, paddlandes bland hustak för att undsätta sin nästa men de visar även de bokstavligt talat torra politikernas manierade intresse för byfånens desperation i jakt på medmänskliga poänger. Inget har förändrats känns det som. Den svarta befolkningens stenhårda slit på bomullsfälten och på sandbankerna går inte kameran förbi utan skänker en obehaglig underton av det genomsegregerade och racistiska samhället. Konserten fortskrider och framförs i kapitel, där varje del kopplas kring översvämningens olika faser och konsekvenser. Den redan nämnde politikern tilldelas ett ganska stolligt tredjazznummer i högre tempo. Bandet framför den med spelglädje och fjäderlätta steg men oftast trevar Frisell och bandet igång varje kapitel i patenterad stil av kontrollerad dissonans i väldigt nedtonat format och det finns många olika klanger att vila i när musiken får växa sig större och få mer kropp. Bandets förmåga att krympa och växa, skifta stämningar och dynamik är beundransvärt. Aftonens volymmässigt och även känslomässigt starkaste låt Migration sveper över mig med enorm styrka och i efterhand slår det mig att det nog mycket är tack vare det tålamod musiken har, inget hastas fram utan crescendots känslomässiga genomslag skulle med säkerhet vara just där. Frisells kapacitet som gitarrist och kompositör gör att jag inte tvekar över detta. Helheten är den starkaste faktorn i denna sjuttionfem minuter långa ”filmkonsert”. När skärmen svartnar för varje filmsekvens så börjar även bandet att tänka på refrängen, detta går för det mesta väldigt bra och avslutningarna känns i harmoni men ibland blir bandet helt uppfylld av inspiration och känns ofrivilligt tvungna att runda av till förmån för filmens helhet. Nästa kapitel kommer ju strax och det tar de hänsyn till. Ett nytt stycke tar sakta form då titeln introducerats, de svartvita bilderna är vackra men likaväl tragiska och musiken lyckas hitta den vördnadsfulla tonen som rör sig ordlöst däremellan, en levande ton som inte spelar på de sentimentala strängarna. Bill Frisells kompositioner är hämtade ur filmernas berättelse men han reste även runt i de en gång drabbade delstaterna för att på plats försöka få en mer direkt kontakt med musikens spår. Enligt Frisell skulle projektet framförallt skildra bluesens påbörjade urbanisering men det gör inte att musiken binds till den traditionen specifikt. Den är fri för tolkning, ger utrymme för kontemplation och den smälter sömlöst samman med bilderna. Genremässigt obunden som Bill Frisells gitarrspel. Bandets instrumentala sammansättning består av Ron Miles på trumpet, Tony Scherr på bas och slidegitarr och Kenny Wollesen trummor och xylofon. Tillsammans med bandledaren bildar de en kvartett med lyhördhet för avtagsvägar från de givna noterna och allt lever hela tiden. Vattnets porlande, de paddlande i vackert motljus och kosssornas försök att korsa en översvämmad gatukorsning. Bilderna är lätt surrealistiska och musiken understryker ofta den magiska aspekten.

Annons

Kollegor Bill Frisell & Djelimady Tounkara

september 2, 2011

Arbetskolleger tillhör en kategori människor som vi umgås mest med i våra liv. Varje vardag och ibland till och med helg så finns de där, förhoppningsvis är de i tid om du är lite sen eller tvärtom. Relationen flyter på utan att vi riktigt reflekterar över den, det finns ingen tid, för mycket annat. Folk har blöta afterworks och snackar jobb, vårdar relationerna innanför arbetets portar. De skrattar ihop, ger förtroende och visar ömhet under åtta av dagens timmar men när klockan ringer tar det oftast stopp och alla rusar hem till sina ”riktiga” liv. Smågrus i maskineriet kan på jobbet orsaka en gigantisk frikion och stress som suger ända in i märgen, oftast knyter vi näven i fickan och tänker ”…bara tre timmar kvar, det är lugnt…”. Så behålls den huvudsakliga ordningen, problem luftas inte och en schism får sakta ebba ut tills vi inte längre ser den efter helgen. Att med öppna armar omfamna en konflikt på jobbet finns egentligen inte på världskartan även om det var den enda chansen att vädra allt det unkna, hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete eller att tiga är guld är nog arbetsplatsens främsta deviser. Bara allt rullar på hyfsat så får de la gå…

Kollegorna Bill Frisell och Djelimady Tounkara möttes halvvägs från sina hem i London 2004 och utbytte idéer och tankar i musikens fria forum. Konversationen rullar på friktionsfritt och de verkar ha avundsvärt kul och mysigt på jobbet. Greg Liesz på pedal-steel och Jenny Scheinman på fiol har det minst lika trevligt.

Disfarmer, Uppsala 29/3-11

mars 30, 2011

Bill Frisell ställer sig vid en mikrofon, avsides från kvartettens halvcirkel, som om han ska hålla ett tal. Han presenterar bandmedlemmarna som sätter sig till rätta vid sina respektive instrument och följer sedan snabbt deras exempel. Frisells timida uppenbarelse smittar av sig direkt till andra raden och han kan som sagt knappt bärga sig att slå an första tonen tillsammans med sina vänner på pedal-steel gitarr, fiol och ståbas. Elgitarren, stafliet eller vad man nu ska kalla instrumentet i frontmannens knä och händer, är vackert himmelsblå och den kan göra allting. Kompositionernas speltekniska komplexitet är inget som man överhuvudtaget reflekterar över när allt bara flyter på så enkelt och lekfullt. Bandet följer delvis noter men det märks att lyhördheten dem emellan är ett större redskap, ibland ler Frisell, troligtvis över att någon i bandet bjudit på en ny variation. Melodier, harmonier skiftar ständigt och allt är fyllt med liv, precis som Mike Disfarmers magiska bilder som exponeras till vänster och höger om bandet. Vi som missade utställningen på Fotografiska fick här en andra chans! De projiceras och sveps in och ut ur dukarna på ett drömlikt sätt. Möjligheten att som publik kunna alternera fokus från bandet till bilderna och tillbaka igen gör att man aldrig själv tappar gnistan och de stunder en viss bild ackompanjeras med rätt toner så uppstår magi. Frisell är ingen gitarrist i traditionell mening, jag tror inte att han ser strängar, band, stämskruvar, klaustrofobiska skalor när han börjar spela. Snarare ser han ett stort grönt fält med oändliga möjligheter, där inget infall är för dumt, utan där man kan leka och kontemplera fritt. Stanna upp, se sig omkring, gå vidare. Hans band är lika talangfulla och choosefria, byter instrument. Dobro och en fyrsträngad gitarr finns också till hands, om man inte som Carrie Rodriguez vill spela på fiolen som en ukulele, eller till extranumret och kvällens första sångnummer sjunga en vacker blues. Möjligheterna är betydligt större än begränsningarna och en av mina konserthöjdpunkter i år på förhand har motsvarat förväntningarna.

”Sweden” konstaterade Frisell och knäppte händerna framför stående ovationer, efter att bandet för andra gången gjort entré för extranummer. Jag säger: ”Bill Frisell”.

Think från Disfarmer (2009).

(Fr. V: Greg Leisz, Carrie Rodriguez, Bill Frisell och Viktor Krauss, bas)

Hjälp en man – Robin Holcomb

december 5, 2010

Robin Holcomb kom från ingenstans in i skivspelaren genom några spår från det harmoniska Bill Frisell-albumet  Nashville,  fyndat för skäliga tjugo kronor på stadsmissionen. Jag tyckte rösten var  fantastiskt fin och ville höra mer och började leta. Pulsade gata ut och gata in i snömodden, rotade djupt i de dammigaste skivbackarna irrandes på stadens avkrokar i en manisk jakt. Sökte på Spotify.

Help A Man är från hennes andra album Rockabye (1992). Musiken på albumet smälter lekfullt samman många musikstilar inom den amerikanska musiktraditionen likt hennes debut från två år tidigare. Jazz, Country, Folk, Blues bland annat. Hennes pianospel och sång är okonstlad spelglädje och talang. En kombination som kan göra musik till magi. Likt Bill Frisell är hon sprungen ur jazztraditionen utan att vara statiskt fast i den. Vidgade ramar och fria tyglar är kanske jazzens ursprungliga och utvecklande grundfundament, den idén är något att använda som utgångspunkt i musik snarare än att klumpigt stå och harva i en enskild genre. Lekfullhet är ordet som beskriver friheten bäst och det som lyfter musiken. Robin Holcomb leker på det bästa av sätt och rycker med mig glatt.

(Vi får utom den fina musiken även en kavalkad av kyrkor som bonus. Uppladdaren låter trots allt göra gällande att det inte är en illustration av sången eller ett religiöst ställningstagande, utan bara några pretty pictures.)

Glad andra advent!

DISFARMER – Foto, mystik och musik

november 22, 2010

Det bor en gammal gubbe nerför vägen. I skuggan av det stora trädet sitter han ofta på en bänk vid husväggen och spanar ut genom de svarta runda glasögonen. Ibland kör en bil förbi och lämnar ett dammoln efter sig, ibland korsar katten den torra gräsmattan och tar ett språng över det en gång vita staketet. Ibland promenerar jag eller någon annan från bygden förbi, men oftast händer nog alls ingenting framför hans veranda. Syrsorna spelar intensivt men utan att gubben hör dem. Alltid klädd i en gråvit skjorta och ett par beiga kostymbyxor i hängslen som hans långa ben nästintill verkar hopväxta med. Undrar om han bara har ett par?

Antingen armarna i kors eller med handflatorna vilandes på bänken i en framåtlutad position som för axlarna upp i vädret och huvudet neråt. Ofta sitter han med ryggen linjärt mot husväggen i en stolt hållning och bara stirrar framåt. Då jag passerar nickar jag bara åt honom och får en liten nick tillbaka som man nästan kan förnimma på det korta avståndet mellan oss. Vad jag vet har han ingen familj, men han har bott där minst i 40 år sägs det. Har aldrig själv hört han prata men jag kan bara föreställa mig att hans röst knarrar som en gammal ladugårdsdörr.

Såg han nere på stan en dag gåendes med ett paket under armen och när vi passerade varandra på trottoaren såg det ut som att ett leende trängt igenom hans fårade ansikte. En gnista fanns i hans ögon och det fick mig på gott humör. ‘Det är en ytterst märklig herre det där’ har mor sagt och det har jag aldrig betvivlat. Gubben var nog inte riktigt klok egentligen. Brevbäraren berättade en gång att gubben påstått sig ha landat här i bygden efter att  han som barn svepts bort av en tornado från sitt riktiga hem. Troligtvis var det någon reservdel i paketet och den verkade vara efterlängtad. Han är fotograf och har sin ateljé inne i huset. Jag har aldrig vågat gå in där och kommer nog heller aldrig att göra det. Som barn hörde man av vännerna, som ofrivilligt tagits dit för fotografering, att han skrämt dem. Många jag känner har fotograferats där och berättat om hur han endast mumlande givit ohörbara instruktioner, hukat sig under kamerans mantel och rätt vad det var så hade bilden tagits. De flesta bilder jag sett verkar inte speciellt lyckade, inga leenden. Ändå är alla förvånansvärt nöjda med sina porträtt och återkommer till gubbens ateljé titt som tätt. Affärerna verkar alltså gå bra, trots att gubben knappt tar något betalt och ofta bara sitter där på sin bänk i skuggan av trädet.

Mike Meyers Disfarmer var en yrkesverksam fotograf och en eremit från landsbygden Heber Springs i Arkansas. En ytterst udda fågel i det agrara södern som växte upp med estetiska ambitioner i en enkel jordbrukarfamilj invandrad från Tyskland. Han hävdade att han på grund av en tornado blåst iväg från sin rätta plats på jorden till sin familj och han föraktade bondesamhället som omgärdade honom. Så till den grad att han efter sin mors död officiellt bytte efternamn till Disfarmer (ungefär: inte – bonde). Familjens namn, Meyers, stammade från tyska meier som betydde mjölkbonde, vilket förstås var ytterliggare problematiskt för honom. Kanske var det föraktet för bonden  och ett försök att bryta sig från sina jordbrukarrötter som ursprungligen fick in Mike Disfarmer på fotografispåret.

Disfarmer var självlärd vad det gäller både hanteringen av kamera, ljussättning och framkallning, något som med största sannolikhet var en bidragande orsak till den originella tonen. I många av porträtten finns en nakenhet i objektets uppenbarelse vilket lämnar mycket åt åskådaren att tolka och fantisera om. Det är inga arrangerade bilder där leendet alltid skymmer personens riktiga ansikte utan snarare förekommer oftast motsatsen i form av väldigt sammanbitna ansiktsuttryck, ibland till och med förskrämda uttryck. De är råa men många är ändå fyllda med stor medkänsla. Kunderna blev på grund av den långa slutartiden instruerade att sitta stilla, väldigt länge. Därav, tror många analytiker, de många sammanbitna ansiktsuttrycken.

 

Bilderna kom på ett unikt sätt att skildra livet, tiden och tillvaron i en svunnen amerikansk landsbygd  men också hur den krackelerade mellan två världskrig och ekonomisk depression. Bondsonen som över en natt byter sina hängslen mot militäruniform visar hur supermakten USA börjar ta form på det mest destruktiva sätt. Disfarmers egna minst sagt mystiska skimmer ger bilderna en fond som ytterligare skänker bilderna en magi. Han var en ogift enstöring och hade sin ateljé på main street. Disfarmers kufiska sätt blev ett samtalsämne på bygden och det blev en given höjdpunkt att låta sig fotograferas när man hade vägarna förbi stan. Det finns inte mycket att berätta om Disfarmers historia annat än genom berättelser av före detta kunders intryck av honom. Avskildheten gör att han för alltid kommer att förbli ett mysterium. En totalt unik konstnär som dedicerar sitt liv till sin konst  (om han nu såg på sina foton som konst) utan förbehåll är något som fascinerar många. SVT visade nyligen en dokumentär om Disfarmer som visar hur han gick från helt okänd till att idag, 60 år efter hans död, anses vara en av de främsta porträttfotograferna i historien. Disfarmers postuma stora kommersiella och konstnärliga framgång började växa först när en samling av hans bilder tryckts och publicerats tidigt sjuttiotal då de av en ren slump hamnat i händerna på en nyinflyttad professionell fotograf. En klappjakt på Disfarmers bilder bröt ut runt 2004 och förmögna fotosamlare dammsög närområdet till ateljén i Heber Springs och dess invånare på alla bilder de hade och kom att trissa upp bildernas marknadsvärde avsevärt. Idag ligger ett originalfotografi i 20.000-dollarsklassen.

Mike Disfarmers konstnärsgärning och kanske till lika stor del mystiska person har inspirerat många utöver fotografisfären. En dockteaterföreställning med Disfarmer som inspiration hade premiär 2009 och verkar riktigt häftig i sin drömska framtoning. Den säregne gitarristen/kompositören Bill Frisell släppte förra året albumet DISFARMER i en genrefri musikalisk tolkning av bilderna och fotografen. Albumets spår är likt bilderna sparsmakade och fria från bombastika utspel. De lunkar på anspråkslöst likt den gamla gubben nerför landsvägen.

Mike Disfarmer (1884-1959)

 

(OBS! Bilden högst upp är inte tagen av Disfarmer)