Posts Tagged ‘Konsert’

Arenakomplex

april 16, 2012

Promenaden från tvärbanan över den vindpinade bron gör att öronen blir röda och näsan rinner, i mörkret passerar man några jordfyllda betongfundament där träden sakta drunknar i ett bad av vittrande cigarettfimpar. Stenplattor och ännu mer betong. Lång kö, visitation och en krånglande biljettapparat a lá Stockholms lokaltrafik. Kontrollanter i röda jackor och volontärer som betalas med  popcorn och läsk. Långa gångar, grå heltäckningsmattor och lättöl i godiståndet. Plastglas. Efter besöket på någon av de nedkissade toaletterna tvättar man händerna utan tvål och värmen i fingrarna börjar sakta återvända, man tar av sig jackan. Sittplats på bortre övre läktare, vandringen fortsätter, inte ens en kikare kan vara till hjälp där och man sneglar upp på storbildskärmen för att se bättre. En bit in på konserten upptäcker man att blicken enbart är fäst i taket och man vänder återigen blicken nyktert mot de små tennsoldaterna på scen istället. Ljudet slungas runt i den gigantiska lokalen som en pankakssmet och elgittaren distar stundtals isande i märgen. Man håller för öronen och kontemplerar kring biljettpriset. Man ser sig om och iakttar alla intillsittande som också betalat niohundra. Konserten är slut, extranummer kommer förstås men halva arenan reser sig raskt för att slippa trängas i korridorerna och snabbt hämta bilen innan böter, så heter det. Plikten är för deras del fullgjord, årets stora konsert är nu avklarad utan missöden, inga extranummer ska få förstöra det, får se bara vad det blir nästa år. Kvar på golvet ligger popcorn och en stor ljummen läsk.

(more…)

Emmylou Harris på Cirkus 24/5

maj 25, 2011

Emmylou Harris döljer sig lite bakom det karaktäristiska silverhåret. Det som är i förgrunden på milstolpen Wrecking Ball från 1995. På håll nerifrån parkett döljer lockarna hennes ansikte men man kan se att munnen rör sig, väldigt lite bara halvt öppen, men därur kommer de starka tonerna som hugger till i bröstet. De rymmer ren vulkanstyrka som bara smäller till men de kan i samma andetag otvunget landa i mjuka hesa viskningar. Röstens kraft är förstås kvällens epicentrum och det fem man starka bandet runtom Emmylou Harris är där för att understryka detta faktum utan att själva stjäla plats. En handfull originallåtar från nya skivan Hard Bargain presenteras under kvällen, några på ett hjärtskärande sätt, hyllningen till sin forne vän och kollega Kate McGarrigle (Darlin’ Kate) som gick bort förra året samt en låt åt sitt förstfödda barnbarn Prudence (Goodnight Old World). Livet och döden vävs otvunget samman genom konserten, på samma sätt som en upplivande snabb Honky-Tonk (där bandets instrumentella virtousitet exponeras) byts av med en osentimental men sorgsen ballad. Emmylou Harris besjunger sin gamle livskamrat Gram Parsons i nya låten The Road och Harris sjätte sinne för låttolkningar är givetvis också en närvarande faktor, exempelvis när en kraftfull variant av Parsons låt Wheels spelas någonstans halvvägs genom konserten. Ändå är det gårdagkvällens andra nummer, tolkningen av Gillian Welchs Orphan Girl från redan nämnda Wrecking Ball, som sitter starkast kvar… eller när samtliga utom gitarristen ställer sig och sjunger enbart ståbasackompanjerad stämsång som vaggar en som ett barn. Emmylou Harris uppriktighet och spelglädje präglar hela konserten och trots hennes fyrtioåriga karriär visas inga tecken på att hon har tröttnat, hon understryker själv mellan låtarna sin tacksamhet och glädje över att fortfarande kunna få sjunga och spela. Tack själv, Emmylou.