Arenakomplex

Promenaden från tvärbanan över den vindpinade bron gör att öronen blir röda och näsan rinner, i mörkret passerar man några jordfyllda betongfundament där träden sakta drunknar i ett bad av vittrande cigarettfimpar. Stenplattor och ännu mer betong. Lång kö, visitation och en krånglande biljettapparat a lá Stockholms lokaltrafik. Kontrollanter i röda jackor och volontärer som betalas med  popcorn och läsk. Långa gångar, grå heltäckningsmattor och lättöl i godiståndet. Plastglas. Efter besöket på någon av de nedkissade toaletterna tvättar man händerna utan tvål och värmen i fingrarna börjar sakta återvända, man tar av sig jackan. Sittplats på bortre övre läktare, vandringen fortsätter, inte ens en kikare kan vara till hjälp där och man sneglar upp på storbildskärmen för att se bättre. En bit in på konserten upptäcker man att blicken enbart är fäst i taket och man vänder återigen blicken nyktert mot de små tennsoldaterna på scen istället. Ljudet slungas runt i den gigantiska lokalen som en pankakssmet och elgittaren distar stundtals isande i märgen. Man håller för öronen och kontemplerar kring biljettpriset. Man ser sig om och iakttar alla intillsittande som också betalat niohundra. Konserten är slut, extranummer kommer förstås men halva arenan reser sig raskt för att slippa trängas i korridorerna och snabbt hämta bilen innan böter, så heter det. Plikten är för deras del fullgjord, årets stora konsert är nu avklarad utan missöden, inga extranummer ska få förstöra det, får se bara vad det blir nästa år. Kvar på golvet ligger popcorn och en stor ljummen läsk.

Paul Simon påbörjade en turné för att fira albumet Graceland som fyllde tjugofem år förra året. Han presenterar den levande i sin helhet för både gamla och nya öron i ett segertåg som i juli också når Stockholm. Man är förstås garanterad fantastisk musik, trots det skulle många lika gärna eller hellre vilja höra alla låtar från hans senaste So Beautiful Or So What (2011). Den får i det här sammanhanget istället rättfärdiga hela nostalgitrippen som en garant för en odödlig kreativitet. Faktumet att Paul Simon är en av ”modern” tids största kan inte ifrågasättas och räcker gott som motiv för att hosta upp för det svindlande biljettpriset. Den ekonomiska utgiften blir faktiskt en sekundär fråga när det kommer till artister man verkligen vill se och höra, tyvärr inte lokalen…

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: