Jackson Browne gästas av Warren Zevon på Old Grey Whistle Test någon gång sent sjuttiotal. Bob Harris (skägget) känner den uppmärksamme igen sedan tidigare. En låt med flera ansikten som ändå i slutändan skänker ett ljus och en en värme som är behövd idag. Blötsnö, nollgradigt, bistra högerstormar och bara oktober… samtidigt 30 grader i Polynesien.
Posts Tagged ‘Jackson Browne’
Mohammed’s Radio – Warren Zevon & Jackson Browne
oktober 22, 2010These Days – Gregg Allman med Graham Nash
juni 17, 2010
Gregg Allman, rockern från södern, en överlevare. Han grundade The Allman Brothers Band tillsammans med sin gitarrspelande storebror Duane och 1969 släpptes debutskivan. Gregg sjöng och spelade hammond-orgel men storebror var kapellmästaren och dirigerade det sex man starka bandet. Allman Brothers stack ut i mängden med två sologitarrister och två trummslagare varav Butch Trucks stod för den primitiva kraften och Jaimoe Johansson för en broderande finess i luckorna. Gregg och trummisarna är de enda från originaluppsättningen som idag finns kvar i bandet. Utöver Duane så spelade Dickey Betts gitarr och bassisten Berry Oakley bidrog med ett väldigt melodiöst basspel, en tradition som än idag präglar Allman Brothers.
Duane Allman sågs av många som en av de främsta gitarristerna i USA och han spelade även tillsammans med bl.a. Wilson Pickett och Aretha Franklin. Hans explossiva slidespel häpnade många och han är en frekvent referensperson hos många slidespelare. Han ligger bland annat bakom det odödliga öppningsriffet på Eric Claptons låt Layla från 1970. Allman Brothers älskade att spela och de gjorde sig kända som ett enastående band på scen. Livealbumet Live At Fillmore East (1971) är en milstolpe och till skillnad från de två föregående studioalbumen så fångades här deras kraft och det blev även deras verkliga genombrott. Duane Allman väjde för en lastbil och sladdade med sin motorcyckel samma år och omkom 1971. Chockade färdigställde bandet sin tredje studioskiva Eat A Peach (1972) som både innehöll livematerial med Duane och nytt studiomaterial inspelat efter olyckan. Tragedin var total när Berry Oakley osannolikt omkom i en motorcyckelolycka året efter Duane. Förödelsen till trots fortsatte bandet mot alla odds att göra skivor med nya bandmedlemmar men kom att sargas av inre stridigheter, framförallt mellan Dickey Betts och Gregg Allman. Dickey Betts leder idag sitt band Great Southern. Gregg var ung och hade förlorat sin älskade bror Duane, sorgen dränktes med alkohol och tunga droger i ett 25 år långt mörker.
Duane ”Skydog” Allman
I klippet sitter Gregg på stupets kant i ett program lett av Graham Nash tidigt 90-tal och tillsammans framför de Jackson Brownes These Days, en låt ursprungligen skriven av en 16-årig Browne för Velvet Undergrounds före detta sångerska Nico. Gregg Allman har varit nykter sedan mitten på 90-talet, alltså några år efter detta hjärtskärande klipp, och verkar ha kunnat gå vidare med sitt liv. Idag turnerar han fortfarande med sitt Allman Brothers runt om i Nordamerika och återväxten har säkrats under 00-talet genom trummisen Butch brorson Derek Trucks, en av de nya gitarrhjältarna som för Duanes arv vidare med ett otroligt slidegitarrspel.
Omslaget av Live At Filmore East (1971) Fr. Höger: Jaimoe Johanson, Duane Allman, Gregg Allman, Dickey Betts (sittande), Berry Oakley och Butch Trucks. För den uppmärksamme så återfinns en replika av omslaget i filmen Almost Famous (2000), dock med det fiktiva bandet Stillwater i exakt samma poser. En fin liten hyllning av regissören Cameron Crowe som likt huvudpersonen i den självbiografiska filmen var en ung musikskribent som följde med på rockturné, alltså The Allman Brothers Bands turné. Är inte Dickey Betts väldigt lik ”John Hammond from Stillwater”?.
Cocaine Blues – Keith Richards
april 23, 2010Cocaine Blues har en lång historia av många olika versioner och faktiskt även namn. Den delar titel med en western-swinglåt som bl.a. Johnny Cash spelade in på Folsom Prison, men vi fokuserar på den traditinella bluesversionen. Den fick sitt traditionella bluesarrangemang av gitarristen Reverend Gary Davis som dock spelade in den under namnet Coco Blues 1965. Han arbetade som gitarrlärare åt många blues -och folksångare under 60-talet och hade ett stort inflytande på den nya växande folk -och bluesgenerationen i USA. Som elev lärde sig bl.a. folkmusiklegenden från Greenwich Village, Dave Van Ronk, låten och spelade in den som Cocaine Blues på albumet Inside Dave Van Ronk 1963. Reverend Gary Davis arrangerade alltså låten på det sätt som den idag är känd men han hävdade själv att han ursprungligen lärt sig den av en kringresande carnivalmusiker vid namn Irving Porter så tidigt som 1905. Vem Irving Porter var står skrivet i stjärnorna.
Många musiker har tolkat den här låten genom åren bl.a. Jackson Browne, Townes Van Zandt och Nick Drake, men ingen av de version jag hört kan mäta sig med Keith Richards. Denne ‘Mr. Happy Go Lucky’ kanaliserar all sin sårbarhet och ångest som man inte trodde fanns inom honom och gör den till sin helt egna blues. Det känns att Keith vet vad han sjunger om.
THENPLAYON 