Levon Helm (26 maj 1940 – 19 april 2012)

Bara någon månad från sjuttiotvåårsdagen tog strupcancern Levon Helms liv. En sjukdom som först drabbade honom i slutet på nittiotalet men som han lyckades hålla stången fram till bara häromdagen. Den sista tiden i cancerns obarmhärtiga och obotliga slutstadie gav i alla fall familj och vänner tid för ett sista farväl. Dottern Amy och frun Sandy skickade för fyra dagar sedan ett officiellt avskedsbrev som framförde Levons stora tacksamhet gentemot alla fans som lyssnat och uppskattat musiken. Brevet underströk även att detta också var ett sista farväl från en man som levt för att spela och sjunga livet igenom:

fill the room up with music, lay down the back beat, and make the people dance!”.

I ungdomen fick han hjälp av brevbäraren att stämma gitarren varannan vecka och mellan varven sprang han för att se rockens blivande pionjärer uppträda i trakten och ibland smög han in på de förbipaserande tältvaritéerna där han kunde se tidens bästa blues och folkmusiker spela långt in på småtimmarna. Levon Helm levde och växte upp mitt i rockens vagga och blev själv tidigt uppslukad av musikens kraft. Rockabillyvilden Ronnie Hawkins slet med sig en sjuttonårig Levon för att spela trummor i sitt band The Hawks, han lämnade hemmet i Arkansas och inledde en femtiofem år lång karriär. Genom mellanvästern, upp norrut mot Kanada och tillbaka igen. Bandmedlemmar kom och gick. En blott sexton år gammal Robbie Robertson rattade in sin framtid på de amerikanska radiokanaler som erbjöd rock’n’roll och tjatade sig därför in i bandet och blev sen också Levons bästa vän. Ytterliggare tre unga kanadensare anslöt och förutom Helm och Hawkins var nu orkestern helt kanadensiskt. Hawkins var nu omgiven av gränslös talang och blev överflödig i sin egen skapelse och bandet döptes om till Levon & The Hawks. De fortsatte resan och kom av ödet att bli ombedda att stödja Bob Dylan i en elektrisk buropsturné genom västvärlden 1966. Levon blev så arg över publikens missnöje att han återvände hem, blev ersatt och började arbeta på en oljerigg i Mexikanska golfen i närmare två års tid. Han förstod helt enkelt inte poängen med att spela för en hatisk publik men återvände bakom trummorna efter att The Hawks kommit hem.

Från det nyköpta huset Big Pink i Woodstock på amerikanska östkusten började musik eka från källarutrymmet. The Basement Tapes-inspelningarna sipprade ut och hamnade i händerna på den samtida rockeliten, som inte var sena med att tolka många av de löst hållna låtarna som Bob Dylan skrivit och spelat in tillsammans med det före detta kompbandet, som numera kallades ”bandet” i brist på bättre idéer. Efter många långa år på vägarna hade kvintetten stannat upp, sett sig om och börjat rota i sina musikaliska bagage. De tog vad de hade och blandade allt utan tvekan. Levons berättelser om uppväxten i den agrara södern blev en stark influens och ett karaktärsdrag i många av Robertsons kommande låttexter. Exempelvis den desperate bonden i King Harvest Has Surely Come eller den hjärtskärande inbördeskrigskildringen The Night They Drove Old Dixey Down, som Levon sjunger oöverträffat i den ofrivilliga farvälkonserten Last Waltz 1976. Robertson var ensam om att vilja avsluta The Band och detta slog en kil mellan honom och resten av bandet. Levon lät till och med antyda i sin biografi This Wheels On Fire att det helt tillintetgjorde Richard Manuel och att det lade grunden för hans tragiska öde tio år senare. Kontraktsbråken och de ekonomiska schismerna ledde slutligen till att Levon sa upp all kontakt med den en gång bäste vännen Robertson. Det blev därför rörande att höra om Robertsons långa besök hos Helm på sjukhuset i förra veckan. Vad de kan ha sagt mellan fyra ögon kommer troligtvis alltid stanna mellan dem, men att de träffades igen efter alla år är förhoppningsvis ett bevis på någon slags försoning. Ett bevis på att pengar och gamla oförrätter slutligen bara blir stoft i skuggan av livet och döden.

Då rockscenen fortfarande förgäves försökte överträffa Sgt. Pepper’s färgprakt med pukor och trumpeter i dyra produktioner kom två album som båda i sitt raka okonstlade uttryck bröt ny mark  i sin genrelösa blandning av all slags amerikansk folkmusik (förvisso hade också The Band en hel symfoniorkester i Garth Hudsons spindelfingrar). De fem kostymklädda herrarna i skägg framstod som ålderdomliga figurer ur ett kornigt fotografi från 1879 men de var i själva verket ett rockband alla ville vara en del av. Eric Clapton och George Harrison var två som ville med. Det gamla blev i och med The Band det nya och de sista psykedeliska färgerna multnade till en ny bördig jord många ville så i. Hela rock och popscenen genomgick en förändring mot ett mer traditionellt uttryck, då flera av de största artisterna inspirerades att blicka bakåt istället för framåt, mot något ”jordnära” istället för att vara uppe i det blå. Levon Helms uppväxt och hela uppenbarelse som en gentleman från södern med cowboyhatt förkroppsligade allt detta ”ursprungliga” som han själv sett med egna ögon.

Levon hade en av de tre odödliga röster som gav The Band ett oöverträffad vokalt register. Helms råa botten, Rick Dankos sköra mellanstämma och Richard Manuels övergripande falsett saknar motstycke, tre helt orginella röster som alla klarade att ensamma hålla upp en låt men som naturligt kunde läggas på varandra. Nu finns tyvärr ingen av de rösterna kvar annat än på inspelningarna och vi får glädjas åt det.

För att finansiera sjukvårdskostnaderna inledde Levon Helm i början på nollnolltalet en serie konserter i en lada vid hemmet uppe i Woodstock, New York. Han vann som sagt kampen mot cancern för en tid men tappade rösten på grund av strålbehandlingarna och fick då helt koncentrera sig på trummorna. Rösten började sakta återkomma mirakulöst och vid 2007 uppskattade Levon att rösten var tillbaka till åttio procent och en ny vår inleddes med två grammisvinnande album som dottern Amy var med att producera. Albumet Dirt Framer (2007) blev Helms första soloalbum sedan 1982 och dedicerades till hans föräldrar. Electric Dirt kom för tre år sedan och hade en smittande vitalitet och en härlig spelglädje men också en sorg över hemlandets eftersatta jordbrukspolitik i exempelvis originallåten Growing Trade.  Han var en stolt bondson som aldrig glömde sin uppväxt vid bomullsodlingarna eller modern och faderns hårda slit.

Levon Helm var en unik musiker som både spelade trummor och sjöng på sitt helt egna sätt. På det sätt som var naturligt för honom och som därför blev naturligt för lyssnaren. Tack för allt.

(Den sorgliga nyheten förmedlades av två vänner och texten skrevs på inrådan av dem. Tack för uppmuntran.)

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

7 svar to “Levon Helm (26 maj 1940 – 19 april 2012)”

  1. Henrik Says:

    Tack för ett fint och värdigt lovtal/biografi över en av musikens stora!

    Lägger till en länk där Levon hyllar sig själv i och med sitt konstnärskap/musicerande; här tillsammans med de andra i ”bandet” plus någon snubbe från Minnesota:

    • thenplayon Says:

      Tack för härliga kommentaren och den fina länken! Var det någon med kamera i mobilen som filmade det här? Bra ljud och bildkvalité för vad som verkar vara handkamera, undrar vem som filmade där i publiken?

  2. thenplayon Says:

    En jättebra intervju med Levon från bara några månader sen, värd att se. Levons vänlighet och glädje rymmer inga gränser trots en märkbar försämring.

    Här behandlas bland annat den viktiga frågan om musikers (eller folkets i allmänhet) utsatta situation i landet utan fungerande allmän sjukvård. Har du pengar kan du enkelt få bra hjälp om hälsan vacklar annars får du ställa dig i kö eller dö i väntan. Fruktansvärt att en person som borde högaktas som en del av amerikas kulturarv inte kan få den rätta behandlingen utan att gå bankrutt och pantsätta huset. The Midnight Ramble showerna som kontinuerligt spelades under 00-talet fram till förra veckan påbörjades först för att som redan nämnt finansiera strålbehandlingarna.

    Är detta den marknadsdrivna utopin? Slutstationen efter den sista skattesänkningen där var man eller kvinna reder sig själv i sin borg, ofrivillig till en medmänsklig kollektiv ansats i total frånvaro av samhörighet med sin nästa. Där människan står kuvad under plånboken, maktlös inför livets verkligt stora förändringar.

    Du ställde dig över allt detta Levon och bjöd oss på ett leende.

  3. artloveblues Says:

    Frid i jorden Levon. Vackert och nödvändigt skrivit, det kan inte varit lätt (samtidigt var det kanske det). Jag vet hur mycket Levon & The Band har betytt för dig. Vi tackar alla och bockar.
    Kram Kasper

  4. thenplayon Says:

    Stort tack för orden! Ja hans musik, trummor och sång har ju skänkt en mycket glädje genom åren. Det var nog lite svårare än vanligt att skriva denna text. Man vill hylla, berätta och ta ett värdigt farväl på en och samma gång. Det enda man egentligen kan göra i slutändan är ju att bara tacka och bocka och lyssna på exempelvis Anna Lee en gång till.
    big hugs

  5. Isak Says:

    Bra skrivet Patrik!
    Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: