THENPLAYON

Bara någon månad från sjuttiotvåårsdagen tog strupcancern Levon Helms liv. En sjukdom som först drabbade honom i slutet på nittiotalet men som han lyckades hålla stången fram till bara häromdagen. Den sista tiden i cancerns obarmhärtiga och obotliga slutstadie gav i alla fall familj och vänner tid för ett sista farväl. Dottern Amy och frun Sandy skickade för fyra dagar sedan ett officiellt avskedsbrev som framförde Levons stora tacksamhet gentemot alla fans som lyssnat och uppskattat musiken. Brevet underströk även att detta också var ett sista farväl från en man som levt för att spela och sjunga livet igenom:

”fill the room up with music, lay down the back beat, and make the people dance!”.

I ungdomen fick han hjälp av brevbäraren att stämma gitarren varannan vecka och mellan varven sprang han för att se rockens blivande pionjärer uppträda i trakten och ibland smög han in på de förbipaserande tältvaritéerna där han kunde se tidens bästa blues och folkmusiker spela långt in på småtimmarna. Levon Helm levde och växte upp mitt i rockens vagga och blev själv tidigt uppslukad av musikens kraft. Rockabillyvilden Ronnie Hawkins slet med sig en sjuttonårig Levon för att spela trummor i sitt band The Hawks, han lämnade hemmet i Arkansas och inledde en femtiofem år lång karriär. Genom mellanvästern, upp norrut mot Kanada och tillbaka igen. Bandmedlemmar kom och gick. En blott sexton år gammal Robbie Robertson rattade in sin framtid på de amerikanska radiokanaler som erbjöd rock’n’roll och tjatade sig därför in i bandet och blev sen också Levons bästa vän. Ytterliggare tre unga kanadensare anslöt och förutom Helm och Hawkins var nu orkestern helt kanadensiskt. Hawkins var nu omgiven av gränslös talang och blev överflödig i sin egen skapelse och bandet döptes om till Levon & The Hawks. De fortsatte resan och kom av ödet att bli ombedda att stödja Bob Dylan i en elektrisk buropsturné genom västvärlden 1966. Levon blev så arg över publikens missnöje att han återvände hem, blev ersatt och började arbeta på en oljerigg i Mexikanska golfen i närmare två års tid. Han förstod helt enkelt inte poängen med att spela för en hatisk publik men återvände bakom trummorna efter att The Hawks kommit hem.

Från det nyköpta huset Big Pink i Woodstock på amerikanska östkusten började musik eka från källarutrymmet. The Basement Tapes-inspelningarna sipprade ut och hamnade i händerna på den samtida rockeliten, som inte var sena med att tolka många av de löst hållna låtarna som Bob Dylan skrivit och spelat in tillsammans med det före detta kompbandet, som numera kallades ”bandet” i brist på bättre idéer. Efter många långa år på vägarna hade kvintetten stannat upp, sett sig om och börjat rota i sina musikaliska bagage. De tog vad de hade och blandade allt utan tvekan. Levons berättelser om uppväxten i den agrara södern blev en stark influens och ett karaktärsdrag i många av Robertsons kommande låttexter. Exempelvis den desperate bonden i King Harvest Has Surely Come eller den hjärtskärande inbördeskrigskildringen The Night They Drove Old Dixey Down, som Levon sjunger oöverträffat i den ofrivilliga farvälkonserten Last Waltz 1976. Robertson var ensam om att vilja avsluta The Band och detta slog en kil mellan honom och resten av bandet. Levon lät till och med antyda i sin biografi This Wheels On Fire att det helt tillintetgjorde Richard Manuel och att det lade grunden för hans tragiska öde tio år senare. Kontraktsbråken och de ekonomiska schismerna ledde slutligen till att Levon sa upp all kontakt med den en gång bäste vännen Robertson. Det blev därför rörande att höra om Robertsons långa besök hos Helm på sjukhuset i förra veckan. Vad de kan ha sagt mellan fyra ögon kommer troligtvis alltid stanna mellan dem, men att de träffades igen efter alla år är förhoppningsvis ett bevis på någon slags försoning. Ett bevis på att pengar och gamla oförrätter slutligen bara blir stoft i skuggan av livet och döden.

Då rockscenen fortfarande förgäves försökte överträffa Sgt. Pepper’s färgprakt med pukor och trumpeter i dyra produktioner kom två album som båda i sitt raka okonstlade uttryck bröt ny mark  i sin genrelösa blandning av all slags amerikansk folkmusik (förvisso hade också The Band en hel symfoniorkester i Garth Hudsons spindelfingrar). De fem kostymklädda herrarna i skägg framstod som ålderdomliga figurer ur ett kornigt fotografi från 1879 men de var i själva verket ett rockband alla ville vara en del av. Eric Clapton och George Harrison var två som ville med. Det gamla blev i och med The Band det nya och de sista psykedeliska färgerna multnade till en ny bördig jord många ville så i. Hela rock och popscenen genomgick en förändring mot ett mer traditionellt uttryck, då flera av de största artisterna inspirerades att blicka bakåt istället för framåt, mot något ”jordnära” istället för att vara uppe i det blå. Levon Helms uppväxt och hela uppenbarelse som en gentleman från södern med cowboyhatt förkroppsligade allt detta ”ursprungliga” som han själv sett med egna ögon.

Levon hade en av de tre odödliga röster som gav The Band ett oöverträffad vokalt register. Helms råa botten, Rick Dankos sköra mellanstämma och Richard Manuels övergripande falsett saknar motstycke, tre helt orginella röster som alla klarade att ensamma hålla upp en låt men som naturligt kunde läggas på varandra. Nu finns tyvärr ingen av de rösterna kvar annat än på inspelningarna och vi får glädjas åt det.

För att finansiera sjukvårdskostnaderna inledde Levon Helm i början på nollnolltalet en serie konserter i en lada vid hemmet uppe i Woodstock, New York. Han vann som sagt kampen mot cancern för en tid men tappade rösten på grund av strålbehandlingarna och fick då helt koncentrera sig på trummorna. Rösten började sakta återkomma mirakulöst och vid 2007 uppskattade Levon att rösten var tillbaka till åttio procent och en ny vår inleddes med två grammisvinnande album som dottern Amy var med att producera. Albumet Dirt Framer (2007) blev Helms första soloalbum sedan 1982 och dedicerades till hans föräldrar. Electric Dirt kom för tre år sedan och hade en smittande vitalitet och en härlig spelglädje men också en sorg över hemlandets eftersatta jordbrukspolitik i exempelvis originallåten Growing Trade.  Han var en stolt bondson som aldrig glömde sin uppväxt vid bomullsodlingarna eller modern och faderns hårda slit.

Levon Helm var en unik musiker som både spelade trummor och sjöng på sitt helt egna sätt. På det sätt som var naturligt för honom och som därför blev naturligt för lyssnaren. Tack för allt.

(Den sorgliga nyheten förmedlades av två vänner och texten skrevs på inrådan av dem. Tack för uppmuntran.)

Etiketter: Amy Helm, Arkansas, Bob Dylan, Dirt Farmer, Electric Dirt, Eric Clapton, Garth Hudson, George Harrison, Growing Trade, King Harvest Has Surely Com, Levon Helm, Richard Manuel, Rick Danko, Ronnie Hawkins, Sandy Helm, The Basement Tapes, The Hawks, The Last Waltz, The Night They Drove Old Dixey Dow, This Wheels On Fire, trummor

This entry was posted on april 21, 2012 at 8:33 f m and is filed under Garth Hudson, Levon Helm, Richard Manuel, Rick Danko, Robbie Robertson, The Band. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.