Posts Tagged ‘Pegi Young’

En okänd beundrare

juli 17, 2012

Neil Young var utanför ingången till ICA. Iklädd slitna blåjeans, vit t-shirt och träskor stod han orakad och lastade upp något på sin gamla cykels pakethållare. Jag passerade honom på vägen ut mot parkeringen. Skulle jag sagt något tänkte jag? ”Du, tack för din musik” eller nått i den stilen? Hur många har inte gjort det innan mig och hur värdefullt hade det trots allt varit för honom egentligen? Han var ju upptagen med annat. Viljan att vara originell och unik i sin beundran är för stor för så små ord. Självklart vill man att ens egna tacksamhetsyttringar blir de mest betydelsefulla idolen någonsin fått. Beundrarens bekräftelsebehov är inte att underskatta, går snarare inte att överskatta. Det krävs även mod att ta sats och stega fram och visa sin uppskattning men tyvärr sker nog denna yttring oftast med stark substantiell influens, ett spritångande ”du är fan bäst!” tätt intill idolens ansikte har nog genom åren urholkat känslan av genuin tacksamhet. I spritens dimma kan ju vem som helst bli gud. Neil cyklade sen iväg och det var väl lika bra det.

Rest in peace Donald ”Duck” Dunn.

International

mars 7, 2012

On the island Holbox (pronounced Holbosch), at the north coast of the Yucatan-peninsula in Mexico, I´ve gladly taking part of the annual february carnival. Mostly performed with drums and horns but ocationally also with a set of guitars and violins. The percussionists are in the instrumental centre, rising and sinking in frequency and controlling the dynamics. The vocal power and wonderful visual appearance comes from a great gathering of female singers in all ages who sings their hearts out on traditional upbeat tunes. Dressed in all kinds of colorful uniforms. Half the town gathers around the orchestra and the singers, spirits are high and spreads fast among the spectators. I´m very happy for this experience…

Now I’m in THE west, at the coastline of the state of California, the heartland of so much pop-culture that I love. To be specific I’m in Santa Cruz, the beautiful coastal town one and a half hours south of San Francisco. It’s a very familiar place for both surfers and skateboarders, the world famous surf-brand O’Neill and of course Santa Cruz Skateboard company originates from here. So also a very environment friendly and aware lifestyle. There’s really a fantastic mix of different kinds of people here, downtown you’ll se at least a couple of talented street-performers or buskers everyday (at least those few days I’ve been visiting). There’s all kinds of characters, a women who alone beautifully sang a capella, a homeless man with a guitar and soft voice and a folk-blues trio with stand up bas, guitar and mandolin. The mainstreet Pacific Avenue is vibrant even in the middle of a normal weekday, it seems to be room for everybody. To get more music you could go to one of the many clubs who serves live music in the evening, Pegi Young and her band is performing on monday and we’re going.

It must also be said that the town also has the worlds sixth oldest wooden roller-coaster down by the famous boardwalk overlooking the wonderful Monterrey bay (the same bay John Steinbeck has been overviewing in some of his novels, for example Cannery Row). I very much enjoy it here and being able to stay with dear friends at their wonderful home is of course a blessing for a visitor. Getting to know a town from the inside is truly a great thing. For a lover of american pale ale beer this is also of course a haven…

Even though new posts has been kept on the down low the last month, I hope you’re visiting at times reading and listening on some of the old stuff you might not have seen. Perhaps the short story about the brazilian psychedelia group Os Mutantes or the eclectic story about Christine McVie might be interesting. You decide what you want to do. The decision is completely yours. But please do.

Talk to you again sooner or later…

L.A. Turnaround

januari 13, 2011

 

”As much of a great guitar player as Jimi was, Bert Jansch is the same thing for acoustic guitar…and my favourite.” Neil Young

Unge skotten Bert Jansch skaffade en gitarr och började frekventera den lokala folkklubben The Howff (idag, Thistle Street Bar och känd för att ofta byta namn) i Edinburgh. Han lärde känna många likasinnade och blev introducerad för den amerikanska folkmusikskattens Woody Guthrie, Brownie McGee, Pete Seeger och Big Bill Broonzy. Den sistnämnde en återkommande viktig influens för gitarrspelande tonåringar och blivande idoler i efterkrigstidens Storbritannien. Förstås var även de övriga namnen inflytelserika och Jansch har själv sagt att han inte skulle blivit musiker om det inte vore för Brownie McGee, som spelade på The Howff 1960.

Big Bill BroonzyWhen Did You Leave Heaven 1956

Efter skolgången och en kort sejour som trädgårdsmästare hade musiken och gitarrspelet grott så pass starkt inom den unge Jansch att han ville dedicera all sin tid åt den. Sagt och gjort. Han flyttade in i folkpubens lokaler för att fungera som dess ”inoficiella” vaktmästare. Så klart ökade möjligheterna till att få stå på scen samtidigt som han utvecklades musikaliskt i takt med alla nya influenser från förbipaserande medmusikanter.  Förutom den amerikanska folk- och bluestraditionen så stötte han på de brittiska öarnas folkmusikaliska arv som också fäste starkt. Störst influens på honom hade engelska folksångerskan Anne Briggs, vars skönsjungande inflytande på 60-talets brittiska folkmusikrenässans (the brittish folk music revival) var betydligt större än komerciell framgång. Hon lärde Jansch klassiska traditionella stycken och melodier såsom Blackwaterside och Reynardine som senare blev hörnpelare i Jansch karriär (Jimmy Page påstod sig under en tid vara besatt av Janschs musik och visade det tydligt genom att ta hans version av Blackwaterside, spelade in den instrumentellt med Led Zeppelin som Black Mountain Side, för att sedan inte akreditera arrangemangets rättmätige upphovsman. Låten var hur som helst traditionell, troligtvis även uråldrig och kunde på sin höjd härledas geografiskt till den nordirländska floden River Blackwater, detta gjorde upphovsmannaskapet svårdefinierbart och en omöjlig nöt att knäcka juridiskt. Page klarade sig undan med en reprimand, eller inte, detta förtäljer tyvärr ej berättelsen).

Bert Jansch tog med sin gitarr lämnade det skotska höglandet bakom sig1963. Liftandes tog han sig fram över kontinenten och utöver enstaka framträdanden på caféer och pubar sjöng han för de slantar som landade framför fötterna på gator och torg. Slipade sin talang, höll sig flytande och fick säkert ovärderliga erfarenheter. Jansch förblev gatumusikant de nästkommande två åren och av allt att döma en ganska framgångsrik sådan fram till att han stötte på patrull i Tangier (norra Marocko) och fick kapitulera för dysenteri. Äventyret var slut för den här gången och Jansch återvände hem  -65 för att samma år flytta till London, träffa en musikproducent och skivdebutera. Han började även spela tillsammans med andra framstående gitarrister på klubbar runt om  i London, däribland Paul Simon som flyttat till England. En annan gitarrist och frekvent kollaboratör var John Renbourn som tillsammans med Jansch spelade in albumet Bert & John 1966. Ett album som vissa kallade för Folk Baroque, en folkmusikalisk genre som var en bro mellan Nordamerika och England med fokus på den aukustiska gitarren och blev viktig för bland annat folkrocken. Två gitarrer vävdes samman till en, om väl utfört ett magiskt uttryckssätt.

Tillsammans bildade också Bert och John den framgångsrika och inflytelserika kvintetten Pentangle 1967 med några begåvade folk -och jazzmusiker som rörde sig på samma klubbar. Sex album senare och efter intensivt turnerande så splittrades bandet och pustade ut fram till en varaktig återförening 1985.

(Pentangle Fr V.  John Renbourn, Danny Thompson med bas, Terry Cox, Jacqui McShee och Bert Jansch)

Nästan tio år efter solodebuten satte sig Bert Jansch i en taxi på väg ut mot den engelska landsbygden, närmare bestämt gården Luxford House i bygden Crowbridge av grevskapet Sussex. Vinden sköljde svalkande genom bilens vidöppna sidofönster och snart påbörjades en helt oplanerad inspelning av det som skulle bli det helt fantastiska nionde soloalbumet LA Turnaround (1974). Luxford House tillhörde skivbolagschefen Tony Stratton Smith som precis knytit Jansch till sitt heta bolag Charisma och bjudit Jansch till landstället. Något försenad av en längre pubsession tog Jansch en taxi utan några pengar på fickan. Väl framme efter en resa på 35 mil så fann han huset tomt på folk men en lapp innanför den olåsta dörren: ”gone to the pub, help yourself with anything you want”. Utan pengar för färden så bjöd Jansch in chauffören och tillsammans började de inventera det breda sortimentet brandy. Värden för huset kom senare hem, introducerade pedal-steel legendaren Red Rhodes och producenten Mike Nesmith (tidigare gitarrist och enda riktiga talang i spexpopguppen Monkeys), taxichauffören antogs i detta skede vara Jansch roadie. Utan att någon kände någon personligen fortsatte ‘festen’ fram till någon slags läggdags. Följande morgon parkerade en mobil inspelningsstudio vid huset och plötsligt var sladdar och mikrofoner överallt. Ett filmteam dök också upp och börjar rigga kameror. Jansch som yrvaket drack sitt kaffe, åt sin toast observerande, insåg plötsligt att hela det här pådraget var till hans favör. Härligt. Låtar började repas in. Inspelningarna satte igång (den här lätt absurda historien kommer från konvolutet på skivans nyutgåva och det antyds att en viss nypa salt ska strös över det hela). Bland annat medverkade också Beatlesvännen Klaus Voorman som spelade underbar bas och den o-sjungna Jesse Ed Davis (1944-1988) som på några spår anförde en mjuk slide-gitarr. Allt låter så väldigt lätt, ledigt och vackert verkar den avslappnade atmosfären lysa upp Jansch enastående kompositioner. Red Rhodes pedal-steel är i fullkomlig harmoni och på tårna med Janschs nycker och tillsammans skapar de något helt unikt, ett brittiskt kallare väderbitet anslag möter en varm bris från den amerikanska södern utan att det någonsin blir ostadigt, en i alla fall meteorologisk (och metaforisk?) bedrift om något.

Red Rhodes närmast i blått, Mike Nesmith försöker få åren att gå ihop och Bert Jansch har problem att minnas ute i trädgården på Luxford House innan de tillsammans spelar vackra Travellin’ Man 1974.

Bert Jansch släppte ytterligare tre album på Charisma innan han gick vidare, kom bland annat att spendera en tid som bonde i Wales. Han fortsatte dock att skriva låtar, spela gitarr och sjunga. På sitt tystlåtna och anspråkslösa sätt fortsatte Jansch att inspirera nya generationer gitarrister och låtskrivare fram till idag. Bärandes på något åldrat, förgånget och traditionellt har bilden av en mystisk trubadur odlats och fortsatt att fängsla. Det 23:e soloalbumet The Black Swan släpptes 2006 och hyllades av kritikerna. och i december förra året turnerade Jansch USA med Pegi Young Band som special guest, han öppnade även för hennes make Neil under dennes Twisted Road solo & acoustic Tour i USA och Kanada. Jag hoppas att han kan ta sig till Sverige någon gång i framtiden. Tyvärr har en vacklande hälsa begränsat antalet framträdanden de senaste åren, 2009 insjuknade han i lungcancer men han lyckades tillfriskna och ta sig tillbaka. Måtte hans lungor andas och hjärta slå länge till.

Jag lärde känna Jansch musik ordentligt i höstas och i takt med att LA Turnarrounds öppningslåt Fresh As a Sweet Sunday Morning (nedan) fortskred så cementerades en lång vänskap…