Posts Tagged ‘Graveyard’

Goliath – Graveyard

oktober 17, 2012

Den tjugosjätte oktober släpps Lights Out, Graveyards tredje album som man glömt att man längtar efter. Samarbetet med producenten Don Ahlsterberg är bibehållen sedan dundersuccén Hisingen Blues (2011) och ljudbilden är fortsatt befriad från skränig hårdrocksdist där gitarrerna får ett luftigt utrymme att väva melodier i. Goliath ger en föraning om något som kan bli stort.

Graveyard – Feist

oktober 28, 2011

Bring em’ all back to life!

Feist kallar vackert på försvunna själar och lyckas samtidigt bringa liv i mig. Tack. Nu reser jag mig upp och går rakryggad rätt ut i rusket.

Från senaste albumet Metals (2011).

Hisingen Blues – Graveyard

april 2, 2011

Då och då dyker det upp sådana där band eller artister som spelar musik och riff man tycker sig ha hört förut, men man går bet i jakten på (onödigt kan tyckas) en rättvis definition av den. Det låter som allt inom en viss musikgren MEN samtidigt som ingenting, utövarna gör det liksom här och nu på ett sätt som gör att backspegeln spricker och blir onödig. Den bedriften är inte lätt. Man skulle kunna namedroppa nätterna igenom om man vill, jaga möjliga influenser eller kanske rena musikaliska stölder. Men varför då? Man hör oftast ganska omgående när det finns ett rättfärdigt uppsåt, talang och att det inte handlar om en smutsig gravskändning. Australiens Wolfmothers debutalbum bjöd för ett handfull år sedan på arkeologiska riff och låtar som kändes bekanta men som inte någonstans var stöldmärkta, de klarade sig helt legitimt på egen hand. De körde på och gjorde det med bravur, det krävdes lite övertalning från min svåger att inse detta faktum och därmed ge dem chansen, istället för att orättvist avfärda dem. I dagens musikvärld kan egentligen nästan allt på ett eller annat sätt härledas till något annat. Musikalisk originalitet idag visas nog framförallt i själva framförandet. Går musikern in i sin musik med hull och hår i ett hängivet uppsåt, utan sluga baktankar, så finns möjligheten att musiken känns originell eftersom den då speglar utövaren. Lagren av utstuderade koncept skalas bort till musikens favör och en kärna blir gripbar.    

Tipset om detta band kom in från goda vännen och det hela lät lockande och intressant. Sedan dök det i dagens DN upp en liten intervju och jag blev påmind att lyssna på västkustens Graveyard, aktuella med det andra albumet Hisingen Blues (2011). Det någonstans traditionella och tunga rocknamnet kräver sitt band men de lyckas värdigt bjuda upp till dans, om än lite hemtrevligare än en kyrkogård. Här är titelspåret med en tillhörande intressant video.