John Fahey kunde få den stålsträngad gitarren att fullkomligt skimra. Han kunde berätta spännande historier av både glädje och sorg utan att någonsin behöva sjunga ett ord. Tonerna fick den tid som var nödvändig. Ibland uppstår en häftig intensitet i Faheys musik men minst lika ofta finns där också ett saktmodigt lugn som frikostigt lämnar mycket utrymme åt lyssnaren att fylla med sin egen fantasi. Att spela långsamt och tyst är ofta svårare än att spela snabbt och högt, nyanserna hänger inte med, men John Fahey fångar oavsett tempo allt som behövs tack vare sin stora skicklighet och konstnärliga vision. Gitarrspelet är inget självändamål utan ett färdmedel för en musikalisk resa.
Det geniala och stora står ofta att finna i det lilla, i John Faheys musik.
When the Springtime Comes Again kommer ursprungligen från John Faheys andra album Death Chants, Breakdowns & Military Waltzes, uppföljaren till mytomspunna Blind Joe Death, som han spelade in på sitt eget bolag Takoma Records mellan 1963 och 1964, varierande uppgifter finns om releasedatum. Klippet ovan är en längre version än originalet och kommer från en spelning på klubben The Matrix i San Francisco i slutet på sextiotalet.
Etiketter: Death Chants Breakdowns & Military Waltzes, John Fahey, Music, The Matrix, When the Springtime Comes Again
THENPLAYON 
oktober 26, 2011 kl. 7:04 f m |
En mycket fin liten John Fahey beskrivning, gitarren ”som ett färdemedel för en musikalisk resa” är verkligen träffande, och så tar du upp det saktmodiga lugnet och också finns där i mellan dissonanserna och den klingande strömmen av musikord som flödar. danke schöön.
/a.l.b
oktober 26, 2011 kl. 7:50 f m |
Tack så mycket! Ja det känns verkligen som en resa när han spelar men som jag glömde nämna så har man ju som lyssnare låttitleln som vägmarkör. Låttitlar som ofta fungerar väldigt bra och målande i förhållande till musiken som spelas, jag vet dock inte hur pass stor vikt han fäste vid dem. Jag har under verckan lyssnat en del på olika Faheykompositioner och det är häftigt hur varierad man kan vara och hur pass mycket man kan få sagt i som du fint säger ”musikord” och hur många olika skepnader man kan anta med en akustiska stålsträngad gitarr. To be conitnued med Fahey…
Mvh thenplayon