Posts Tagged ‘Kenny Håkansson’

Weight of Death – Magnus Öström (Fasching, 04.10.12)

oktober 5, 2012

Då Esbjörn Svensson förolyckades i en dykarolycka för över fyra år sedan slogs Europas främsta jazztrio e.s.t i spillror. Basist Dan Berglund och trumslagare Magnus Öström leatde sig sakteliga tillbaka till skapandet och glädjen i musiken men på olika håll. Berglund formerade kvartetten Tonbruket 2010 med prominenta medlemmar från rockscenen och släppte förra året sitt andra album som med rätta hyllades för sin instrumentella kreativitet och som fortsatte frigörelsen från jazzen som e.s.t redan påbörjat mot slutet. Öströms solodebut släpptes i början på förra året och är också försås färgad av hans femton år i e.s.t men också sorg över den enorma förlusten. Albumets titel Thread of Life och dess innehållande låttitlar skvallrar om livets förgänglighet och skörhet. Dess vackert vemodiga framtoning i melodierna svärtar däremot inte ner utan bygger upp, en känsla som finns närvarande i takt med låtarnas fortskridande. I inledningen av Weight of Death finns ett daggigt morgonsolanslag hos gitarristen Andreas Hourdakis som andas Kenny Håkanssons finaste samarbeten med Bo Hansson. Liksom på Tonbrukets debut så finns även på Öströms album en sång dedicerad till E (förkortningen som båda före detta trio-medlemmarna kallar honom i sina låtar Song for E respektive Ballad for E). På studioversionen av Ballad for E  återförenas Öström med Berglund och de formerar åter en trio men nu med jazzlegenen Pat Metheny. Gitarristen som tillhörde en sällsynt skara musiker som fick göra gästspel med e.s.t.

(more…)

Flykt För Frihet

januari 27, 2011

Konstnären är fast i ett rum, bunden av tid och kidnappad av de rationella föreställningarna om världen. Konstnären, låt oss kalla den för musiker, försöker aktivt att slita sig loss och sparka upp dörren till det frias djupblå skyar och lätta bris mot kinderna. Det ogästvänliga rummet dammar lätt igen och erbjuder bara ett dunkel som snålt på solljus blir en kvalmig torr atmosfär helt utan inspiration. Rummet är alltså ingen plats för en musiker, en poet, en bildkonstnär eller överhuvudtaget någon som på ett eller annat sätt vill vara kreativ och släppa in ljuset i tillvaron. Ändå är många fast där inne, de flesta sorgligt nog ofrivilligt.

Igår kväll jämnades i alla fall rummet tillfälligt med marken i den återupplivade (kanske aldrig döda?) Gyllene Cirkeln. Nä, ingen öppen planlösning utan kvar var bara betongfundamentet. Helt plötsligt kunde man se långt bort mot horisonten igen, ända bort till den glömda strandremsan. Musiken som gamla vänner och nya begåvade beundrare vackert framförde gjorde att man inte reflekterade eller provocerades över rummets bokstavliga trängsel. Mästaren Kenny Håkansson spelade som vanligt på sin gitarr innerligt lyhört med ett ansiktsuttryck som visade en vördnad för varje spelad ton och vid sin sida en aspirerande arvtagare i Reine Fiske. Ur Trollkarlens Hatt plockades öppningsspåret Storstad fram och angav den högaktningsfulla tonen av en väl inrepeterad orkester med orgel, blås och en fantastisk rytmsektion som inte lämnat något åt slumpen. Trots rummets alla världsliga hinder av bristande benutrymme och insyn till scenen så kopplade musiken sitt grepp och förde mig in i Bo Hanssons sagolika värld, bortom dammiga lokaler. Kedjorna lossades från ömmande kalla leder och man stod varm ute i det fria igen trots vinterkylans återkomst.

Janne Carlsson mindes sin gamle spelkamrat som ”inte riktigt klok” i ett inledande fint tal och satte sig sedan ner för att i aftonens andra kapitel framföra en trummor och orgel duett. Att få höra och se trumslagaren slå sönder takets gipsskivor fick ljuset och värmen att återigen komma in. Denna gång i inspirationens frihet. Lyssna, fråga och svara i en vänskaplig musikalisk dialog. Börja om utan att vara rädd för repressalier, våga lita fullt ut på sin talang och ge sig hän. Ett antal passager var verkligen häpnadsväckande och var värda stunder av viss väntan. Ger man bara lite tålamod och tid så får man så mycket tillbaka. Janne Carlsson gav allt han hade att ge och det var härligt att se, denna gång bra placerad längst fram vid scenkanten.

Bo Hanssons gamla bandkolleger Fläsket Brinner kämpade tillsammans i en sann laginsats som kvällens sista nummer. Ingen är större än musiken som framförs och alla i bandet ger sitt viktiga bidrag till helheten som svänger, gungar, böljar och kraftfullt kombinerar de tidigare två akternas olika förhållningssätt: Den välrepeterade elegansen och de totalt fria tyglarna. Erik Dahlbäcks frenetiska spel på trummorna var en häftig syn och den alltid harmoniske Göran Lagerbergs bas blev en garant för att kaoset inte skulle brisera totalt, däremellan skapades fritt spelrum för bland annat Bengt Dahlén att melodiskt gå loss med murbräcka. Vilken afton till minne av Bo Hansson!

Fläsket Brinner sannerligen med Bosses Låt från 1971 men troligtvis utan Bosse själv på denna liveversion.