THENPLAYON

Curtis Mayfield (1942 – 1999) framför här Keep on keeping on från skivan Roots (1971). Hans andra soloskiva efter sin karriär som låtskrivare och medlem i The Impressions under 60-talet. Hans spröda falsett fungerade inte sällan som ett kontrasterande redskap gentemot de tunga teman i sina målande texter om samhällets orättvisor tillika människosläktets förfall. Framförallt tog han sig an den tuffa tillvaro som den afro-amerikanska befolkningen genomlevde i sitt hemland USA. Det är tydligt i hans musik att de hopplösa sociala missförhållandena bekymrade honom  men i många låtar finns ofta även en tröstande hand, ett hopp om en ljusare framtid och försoning. Curtis tredje soloalbum var soundtracket till blaxploitationfilmen Superfly (1972) och hade flera odödliga spår såsom Freddie’s Dead, Pusherman och titelspåret. Alla låtar behandlade kriminaliteten och drogproblematiken i storstädernas ghetton. ”Brott lönar sig inte” uttrycktes aldrig direkt men beskrevs ändå med all tydlighet och vad som hände med den pengatörstande Freddie lärde sig de två miljoner som köpte singeln. Superfly blev ett av 70-talets bäst säljande soundtrack men blev även som album en milstolpe i funk -och soulhistorien, eller varför inte bara säga den västerländska musikhistorien.

Curtis Mayfield har under sin tid i The Impressions och som soloartist varit en stor inspirationskälla för en stor skara artister och för de som inte stiftat bekantskap med Curtis tidigare har ändå definitivt hört något som han skrivit eller till och med sjungit något själv. People Get Ready sjungs än idag på musiklektionen i skolan och har tolkats av alla från Sonny Terry & Brownie McGhee till Alicia Keys eller The Walker Brothers eller Dolly Parton eller…

I detta fantastiska klipp med detta underbara band (tänk bara att ha dessa musiker på sin födelsedagsfest eller bröllop, härliga fantasi) så ser vi bl.a. på Curtis Mayfields vänstra sida percussionisten ‘Master’ Henry Gibson (1942-2002). Som smeknamnet antyder, en mästare och på sina slagverk välsignade han många av Curtis odödliga klassiker och en övrig stor skara artister (bl.a. Donny Hathaway, Aretha Franklin, Leroy Hutson m.f.) med framförallt sina bongo -och congastrummor. Många hävdar att han är den mest inspelade slagverkaren i historien med över 1, 200 inspelningar. I den förlängda versionen av euforiska dansgolvsklassikern Move On Up smattrar Henry Gibson med eggande frenesi och harmoni fram den transframkallande rytmdynamiken som växer genom det instrumentala slutpartiet. Gibson gifte sig med svenskan Anne och hamnade i Stockholm fram till sin plötsliga bortgång i december 2002. Han spelade mycket på hotellbåten Rygerfjård på söder mälarstrand dit många gästmusiker vallfärdade för att få vara med och spela. Thenplayon träffade honom under flera tillfällen och fick äran att byta några ord och skaka hans hand, en oerhört vänlig själ med gudabenådad talang. Henry Gibsons väg gick från de tuffa kvarteren i Chicago där han som grabb trummade för småslantar, genom de större lokalerna och framgångarna som förste slagverkare med Curtis och som studiomusiker, till kärleken på andra sidan atlanten och Stockholm. Ett livsöde likt många andra kringflackande hårt arbetande musiker eller konstnärer,  ibland belönade för sina insatser men även ibland undervärderade och tagna för givna.

Henry Gibsons avtryck enbart på den svenska musikscenen märktes på den fantastiska hyllningskonserten som hölls  till hans minne några månader efter hans bortgång.

This entry was posted on april 3, 2010 at 10:02 f m and is filed under Curtis Mayfield, Master Henry Gibson, Nordamerika. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.