THENPLAYON

En ung skulptör med säregen talang låste in sig på sitt rum maniskt arbetande, endast abvbruten av de oroliga föräldrarna som försökte ge pojken mat, fick som 13 åring ett sexårigt konstskolestependiat. Därför flyttade familjen ut i Mojaveöknen bort från allt vad konst hette….

Kompositören, poeten och sångaren Captain Beefheart gick 1982 helhjärtat in för bildkonsten och bytte artistnamn till Don Van Vliet. Don Vliet var hans givna namn. Strax efter albumet Ice Cream For Crow  lämnade han en femtonårig karriär i rockens utkanter och avskärmade sig med endast måleriet som sällskap i norra Kalifornien. Där lever han än. I musikvideon (se nedan), som MTV föga förvånande ansåg för skum att visa,  passar Van Vliet på att exponera några av sina expressionistiska alster. En vandringsägen berättar att Bono skickat honom ett brev (Van Vliet har ingen telefon) med en förfrågan om eventuell medverkan på en U2-låt och efter en tid fått något liknande till svar: ”Kära Bongo, jag har ingen aning om vem du är eller varför du i all världen vill ha något med mig att göra, så jag hoppas du inte kommer att skicka fler brev ”.

I staden Lancaster, CA,  i Mojave öknen satt en tonårig Don Vliet och en jämngammal Frank Zappa och lyssnade på R’n’B plattor. Två kompisar som skulle samarbeta på flera projekt. Zappa producerade Captain Beefhearts tredje album Trout Mask Replica (1969), av många ansedd som hans absoluta mästerverk. Oefterhärmlig musik så till synes skev i sin blandning av frijazzbluesavantgarde att den än i dag höjer ögonbryn. Albumet repades in under en 8 månaders period under diktatorisk ledning från Beefheart. Han förvägrade sina bandmedlemmar att lämna huset annat än att trummisen en gång i veckan fick gå och handla mat. Pengar fanns inga så bandet fick nästintill svälta och minsta anslag på gitarrsträngen eller virveltrumman var strängt kontrollerad av kaptenens skarpa vision. Låtarna som vid en första lyssning kan låta totalt ostrukturerade var i själva verket den mest kontrollerade, komplexa och formbundna inom populärmusiken, framfört av de mest talangfulla musikerna.  Captain Beefheart kunde därför efter 8 månader kliva in i studion med sitt The Magic Band och spela in albumets 28 spår på 4 timmar. Frank Zappa producerade och berättar i efterhand att han nog var den enda i branschen som ville göra det.

Captain Beefheart beskriver sin musik som ett uppbrott med den dagliga hypnotiska marschtakten som vi ständigt omges av i musiken men framförallt nog i livet. Han vill rycka oss ur hypnosen genom att bryta med dess upprepande mönster som försätter oss i trans. Den taktfasta virveltrumman som tjuter. Därför kan nog mycket av  Beefhearts mest extrema musik vara provocerande men också eggande, väcka någonting som slumrar, kanske en dansande dåre eller en harmonisk glädje eller allt på en gång. I de mest intensiva och krävande musikaliska partierna jag hört med Beefheart uppkommer ändå väldigt harmoniska inslag när de som bäst behövs. Trots att han spelade munspel, saxofon, basklarinett så var rösten det främsta instrumentet. Hest väsande, högt ylande med ett otroligt omfång vibrerade stämbanden likt en totalskruvad Howlin’ Wolf. Det ständigt ombytliga och extremt begåvade medlemsroterande The Magic Band var genom åren hans trogna följeslagare och katalysator. Han skapade sitt helt egna universum intensivt lyssnande på jazz och blues i ökenhettan, omgiven av den torra döda marken började han fylla den med liv.

Etiketter: Captain Beefheart, Don Van Vliet, Frank Zappa, Howlin' Wolf, The Magic Band

This entry was posted on september 26, 2010 at 8:12 f m and is filed under Captain Beefheart, Don Van Vliet, Frank Zappa. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.