Vart ska vi nu? I vilken riktning ska vi börja vandra?
Vi går tillbaka…
För något år sedan påmindes jag av en vän om barscenen i filmen Ghost World (2001). Den gamla och bortglömde afro-amerikanska bluesmannen spelar ensam akustisk gitarr för döva öron i sportbaren med endast en åskådare, den nördige entusiasten spelad av Steve Buscemi, som försöker höra genom brölet från de andra kroggästerna. De unga vita medelklasslynglarna i bandet Blueshammer går på strax efter och frågar i ett skrän ”Do You want to hear some authentic blues?” varpå ytan framför scenen snabbt fylls till bredden och Buscemi tacklas bort när han försöker fly fältet. Bluesmannen har vikt undan för länge sedan, bort från sportbaren, bort från charaden. Blueshammer sjunger minst sagt styltigt ”picking cotton everyday…” och hela den här stereotypa men likväl tragiska scenen påminner om den som utspelades i Stockholms Konserthus för sju år sedan när pristagaren avslutningsvis skulle tvingas genomlida en svensk feltolkning av sin konstnärliga insats. På toppen av allt hade en förvirrad monark överräckt priset och allt kändes ovärdigt, men det trösterika i momentet var hur tydligt BB King framstod som den rättmätige kungen.
Den onödigt stora vördnad och respekt som pristagaren visade där för sju år sedan var däremot olustigt synlig. ”I’m very nervous cus’ I have never met a king before” sa den professionellt artige BB King i alla illa förberedda intervjuer (varför får aldrig de intresserade och kunniga journalisterna ta de uppdragen?) och förminskade sig själv i en alltför frikostig ödmjukhet. ”Kan du inte klinka en liten truddelutt?” bad någon från morgonsoffan lite i förbifarten. Något riktigt intresse fanns inte och inte heller någon respekt. ”Being a musician singing the blues, was like being black twice”, uttryckte sig BB i en dokumentär för att beskriva sina förutsättningar under framförallt fyrtio och femtiotalet, tyvärr verkade tiden sedan dess stått stilla i valda delar av media-Sverige.
Riley B King kallades i början för Beale Street Blues Boy (som kortades till BB) efter gatan i Memphis och tog sig in i branschen via lokalradio, inspelningar med Sam Phillips innan Sun Records existens och därefter ett ändlöst turnerande på småklubbarna, hårt hårt arbete, fram till dess att sextiotalets Brittiska rockinvasion födde en ny vit jättepublik. En publik som tidigare totalt missat eller varit ovetandes om landets egen musikskatt. Plötsligt stod bluestörstiga vita ungdomar i horder vid konserterna och den amerikanska populärmusikens rasbarriär krakelerade till den ljusa tonen, som kan ljuda i evigheter. Vänsterhanden vibrerar som en kolibris vinge och hans älskarinnas sex stämband har alltid varit orkanröstens duettpartner. Tillsammans har han i över sextio år fört bandets fräsande lokomotiv till det tidlösa och oefterhärmliga svänget, jag är otroligt glad över att få ha upplevt det.
BB King spelar för internerna på det tungt bevakade Sing Sing fängelset 1973. Respekten som finns i lokalen går inte att ta miste på, inte heller hans framförande.
Etiketter: 1973, BB King, Beale Street, Ghost World, Lucille, Memphis, Musik, Musikblogg, Respekt, Sing Sing Fängelset, Steve Buscemi, Stockholms Konserthus, Sun Records, THENPLAYON
THENPLAYON 
Kommentera