Över tusen fabriksarbetare döda i Bangladesh för cirka en månad sedan, en ohygglig jättekatastrof som i media inte kommer ägnas några minnesstunder, man riktar nyheterna mot de överlevande i rasmassorna och konstaterar glatt att ännu en person hittats, ”låt oss nu fokusera på det positiva i allt det jobbiga”. De tusentals, övervägande kvinnor, som strukit med är inte värda att sörja över eller rikta strålkastarljuset mot. Dödstalen blir som vanligt bara siffror som presenteras på samma sätt som H&Ms vinstmarginaler. Idag rasade ytterligare ett tak ihop på en fabrik i Kambodja med 23 skadade, på Svts hemsida benämns det som en ”incident”, en lite väl lindrig benämning kan man tycka. Behövs det sägas att fabriken producerar kläder för H&M?
På ett perverst slösaktigt sätt ser kunden sig som en rik sultan när den klampar in i H&M-butikerna (liknande känsla innehas på IKEA), man har råd med en helt ny garderob om man vill. Det är ju såå billigt. Skit samma att tröjan skrumpnar ihop efter första tvätten eller att jeansen tappar all passform då kemikalierna lämnat tyget, det är ju bara att köpa nytt! Den framgångsrika filosofin har möjliggjorts av de brutalt utnyttjade fabriksarbetarna och närt den svenska klädjätten till ett multinationellt monster, vad ska familjen Persson göra för sina absurda arvoden? Vad köper man efter att ha köpt allt och har säkrat sin familjs och kommande generationers ekonomiska trygghet (överflöd)? Inte kan det väl bara vara pengarna som är drivkraften? Är det idén om ”make daddy proud” som får Karl-Johan att backa och mumla i säkerhetsfrågorna. Kapitalet och materialismen kan väl inte vara hela förklaringen till att man går över lik för sin avkastning?
Hur kan en t-shirt kosta 49:90:-? Svaret finns alltid på lappen vid halsen: Made in Bangladesh.
Bangladesh från George Harrisons banbrytande välgörenhetskoncert från 1971.
THENPLAYON 