The Oracle kommer från den amerikanske conga -och trumslagaren Sabu Martinez album Jazz Espagnole (1960).
Sabu Martinez växte upp i Spanish Harlem, New York, och spelade trummor på gamla metallburkar i ett lokalt gatuband fram till att han redan som elvaåring gjorde professionell debut som slagverkare i mambo och jazzorkestrar. Vid arton års ålder rekryterades han till trumpetarlegenden Dizzy Gillespies band och spelade då afrokubanskt slagverk. Året senare gick Martinez med i klarinettisten och bandledaren Benny Goodmans kortlivade bebop-projekt 1949. Världskänd som ”The King of Swing” hade Goodman blivit överväldigad av bebopens nya uttryck från bland andra Gillespie, pianisten Thelonious Monk och saxofonisten Charlie Parker som förde jazzen bort från att vara bruksmusik på dansgolv till att bli mer lyssningsorienterad och mer melodiskt och rytmiskt experimentell. En annan influens på Goodmans genreutflyckt var när han hörde Sundsvallsonen Åke ”Stan” Hasselgård, klarinettisten som innan sin alldeles för tidiga död gått från att spela swingorienterad Goodmanjazz till att just utforska bebopens nya vind. Hasselgård påbörjade ett äventyr, flyttade till New York som tjugogfemåring 1948 och hann i ungefär ett års tid spela frekvent på klubbarna och delta på inspelningar med välrenomerade medmusiker fram tills dagen han korsade en gata och blev överkörd av en bil.
Zabriskie Point (1970) var den italienske regissören Michelangelo Antonionis andra av tre engelskspråkiga filmer som hade kontrakterats med amerikanska MGM. Succén Blowup från fyra år tidigare vann guldpalmen i Cannes och hade bland annat det klassiska bluesrockbandet Yardbirds i en cameoroll när den jagade huvudpersonen försöker gömma sig från sina förföljare på en gogoklubb i swinging London. Ett fint rockhistoriskt dokument i filmen är att de två engelska gitarrlegenderna Jimmy Page och Jeff Beck finns med och att den senare slår och stampar sönder gitarren på klassiskt samtida The Who-manér efter att ha fått problem med förstärkaren. Det sägs att ett dussintal gitarrattrapper gick åt till scenen och visst går gitarren i kras lite väl lätt? Jimmy Page spelar däremot med gott mod och tillsammans med resten av bandet spelar de en tung Train Kept A Rollin’ – Stroll On framför en nollställd statistpublik (Michael Palin ska tydligen skymtas någonstans vid scenkanten). Annars akrediterades jazzpianisten och kompositören Herbie Hancock för filmmusiken, ledmotivet Blowup hördes diegetiskt (musiken är direkt kopplad till scenen och karaktärerna själva upplever den) så fort någon i filmen slog på en radio eller skivspelare.
Vad går först här? Låten eller videon? I vilket fall så jobbar de på bra ihop. Ovanligt genomarbetad och underhållande. Ensamheten känns inte så fantastisk som titeln utlovar, av videon att döma verkar den minst sagt vara motsatsen. Som att gå motsröms. Den energi och galna desperation som huvudpersonen visar är kanske nödvändig för att inte låta sig brytas ner till en mjuk och strömlinjeformad sten i mängden. Fast egentligen…vad är det som försiggår?
Låten är från det australiensiska kvartetten Tame Impala och debutalbumet InnerSpeaker (2010). Videon är skapad av det franska ”mediakollektivet” Megaforce.
David Eugene Edwards och hans Woven Hand gör en version på Bob Dylans As I Went Out One Morning från albumet John Wesley Harding (1967) och skapar en angenämt oroande stämning på radiostationen KEXP i Seattle. Woven Hand formerades 2001 som ett soloprojekt vid sidan av 16 Horsepower. Det hyllade och tunga bandet som efter fyra studioalbum och intensivt turnérande närmade sig vägs ände och drog sin sista ödesmättade suck 2005 (delvis på grund av politiska och andliga meningsskiljaktigheter). Bandmedlemmarna levde trots allt ändå vidare, i Edwards kreation Woven Hand och i alt. countrybandet Lilium.
Vi behöver lugna ner oss. Varva ner. Se oss omkring… nicka i samförstånd. Höja glaset och ta en klunk. Vi sitter tillsammans kring ett runt bord och lyssnar. Hound Dog Taylor spelar i en klar ton med ett intensivt lugn som smittar. Hans Houserockers följer tätt efter. Ordens ensamhet skänker oss en tröst av gemenskap, du är faktiskt inte ensam om att ibland känna dig ensam. Tack, Hound Dog och trevlig helg.
Freddie’s Blues är titelspåret på livealbumet Freddie’s Blues som ursprungligen spelades in på baren Joe’s Place i Cambridge, Massachusetts 1972, men som utgavs postumt tjugoett år senare. Bättre livekänsla av både lokal och musik får man leta efter, det känns nästan som om man är där.
Såg man Göran Olssons omtalade dokumentär The Black Power Mixtape 1967-1975 (2011) på SVT häromdagen (Play) så fick man bevittna de förenta staternas segregerade samhällssystem på väldigt nära håll. Hopplöshet är ett otillräckligt ord för att kunna beskriva medborgarrättsrörelsens kamp mot de enorma orättvisor som aldrig verkar försvinna.
Igår när jag fyllde en container med skrot dök Pete Townsend upp helt oannonserat. Han kom iklädd den vita overallen från sin storhetstid, redo att arbeta. Han kastade sin gitarr som om det vore ett gammalt stycke uttjänt trä och försvann sedan in i minnets dunkel igen…
Vill du bara vara dig själv? Ta dagen som den kommer, kanske resa jorden runt och träffa intressanta människor? Vill du helst sitta ned, blicka ut i intet och dagdrömma samtidigt som du håvar in miljoner på ett eget framgångsrikt aktiebolag?
I så fall så ska du redan idag teckna ett nytt internetabonemang med en av telefonijättarna. Tydligen.
Eller så kan du fullständigt skita i det och lyssna på sommarvinden We are the Sleepyheads, blicka ut genom fönstret och ta ett djupt avslappnande andetag. Helt enkelt känna livet i dig . Låten kommer från skottarna Belle and Sebastians album The Life Pursuit från 2006.
THENPLAYON 