Överjordiska toner höjer musiken, de är för de flesta svårfångade men Ray Manzarek hade förmågan att hitta dem i orgeln och i skapandet tillsammans med The Doors. Något som gör att exempelvis Hyacinth House fortfarande står utan en endaste rynka efter fyrtiotvå år. Tack för allt och bon voyage Ray!
Ray Manzarek spelar vidare
maj 21, 2013Slit å Släng (tidens melodi)
maj 20, 2013Över tusen fabriksarbetare döda i Bangladesh för cirka en månad sedan, en ohygglig jättekatastrof som i media inte kommer ägnas några minnesstunder, man riktar nyheterna mot de överlevande i rasmassorna och konstaterar glatt att ännu en person hittats, ”låt oss nu fokusera på det positiva i allt det jobbiga”. De tusentals, övervägande kvinnor, som strukit med är inte värda att sörja över eller rikta strålkastarljuset mot. Dödstalen blir som vanligt bara siffror som presenteras på samma sätt som H&Ms vinstmarginaler. Idag rasade ytterligare ett tak ihop på en fabrik i Kambodja med 23 skadade, på Svts hemsida benämns det som en ”incident”, en lite väl lindrig benämning kan man tycka. Behövs det sägas att fabriken producerar kläder för H&M?
På ett perverst slösaktigt sätt ser kunden sig som en rik sultan när den klampar in i H&M-butikerna (liknande känsla innehas på IKEA), man har råd med en helt ny garderob om man vill. Det är ju såå billigt. Skit samma att tröjan skrumpnar ihop efter första tvätten eller att jeansen tappar all passform då kemikalierna lämnat tyget, det är ju bara att köpa nytt! Den framgångsrika filosofin har möjliggjorts av de brutalt utnyttjade fabriksarbetarna och närt den svenska klädjätten till ett multinationellt monster, vad ska familjen Persson göra för sina absurda arvoden? Vad köper man efter att ha köpt allt och har säkrat sin familjs och kommande generationers ekonomiska trygghet (överflöd)? Inte kan det väl bara vara pengarna som är drivkraften? Är det idén om ”make daddy proud” som får Karl-Johan att backa och mumla i säkerhetsfrågorna. Kapitalet och materialismen kan väl inte vara hela förklaringen till att man går över lik för sin avkastning?
Hur kan en t-shirt kosta 49:90:-? Svaret finns alltid på lappen vid halsen: Made in Bangladesh.
Bangladesh från George Harrisons banbrytande välgörenhetskoncert från 1971.
Bra stämning
maj 1, 2013Kanadensiska Black Mountain sprider romantiskt sommargemyt genom The Hair Song från Wilderness Heart (2010). Musiken och videon samarbetar verkligen så väl att doften av nyklippt gräs och en ljummen kvällsbris tränger sig igenom datorsärmen och får håret att svaja precis som skejtarns.
Tinariwen På Vatten
april 9, 2013Klippet är hämtat från musikspecialen Tinariwen Sur L’eau som gick på Svt tidigare i år. Dokumentärproducenterna Kalle Gustafsson Jerneholm och Fredrik Egerstrand bjöd in bandet att spela i en varvsdocka vid Göteborgs hamn förra sommaren. Resultatet blev en väldigt välgjord och varm stilstudie i porlande gitarrmelodier och ledigt medryckande gung som övertygade mig om deras storhet. Känslan av en viss tungroddhet har tidigare hemsökt mina tidigare möten med bandets musik på albumen.
Det prisbelönta och världskända Tinariwens bandmedlemmar stammar alla från ökenfolket tuaregerna. De träffades först tidigt åttiotal när de genomgick militär träning i Lybien, Muammar al-Gadaffi erbjöd alla tuareger som bodde illegalt i landet amnesti mot att de tjänstgjorde i hans nya ”tauregförband” ämnad att bredda territoriet i öknen. 1989 lämnade bandet Lybien och bosatte sig i regionen kring norra Mali där bandets grundare Ibrahim Ag Alhabib växt upp (han är så vitt jag kan se inte med i denna konsertfilm). Medlemmarna blev lokalt kända som Kel Tinariwen (”Ökenpojkarna”) och spelade till en början traditionella melodier men blev mer och mer inspirerade av framförallt marockanska protestsånger och algerisk pop men inkorporerade även popinfluenser från väst. De hämtade också inspiration från Malis stora skara inflytelserika musiker så som Ali Farka Touré.
Den ständiga kampen för sin existens som ett minoritetsfolk i centrala Sahara, omringad av först brutala kolonialmakter som ersattes av diktaturer och nu senast Al Qaida, har självfallet satt sina djupa spår och sår i bandets musikaliska framtoning. Efter att kolonialbarbarerna Frankrike slutligen drog sig tillbaka på sextiotalet drogs nya och godtyckliga nationsgränser där nomadfolken blev lämnade i kläm med ytterst begränsad rörelsefrihet. En rebellgrupp tuareger tog till vapen för sina rättigheter men slogs ned och avrättades av den nybildade nationen Malis armé. 1963 mördades Ag Alhabibs far framför sin fyraårige sons ögon, en grotesk erfarenhet som föga förvånande satt prägel på hans låtskrivande. Trots en bottenlös vrede valdes slutligen gitarren istället för geväret och livets vedermödor fick utlopp musikaliskt genom Tinariwen, likt en svalkande oas i ökensanden.
Non Videri Sed Esse
april 3, 2013Att vara men inte synas, ett latinskt uttryck som tydligen myntades av Fredrik II (den store) av Preussen i mitten av 1700-talet men som jag först bekantade mig med i Klas Östergrens succéroman Gentlemen från 1980. Samma tänkvärda oneliner dyker upp i mitt medvetande när det pratas om albumaktuella The Knife. Jag kan inte tänka att nya albumet Shaking The Habitual (2013) blir annat än mycket väl mottagen av kritikerkåren, själva idén om dem och dess självvalda medieskygghet har i varje fall redan blivit det. Tendensen av att less faktsikt är more tycker jag har känts ett tag men är nu helt ute i luften. Att artister som är lite hemlighetsfulla och inte bjuder till en minsta instagrambild faktiskt där har mycket att tjäna istället för att satsa hundratusentals kronor på bred marknadsföring. Tystnaden är mer effektivt än många tror i det tjocka bruset. Om du vill att någon ska höra dig så viska, då koncentrerar sig alla (i bästa fall) på det du säger. Folk blir intresserade och provoserade, hey varför visar de inte sina ansikten? Varför ger de inga intervjuer? Frågor föds och kulten närs ur en kryptisk hemsida med punkestetiskt snitt i kombination med singelns polyrytmiskt excentriska elektropop i idrottshallsmiljö, post-postmodernt så det förslår. De ÄR i allra högsta grad men syns inte, i alla fall inte utan masker.
Men med risk för att ofrivilligt låta som den grinigaste jantelagaren (som jag förstås avskyr) så undrar jag ändå om det går att bortse från den stabila ekonomiska grunden som The Knife står på innan det konstnärligt äventyret tar fart? Att risktagandet är mindre och friheten att strunta i marknadsföring och promotion faktiskt blir större som familjemedlemmar i nordens största bagerikoncern. Skulle samma risker kunna tas om man hade ett konkret överhängande försörjningsbehov av sin musikkarriär? I denna ekonomiskt mycket eftersatta bransch är det för mig osäkert, de flesta musiker och artister har nog helt enkelt inte råd att inte synas. Där uppenbarar sig ett stort kulturellt problem.
Titelspåret från förra albumet Silent Shout (en i sammanhanget passande titel) står sig fortfarande starkt sju år nedanför vägen.
You Been My Baby – Blues Explosion
mars 28, 2013Larger than life. Orden, gitarren, trummorna, kören, ja alla komponenter är där av en orsak och inte för någon meningslöshet. Allt arbetar tillsammans som en gemensam enhet för något större som talar till själen och inte till intellektet, det är en flod vars starka ström man inte kan motstå. Jag sveps med varje gång, har gjort det i många år, vet inte vad det är annat än metafysikens bevis. Från Blues Explosion’s rockrykare Damage (2004).
Montezuma – Fleet Foxes
mars 22, 2013När eftertexterna rullade spelades en vacker melodi som bara måste ha varit sjungen av Robin Pecknold. Ljudbilden kände man igen, sparsmakad instrumentering med välavvägd harmonisk vokal kraft som tillsammans bildade ett stort och gästvänligt landskap där sinnena fick vila i len reverb. Pecknolds röst var däremot mjukare och ledigare att jag ändå inte kände mig helt säker på att det var Fleet Foxes.
Sedan albumdebuten och braksuccén 2008 var uppföljaren Helplessness Blues (2011) efterlängtad av många, men mitt eget intresse dränerades innan av allt uppsnack och mättnadskänslan infann sig redan före middag. Jag tror inte att man på ett värdigt sätt kan ta in musik som omgärdas av komplett masspsykos. Pliktskyldigt lyssnade jag ändå på några låtar med känslan att de inte stod i proportion till tidningarnas hyllningskörer. Jag har fortfarande inte lyssnat igenom hela albumet, kanske aldrig kommer att göra det. Montezuma står däremot ensam så stark att jag inte tvekar över bandets fortsatta höga kvalité. Detta var ett förutsättningslöst glatt återhörande på ett betryggande avstånd från hajpen.
Soap Shop Rock – Amon Düül II
mars 16, 2013Ett fantastiskt öppningsriff följt av en minst sagt ”spejsad” och mardrömsartad musikalisk resa i fyra delar. Tyska Amon Düül II skyr inga medel i Soap Shop Rock från albumet Yeti (1970). Det häftiga omslaget, som designades av bandets organist Falk Rogner, ackompanjerar och lyfter musiken på ett betydande sätt.
Vielen Dank!
She Moved Through The Bizarre/Blue Raga – Davy Graham
mars 5, 2013Den ursprungliga och obestridde mästaren inom brittisk akustisk folkgitarr tolkar en traditionell irländsk visa och slänger in sina egna orientaliska influenser till en hypnotisk mix. Stycket är spelad i den klassiska brittiska (och underbara) folkgitarrstämningen DADGAD som Graham populariserade. Listan är oändlig på de unga aspirerande folkmusiker som Davy Graham influerat eller direkt undervisat, Bert Jansch var en av hans gamla elever och det finns tydliga influenser av She Moved Through The Bizarre i Jansch Black Water Side. Visst är det då också på sin plats att nämna Jimmy Page som rentav snodde båda dessa arrangemang och gjorde dem till sina? All heder åt Page i övrigt, som trots allt skänkt tillräckligt med egenhändig musik att rentvå sig med och som själv blev offer för plagiarism. Nämn en musiker som inte hämtar inspiration från andra?
Davy Graham sökte sig inte aktivt mot rampljuset, han vandrade sin egen väg och om det så råkade vara genom en lokal pub eller tv-studio spelade mindre roll. Han spelade gärna gratis och nyttjade ofta sin musikaliska kraft till välgörande ändamål. Graham hann precis bli sextioåtta år innan han somnade in 2008.
I Believe In You – Lars Bygdén
februari 7, 2013Jag slog upp tidningen för någon vecka sedan och såg att Lars Bygdén hade tagit en kritiker med storm vid sin konsert på Debaser Medis. Nyfikenheten växte i takt med recensentens hyllningsfraser men glömde sen att följa upp det spåret, tills han av en händelse spelade live på radion i fredags.
Jag är nog inte först i landet med att benämna hans senaste album LB (2012)som vemodigt vacker men gör det nu ändå. Det är vackra melodier som smälter sömlöst genom albumet och många härliga individuella instrumentala finesser dyker upp på vägen från medmusikerna. Produktionen är luftig och skör men får bra kraft i Bygdéns varma röst som utgör ett stabilt och tryggt centrum. I Believe In You räknas enligt hemsidan som första singel och det kan jag förstå. Dess traditionella arrangemang sammanvävt med en livsviktig oförställd uppriktighet skapar en tidlös känsla där referenser blir överflödiga och man bara lyssnar.
THENPLAYON 