En skjutgalen psykopat som kallar sig Scorpio sprider skräck i San Francisco sommaren 1971. Med ett jaktgevär siktar han in sig på totalt oskyldiga offer som kvinnor och barn. Komissarie Harry Callahan har tagit sig an det smutsiga uppdraget att om natten jaga honom uppe på stadens hustak. Den första stilbildande filmen om Dirty Harry (1971) låg i en av alla dessa dvd-högar på snabbköpet…
Scorpio’s View – Lalo Schifrin
augusti 30, 2011Solitude – Black Sabbath
augusti 7, 2011Vilse i skogen eller i utkanten av staden. Lutad med ryggen mot ett gammalt vitkalkat stenhus med halmtak, frusen ihopkurad och omsluten av total ensamhet i en bortglömd by.
För mig finns ett slags naturromantiskt skimmer över låten som Ozzy Osbourne sjunger på ett nästan oigenkännligt mjukt sätt och som Tony Iommi ger mystiskt skimmer genom flöjten och den minimalistiska gitarren. Jag kom i kontakt med musiken på Black Sabbaths Album Master of Reality (1971) i Australien genom en Big Lebowski-karaktär vid namn Marc. Han hade beslutat sig för att sluta sitt jobb och sedan på cyckel ta sig hela vägen runt sin gigantiska kontinent, en varm människa som bar på något sorgset. Förutom Black Sabbath så varvade han frekvent med Cat Stevens. Marc hade nog beslutat sig att börja ta dagen helt som den kom, han kunde sitta ensam i timmar och bara stirra ut och lyssna på musik, utöver hans tvivelaktiga diet av veggiemite och kex så hade han även god aptit på öl och rökdon. Jag vet inte vart han befinner sig just nu men jag hoppas att han tog sig runt Australien helskinnad. Kan inte lyssna på albumets inledande rökhosta på Sweet Leaf eller höra den besjungna ensamheten i Solitude utan att skänka honom en tanke.
Marc, wherever you are this one’s for you!
Ain’t Nobody’s Business – Freddie King
augusti 1, 2011Freddie King har för mig en tvådelad musikalisk personlighet, bluesens instrumentella anslag med den gudabenådade och av många efterapade gitarren i spetsen som samsas med soulens makalösa vokala kraft. Han har till skillnad från många andra amerikanska blueslegender ett tonfall som alltid landar i en mjuk behaglig klang, trots att den verkligen kan ryta till. Girarrspelet är rivigt, rått och mycket drivet på ren ingivelse, i jämförelse med de övriga två kungarna (de något äldre BB och Albert King) så tänjde Freddie mer på sina gränser i sitt spel. Freddie King turnerade hårt karriären igenom och livet på vägarna tog ut sin rätt i form av svåra magsår. Han dog endast 42 år gammal efter akut bukspottskörtelinflamation. Låten kommer från albumet My Feeling For The Blues (1970) och rullade frekvent i lurarna, på en strand med kritvit sand, för ungefär 7 år sedan. Det här klippet är ett av de där man verkligen är glad över att ha sett och man blir extra tacksam gentemot personen som laddat upp det.
Richard Thompson Göta Källare 25/7
juli 26, 2011Utomhus behöver man både tröja och jacka denna kyliga julikväll, nere i källarlokalen på Göta Källare är värmen så påtaglig att man snabbt börjar svettas ymnigt trots att man sedan länge avlägsnat höstklädseln. Detta är inget som bekommer mig när Richard Thompson väl börjar spela vid klockan halv tio och cirka två timmar framåt. Mellan låtarna torkar man svetten från pannan och inser att lokalen totalt upplösts under de resor vi får åka med på, bort från källaren och ut i världen genom musiken. Läs resten av detta inlägg »
Al Kooper Introduces Shuggie Otis
juli 13, 2011…så sprakar Al Kooper Introduces Shuggie Otis igång på vinylspelaren som en varm sommarhälsning från 1969. En skiva med ett par låtar som för mig återspeglar den bästa sortens spelglädje, både hos den redan luttrade Kooper och hans 15-årige protégé tillika underbarn Otis. Tolkningen av Booker T & The MG’s Double or Nothing glider som en cyckel på en sommarväg och A-sidans avslutande spår Lookin’ For A Home svalkar lika härligt som ett kvällsdopp. Al Koopers röst och Shuggies gitarrspel i slutet bäddar in mig i ren gemytlighet. Forna somrar vaknar till liv genom den här skivan och man börjar gunga lustigt i takt eller sluter ögonen i ett ifrågasättbart uttryck för njutning utan att man bryr sig om det.
Sprickor i Musiken
juli 9, 2011I en intervju med SVT ville Neil Young för några år sedan understryka ofullständigheten som en eftersträvansvärd dygd i musiken. Han tog den amerikanska ursprungsbefolkningens textilier som exempel för att bildligt beskriva musikens stora behov av något oklart, de lämnade ett mönster halvfärdigt i sina annars perfekt vävda tyger, som i en ödmjuk gest i respekt för gudarna och för att understryka människans brister. De var fulländade, inte vi. Det är i sprickorna ljuset kommer in sa en annan kanadensare, Leonard Cohen, illustrativt i samma anda.
What A Day That Was – Talking Heads
juli 1, 2011Talking Heads och What A Day That Was i regissören Jonathan Demmes fantastiska konsertfilm Stop Making Sence (1984). Filmen inleds med David Byrne som ensam entrar en tom scen och framför Psycho Killer på akustisk gitarr samt en inburen kassettbandare med tick-tackande slagverk (beatet kom egentligen från en trummaskin kopplad till mixerbordet). Inför konsertens andra låt, Heaven, får Byrne sällskap av Tina Weymouth på bas och vidare följer en bandmedlem per låt fram tills att hela den härliga orkestern är på plats. Steg för steg utökas ljudbilden. Det är liv och rörelse, sång och dans i en härlig harmoni som sprider glädje konserten/filmen igenom. Intensiteten avtar aldrig och det rycker i de stelaste av dansben.
Please Help – JB Hutto and his Hawks
juni 24, 2011Vilken röst, vilket kristallklart men ändå grovt gitarrsound. JB Hutto står upp för den typ av musik som bara kör över en med ren råstyrka, en tung urban blues som försöker slita sig loss från kedjan fäst i städernas gigantiska betongblock. Det svänger och gungar och precis som Keith Richards fint uttryckte det i sin självbigrafi så har Hutto och hökarna samma devis: It’s not about the rock, it’s about the roll.
Ruby – Dave Rawlings & Gillian Welch
juni 16, 2011Det finns en hel del (en drös) fina klipp av Gillian Welch och Dave Rawlings som tillsammans står och trängs på små utrymmen i den lokala skivbutiken eller biblioteket. De verkar trivas där, i mindre lokaler ihopkurade runt en mikrofon, eller inte, samma spelglädje finns oavsett lokal och deras stora musikaliska trygghet och kunnande verkar göra dem bekväma i vilken situation som helst. Welch och Rawlings, dessa musikaliska partners, har sedan länge insett hur starka de är tillsammans, både i låtskriveriet och på scen. På Welch klassiker från 2001 Time (The Revelator) delade de på låtskriveriet och hela albumet vilade enbart på deras instrument och röster.
Traditionalismen som präglar dem vilar tungt på den amerikanska folkmusikskatten och bluegrassrötterna men under alla genrebenämningar ligger alltid en välkomponerad låt i grunden, universellt öppen för alla. När rösterna möts är det som om de kommer hem och lyckligtvis så finns de oftast med på varandras hörn trots deras separata solokarriärer. Låten Ruby är öppningsspåret från Rawlings hyllade solodebut A Friend Of A Friend (2009) där Welch var medkompositör på flera låtar.
I maj annonserade Gillian Welch att en ny skiva, The Harrow & The Harvest, är på gång efter åtta års solotystnad och den planeras släppas 28 juni. Självklart har Dave Rawlings varit med och producerat. Härligt!
THENPLAYON 