Larger than life. Orden, gitarren, trummorna, kören, ja alla komponenter är där av en orsak och inte för någon meningslöshet. Allt arbetar tillsammans som en gemensam enhet för något större som talar till själen och inte till intellektet, det är en flod vars starka ström man inte kan motstå. Jag sveps med varje gång, har gjort det i många år, vet inte vad det är annat än metafysikens bevis. Från Blues Explosion’s rockrykare Damage (2004).
Posts Tagged ‘Musik’
You Been My Baby – Blues Explosion
mars 28, 2013Montezuma – Fleet Foxes
mars 22, 2013När eftertexterna rullade spelades en vacker melodi som bara måste ha varit sjungen av Robin Pecknold. Ljudbilden kände man igen, sparsmakad instrumentering med välavvägd harmonisk vokal kraft som tillsammans bildade ett stort och gästvänligt landskap där sinnena fick vila i len reverb. Pecknolds röst var däremot mjukare och ledigare att jag ändå inte kände mig helt säker på att det var Fleet Foxes.
Sedan albumdebuten och braksuccén 2008 var uppföljaren Helplessness Blues (2011) efterlängtad av många, men mitt eget intresse dränerades innan av allt uppsnack och mättnadskänslan infann sig redan före middag. Jag tror inte att man på ett värdigt sätt kan ta in musik som omgärdas av komplett masspsykos. Pliktskyldigt lyssnade jag ändå på några låtar med känslan att de inte stod i proportion till tidningarnas hyllningskörer. Jag har fortfarande inte lyssnat igenom hela albumet, kanske aldrig kommer att göra det. Montezuma står däremot ensam så stark att jag inte tvekar över bandets fortsatta höga kvalité. Detta var ett förutsättningslöst glatt återhörande på ett betryggande avstånd från hajpen.
Soap Shop Rock – Amon Düül II
mars 16, 2013Ett fantastiskt öppningsriff följt av en minst sagt ”spejsad” och mardrömsartad musikalisk resa i fyra delar. Tyska Amon Düül II skyr inga medel i Soap Shop Rock från albumet Yeti (1970). Det häftiga omslaget, som designades av bandets organist Falk Rogner, ackompanjerar och lyfter musiken på ett betydande sätt.
Vielen Dank!
She Moved Through The Bizarre/Blue Raga – Davy Graham
mars 5, 2013Den ursprungliga och obestridde mästaren inom brittisk akustisk folkgitarr tolkar en traditionell irländsk visa och slänger in sina egna orientaliska influenser till en hypnotisk mix. Stycket är spelad i den klassiska brittiska (och underbara) folkgitarrstämningen DADGAD som Graham populariserade. Listan är oändlig på de unga aspirerande folkmusiker som Davy Graham influerat eller direkt undervisat, Bert Jansch var en av hans gamla elever och det finns tydliga influenser av She Moved Through The Bizarre i Jansch Black Water Side. Visst är det då också på sin plats att nämna Jimmy Page som rentav snodde båda dessa arrangemang och gjorde dem till sina? All heder åt Page i övrigt, som trots allt skänkt tillräckligt med egenhändig musik att rentvå sig med och som själv blev offer för plagiarism. Nämn en musiker som inte hämtar inspiration från andra?
Davy Graham sökte sig inte aktivt mot rampljuset, han vandrade sin egen väg och om det så råkade vara genom en lokal pub eller tv-studio spelade mindre roll. Han spelade gärna gratis och nyttjade ofta sin musikaliska kraft till välgörande ändamål. Graham hann precis bli sextioåtta år innan han somnade in 2008.
I Believe In You – Lars Bygdén
februari 7, 2013Jag slog upp tidningen för någon vecka sedan och såg att Lars Bygdén hade tagit en kritiker med storm vid sin konsert på Debaser Medis. Nyfikenheten växte i takt med recensentens hyllningsfraser men glömde sen att följa upp det spåret, tills han av en händelse spelade live på radion i fredags.
Jag är nog inte först i landet med att benämna hans senaste album LB (2012)som vemodigt vacker men gör det nu ändå. Det är vackra melodier som smälter sömlöst genom albumet och många härliga individuella instrumentala finesser dyker upp på vägen från medmusikerna. Produktionen är luftig och skör men får bra kraft i Bygdéns varma röst som utgör ett stabilt och tryggt centrum. I Believe In You räknas enligt hemsidan som första singel och det kan jag förstå. Dess traditionella arrangemang sammanvävt med en livsviktig oförställd uppriktighet skapar en tidlös känsla där referenser blir överflödiga och man bara lyssnar.
Ramona Reborn – Delicate Steve
december 31, 2012På öppningspåret av Delicate Steves andra album Positive Force (2012) lyckas han fånga upp en ohörd George Harrison-låt som svävat ensam i luften alltför länge. Uttrycket i hans fylliga och melodiska slidespel skvallrar om en stor talang och kunnande men själva låtens euforiska kvalitér i struktur och harmoni ger lika mycket en fingervisning om vilken begåvad kompositör Steve är. Han spelar själv alla instrument men får viss vokal förstärkning på sina håll. Detta är hans andra album på det New Yorkbaserade bolaget Luaka Bop, ett bolag som gränslöst söker musikens magi både nationellt och internationellt med artister från såväl Brasilien som Västafrika.
Upplyftande är ett passande ord för Steves klangvärld och framtoning (något albumtiteln också skvallrar om), melodiska flöden främst ur elgitarrens olika skepnader, en tydlig ställföreträdare för den mänskliga rösten med bibehållet personligt instrumentalt uttryck i framförallt vibrato och väl avvägda effektpedaler. Ramona Reborns öppna armar vaggar generöst in mig i ett behagligt tillstånd som sedan fortsätter elva spår framåt. Jag tackar Luaka Bop för att de gjort Delicate Steves röst och spelglädje hörd bortom New Jerseys landsbygd.
Gott Nytt År!
Walkin Blues – Eric Clapton
december 20, 2012I ett inslag på Go’Kväll häromkvällen klingade öppningstonerna ur en blues som drog mina öron åt sig. Jag tänkte först att det var en sådan där standardiserad gitarrslinga men insåg i takt med de smakfulla tonvändningarna att detta faktiskt var bra, riktigt bra. Sången tog vid och det visade sig vara Eric Clapton med Robert Johnsons Walkin Blues från braksuccén Unplugged (1992). Att jag aldrig riktigt lyssnat igenom albumet gjorde det möjligt att förutsättningslöst ta in musiken. Glatt överraskad insåg jag slutgiltigt Claptons enorma kvalitéer i de helt avskalade och akustiska bluesnumren, att det kanske är i det fältet han är som bäst.
All Your Gold – Bat For Lashes
november 5, 2012Det är fint att förbehållslöst möta ny musik, oftast finns där en slags förutfattad mening innan mötet ägt rum. Jag hörde den unisona hyllningskören för The Haunted Man men hade ändå inga förväntningar då jag satte på Bat For Lashes tredje album. Dess starka melodier försatte mig i ett behagligt tillstånd, ett harmoniskt läge som perfekt ackompanjerade en stilla måndagsmorgon med min nyblivna familj. Att inte känna sig euforiskt över skivan är precis där dess styrka sitter. De elva låtarna glider så lätt förbi att jag omgående vill höra dem igen. I den här låten vill man bara att refrängen ska komma en gång till.
Goliath – Graveyard
oktober 17, 2012Den tjugosjätte oktober släpps Lights Out, Graveyards tredje album som man glömt att man längtar efter. Samarbetet med producenten Don Ahlsterberg är bibehållen sedan dundersuccén Hisingen Blues (2011) och ljudbilden är fortsatt befriad från skränig hårdrocksdist där gitarrerna får ett luftigt utrymme att väva melodier i. Goliath ger en föraning om något som kan bli stort.
Weight of Death – Magnus Öström (Fasching, 04.10.12)
oktober 5, 2012Då Esbjörn Svensson förolyckades i en dykarolycka för över fyra år sedan slogs Europas främsta jazztrio e.s.t i spillror. Basist Dan Berglund och trumslagare Magnus Öström leatde sig sakteliga tillbaka till skapandet och glädjen i musiken men på olika håll. Berglund formerade kvartetten Tonbruket 2010 med prominenta medlemmar från rockscenen och släppte förra året sitt andra album som med rätta hyllades för sin instrumentella kreativitet och som fortsatte frigörelsen från jazzen som e.s.t redan påbörjat mot slutet. Öströms solodebut släpptes i början på förra året och är också försås färgad av hans femton år i e.s.t men också sorg över den enorma förlusten. Albumets titel Thread of Life och dess innehållande låttitlar skvallrar om livets förgänglighet och skörhet. Dess vackert vemodiga framtoning i melodierna svärtar däremot inte ner utan bygger upp, en känsla som finns närvarande i takt med låtarnas fortskridande. I inledningen av Weight of Death finns ett daggigt morgonsolanslag hos gitarristen Andreas Hourdakis som andas Kenny Håkanssons finaste samarbeten med Bo Hansson. Liksom på Tonbrukets debut så finns även på Öströms album en sång dedicerad till E (förkortningen som båda före detta trio-medlemmarna kallar honom i sina låtar Song for E respektive Ballad for E). På studioversionen av Ballad for E återförenas Öström med Berglund och de formerar åter en trio men nu med jazzlegenen Pat Metheny. Gitarristen som tillhörde en sällsynt skara musiker som fick göra gästspel med e.s.t.
THENPLAYON 