På öppningspåret av Delicate Steves andra album Positive Force (2012) lyckas han fånga upp en ohörd George Harrison-låt som svävat ensam i luften alltför länge. Uttrycket i hans fylliga och melodiska slidespel skvallrar om en stor talang och kunnande men själva låtens euforiska kvalitér i struktur och harmoni ger lika mycket en fingervisning om vilken begåvad kompositör Steve är. Han spelar själv alla instrument men får viss vokal förstärkning på sina håll. Detta är hans andra album på det New Yorkbaserade bolaget Luaka Bop, ett bolag som gränslöst söker musikens magi både nationellt och internationellt med artister från såväl Brasilien som Västafrika.
Upplyftande är ett passande ord för Steves klangvärld och framtoning (något albumtiteln också skvallrar om), melodiska flöden främst ur elgitarrens olika skepnader, en tydlig ställföreträdare för den mänskliga rösten med bibehållet personligt instrumentalt uttryck i framförallt vibrato och väl avvägda effektpedaler. Ramona Reborns öppna armar vaggar generöst in mig i ett behagligt tillstånd som sedan fortsätter elva spår framåt. Jag tackar Luaka Bop för att de gjort Delicate Steves röst och spelglädje hörd bortom New Jerseys landsbygd.
I ett inslag på Go’Kväll häromkvällen klingade öppningstonerna ur en blues som drog mina öron åt sig. Jag tänkte först att det var en sådan där standardiserad gitarrslinga men insåg i takt med de smakfulla tonvändningarna att detta faktiskt var bra, riktigt bra. Sången tog vid och det visade sig vara Eric Clapton med Robert Johnsons Walkin Blues från braksuccén Unplugged (1992). Att jag aldrig riktigt lyssnat igenom albumet gjorde det möjligt att förutsättningslöst ta in musiken. Glatt överraskad insåg jag slutgiltigt Claptons enorma kvalitéer i de helt avskalade och akustiska bluesnumren, att det kanske är i det fältet han är som bäst.
Precis när jag funnit min plats och satt mig släcks lokalen ner och kvartetten stegar in. Senaste konserten var också i Uppsala och baserades helt på Disfarmer (2009), albumet där Bill Frisell hämtade inspiration eller snarare uteslutande baserade sin musik på den amerikanske fotografen Mike Disfarmers mystiska porträtt. Nu är inspirationen istället hämtad från den stora översvämningen av Mississippifloden (The Great Flood) som drabbade den amerikanska södern 1927 och dess faktiska påverkan på den amerikanska musikens vandring från södern till städerna. Störtfloderna raserade tusentals hem och la stora delar av delstaterna Arkansas, Louisiana och Mississippi under vatten vilket skapade enorma folkförflyttningar. Precis som vid förra turnén projiceras bilder bakom bandet, som en integrerad del. Bilderna i bakgrunden är nu rörliga och de dokumenterar katastrofens alla förlopp, före och efter. Regissören Bill Morrison har klippt ihop de gamla journalfilmernas råmaterial som skildrar människornas sakliga agerande, paddlandes bland hustak för att undsätta sin nästa men de visar även de bokstavligt talat torra politikernas manierade intresse för byfånens desperation i jakt på medmänskliga poänger. Inget har förändrats känns det som. Den svarta befolkningens stenhårda slit på bomullsfälten och på sandbankerna går inte kameran förbi utan skänker en obehaglig underton av det genomsegregerade och racistiska samhället. Konserten fortskrider och framförs i kapitel, där varje del kopplas kring översvämningens olika faser och konsekvenser. Den redan nämnde politikern tilldelas ett ganska stolligt tredjazznummer i högre tempo. Bandet framför den med spelglädje och fjäderlätta steg men oftast trevar Frisell och bandet igång varje kapitel i patenterad stil av kontrollerad dissonans i väldigt nedtonat format och det finns många olika klanger att vila i när musiken får växa sig större och få mer kropp. Bandets förmåga att krympa och växa, skifta stämningar och dynamik är beundransvärt. Aftonens volymmässigt och även känslomässigt starkaste låt Migration sveper över mig med enorm styrka och i efterhand slår det mig att det nog mycket är tack vare det tålamod musiken har, inget hastas fram utan crescendots känslomässiga genomslag skulle med säkerhet vara just där. Frisells kapacitet som gitarrist och kompositör gör att jag inte tvekar över detta. Helheten är den starkaste faktorn i denna sjuttionfem minuter långa ”filmkonsert”. När skärmen svartnar för varje filmsekvens så börjar även bandet att tänka på refrängen, detta går för det mesta väldigt bra och avslutningarna känns i harmoni men ibland blir bandet helt uppfylld av inspiration och känns ofrivilligt tvungna att runda av till förmån för filmens helhet. Nästa kapitel kommer ju strax och det tar de hänsyn till. Ett nytt stycke tar sakta form då titeln introducerats, de svartvita bilderna är vackra men likaväl tragiska och musiken lyckas hitta den vördnadsfulla tonen som rör sig ordlöst däremellan, en levande ton som inte spelar på de sentimentala strängarna. Bill Frisells kompositioner är hämtade ur filmernas berättelse men han reste även runt i de en gång drabbade delstaterna för att på plats försöka få en mer direkt kontakt med musikens spår. Enligt Frisell skulle projektet framförallt skildra bluesens påbörjade urbanisering men det gör inte att musiken binds till den traditionen specifikt. Den är fri för tolkning, ger utrymme för kontemplation och den smälter sömlöst samman med bilderna. Genremässigt obunden som Bill Frisells gitarrspel. Bandets instrumentala sammansättning består av Ron Miles på trumpet, Tony Scherr på bas och slidegitarr och Kenny Wollesen trummor och xylofon. Tillsammans med bandledaren bildar de en kvartett med lyhördhet för avtagsvägar från de givna noterna och allt lever hela tiden. Vattnets porlande, de paddlande i vackert motljus och kosssornas försök att korsa en översvämmad gatukorsning. Bilderna är lätt surrealistiska och musiken understryker ofta den magiska aspekten.
Det är fint att förbehållslöst möta ny musik, oftast finns där en slags förutfattad mening innan mötet ägt rum. Jag hörde den unisona hyllningskören för The Haunted Man men hade ändå inga förväntningar då jag satte på Bat For Lashes tredje album. Dess starka melodier försatte mig i ett behagligt tillstånd, ett harmoniskt läge som perfekt ackompanjerade en stilla måndagsmorgon med min nyblivna familj. Att inte känna sig euforiskt över skivan är precis där dess styrka sitter. De elva låtarna glider så lätt förbi att jag omgående vill höra dem igen. I den här låten vill man bara att refrängen ska komma en gång till.
Den tjugosjätte oktober släpps Lights Out,Graveyards tredje album som man glömt att man längtar efter. Samarbetet med producenten Don Ahlsterberg är bibehållen sedan dundersuccén Hisingen Blues (2011) och ljudbilden är fortsatt befriad från skränig hårdrocksdist där gitarrerna får ett luftigt utrymme att väva melodier i. Goliath ger en föraning om något som kan bli stort.
Då Esbjörn Svensson förolyckades i en dykarolycka för över fyra år sedan slogs Europas främsta jazztrio e.s.t i spillror. Basist Dan Berglund och trumslagare Magnus Öström leatde sig sakteliga tillbaka till skapandet och glädjen i musiken men på olika håll. Berglund formerade kvartetten Tonbruket 2010 med prominenta medlemmar från rockscenen och släppte förra året sitt andra album som med rätta hyllades för sin instrumentella kreativitet och som fortsatte frigörelsen från jazzen som e.s.t redan påbörjat mot slutet. Öströms solodebut släpptes i början på förra året och är också försås färgad av hans femton år i e.s.t men också sorg över den enorma förlusten. Albumets titel Thread of Life och dess innehållande låttitlar skvallrar om livets förgänglighet och skörhet. Dess vackert vemodiga framtoning i melodierna svärtar däremot inte ner utan bygger upp, en känsla som finns närvarande i takt med låtarnas fortskridande. I inledningen av Weight of Death finns ett daggigt morgonsolanslag hos gitarristen Andreas Hourdakis som andas Kenny Håkanssons finaste samarbeten med Bo Hansson. Liksom på Tonbrukets debut så finns även på Öströms album en sång dedicerad till E (förkortningen som båda före detta trio-medlemmarna kallar honom i sina låtar Song for E respektive Ballad for E). På studioversionen av Ballad for E återförenas Öström med Berglund och de formerar åter en trio men nu med jazzlegenen Pat Metheny. Gitarristen som tillhörde en sällsynt skara musiker som fick göra gästspel med e.s.t.
En person som tagit gitarrspelet till nya nivåer och tämjt ett hjärtskärande gränslöst ljudlanskap med sina egenbyggda maskiner. Robert Fripps album A Blessing of Tears släpptes 1995 i spåren av hans moders bortgång.
Tänkte i min enfald att det kanske vore kul att se Björn snacka lite minnen från förr eller något i den stilen men intervjun landade i ett rabblande av kvasifilosofiska livsvisdomar som publiken i studion inte kunde sluta applådera. De måste ha haft Abba-feber eftersom det räckte med ett uttalande i stil med ”jag prioriterar saker som är viktiga och stimulerande…” för att publiken skulle gå i taket och avbryta en redan haltande konversation med en ny salva. Skavlan vred sig nästan ut och in i sitt ”excentriska” kroppsspråk och försökte vara så innerlig i sin eftertanke att han med andan i halsen och ögonen fästa på taklamporna såg väldigt förvirrad ut. Ett tag hängde han inte med och trevade i papperna med ett dumt flin i hopp om att hitta till något som kunde liva upp stämningen, kemin var obefintlig med Ulvaeus. Det blev fel direkt när Björn, som knappt hunnit sätta sig, började tala om sin övervikt i samband med Brighton -74 (som ingen annan någonsin noterat eller orkat bry sig om). Sen rundar de av alltihop med att ta in bandet The Killers sångare Brendan Flowers i egenskap av att han är mormon och låter honom bli påhoppad av den hetsige biologidoktorn tillika mästerateisten Richard Dawkins som är beväpnad till tänderna med motargument. Stämningen blir upprörd och Skavlan ber Flowers lämna dem för att gå iväg och sjunga så att han kan prata färdigt med Dawkins och den snustorre och uppenbart tråkige Ulvaeus. ”Kommer Flowers någonsin tillbaka till norden igen?” tänker jag, troligtvis inte eftersom han redan vid Skavlans första religionsfråga underströk att han var där i egenskap av sångare i The Killers och inte som mormon, det örat ville Skavlan inte höra på utan fortsatte ledigt att fördjupa sig i ämnet. Programledaren har sagt att han jagar den perfekta intervjun. Kan en intervju ens vara perfekt? Är det den som lyckas balansera mellan kallprat och spänning? Eller kanske bara den där intervjuaren inser att det inte är han eller hon som ska stå i centrum?
Ingenting, sen kom ingenting.
Från Kents Tillbaka till Samtiden (2007). En fantastisk låt med tusen fina detlajer.
THENPLAYON 