Tänkte i min enfald att det kanske vore kul att se Björn snacka lite minnen från förr eller något i den stilen men intervjun landade i ett rabblande av kvasifilosofiska livsvisdomar som publiken i studion inte kunde sluta applådera. De måste ha haft Abba-feber eftersom det räckte med ett uttalande i stil med ”jag prioriterar saker som är viktiga och stimulerande…” för att publiken skulle gå i taket och avbryta en redan haltande konversation med en ny salva. Skavlan vred sig nästan ut och in i sitt ”excentriska” kroppsspråk och försökte vara så innerlig i sin eftertanke att han med andan i halsen och ögonen fästa på taklamporna såg väldigt förvirrad ut. Ett tag hängde han inte med och trevade i papperna med ett dumt flin i hopp om att hitta till något som kunde liva upp stämningen, kemin var obefintlig med Ulvaeus. Det blev fel direkt när Björn, som knappt hunnit sätta sig, började tala om sin övervikt i samband med Brighton -74 (som ingen annan någonsin noterat eller orkat bry sig om). Sen rundar de av alltihop med att ta in bandet The Killers sångare Brendan Flowers i egenskap av att han är mormon och låter honom bli påhoppad av den hetsige biologidoktorn tillika mästerateisten Richard Dawkins som är beväpnad till tänderna med motargument. Stämningen blir upprörd och Skavlan ber Flowers lämna dem för att gå iväg och sjunga så att han kan prata färdigt med Dawkins och den snustorre och uppenbart tråkige Ulvaeus. ”Kommer Flowers någonsin tillbaka till norden igen?” tänker jag, troligtvis inte eftersom han redan vid Skavlans första religionsfråga underströk att han var där i egenskap av sångare i The Killers och inte som mormon, det örat ville Skavlan inte höra på utan fortsatte ledigt att fördjupa sig i ämnet. Programledaren har sagt att han jagar den perfekta intervjun. Kan en intervju ens vara perfekt? Är det den som lyckas balansera mellan kallprat och spänning? Eller kanske bara den där intervjuaren inser att det inte är han eller hon som ska stå i centrum?
Ingenting, sen kom ingenting.
Från Kents Tillbaka till Samtiden (2007). En fantastisk låt med tusen fina detlajer.
Etiketter: Björn Ulvaeus, Ingenting, Kent, Mormon, Musik, Richard Dawkins, Skavlan, Svt, Tillbaka till Samtiden
THENPLAYON 
september 8, 2012 kl. 12:04 e m |
Kan inte annat än att hålla med! Det blir inte bra helt enkelt och frågan är egentligen varför detta inte lyckas? Är det Skavlan, programidén och forumet, eller sammansättningen av gästerna som gör att stämningen blir stel och samtalen tillslut blir så stapplande att man inte orkar bry sig?
september 10, 2012 kl. 8:49 f m |
Säkert en kombination. Men det måste i slutändan vara programledarens fel känns det som… men hur tänkte de att diskussionen skulle se ut med en ateistisk doktor och en troende rockstjärna. Den ene är en övertygad mormon den andre tycker det är idioti, plus minus noll. Även om religionen är en betydande bov i världens konflikter så känns Dawkins aggresivt fundamentalistiska ateism inte så lockande den heller.