En ung Johnny Shines (mitten) rörde sig på gatorna och de ruffiga jukebox-haken runt om i Memphis, Tennessee, spelade akustisk gitarr med slide. Den ömma modern hade vidarefört sina gitarrkunskaper till Johnny men av en eller två anledningar lämnade han storstan, musiken och åkte västerut till granstaten Arkansas 1932 och jobbade på farm i tre år, fram tills han av en slump stötte på bluesens största spöke, Robert Johnson. Shines såg åter ljuset och tack vare Johnson fick han den musikaliska gnistan tillbaka. Tillsammans påbörjade de ett nästan tvåårigt äventyr som gick genom södern och faktiskt ända upp till provinsen Ontario, Kanada, där de fick möjligheten att framträda i en lokal radiostation. I en intervju från den brittiska dokumentären The Search For Robert Johnson (1991) berättade Shines hur de båda bland annat höll sig flytande på vägarna tack vare de frikostiga kvinnor som mot lite blues gav mat och husrum. Ett år efter att de två kompisarna skiljdes åt dog Robert Johnson under minst sagt mytomspunna omständigheter. Förutom att helt enkelt dö (27 år ung, som många andra i musikhistorien) låg legendens fundament framförallt i hans påstådda kontakt med djävulen, som vid ett vägskäl gett honom musikens gåva i utbyte mot hans själ. Ett tragiskt svartsjukedrama är en annan av många teorier. Johnson fick hur som helst aldrig uppleva någon kommerciell framgång, heller inte den oomstritt episka status som befästes runt honom i början på 60-talet med en nyutgåva av inspelningar från 1936-37. Bob Dylan och alla andra dådtida ledande folk- och bluesutövare trollbands av de knastriga inspelningarnas gäckade röst som tätt åtföljdes av en intensiv och dynamisk akustisk gitarr. I inspelningarna återfinns en hel drös melodier som vi idag kallar klassiker.
Johnny Shines slöt aldrig några faustianska förbund utan turnerade vidare runt i södern för att slutligen flytta till Chicago 1941 och börja arbeta som byggarbetare och deltidsmusiker. Han fick möjlighet att göra inspelningar för både Columbia 1946 och Chess 1950 men fick inte musiken distribuerad. Shines fortsatte spela på små klubbar med lokala musiker när hans musik väl blev utgiven 1952. Försäljningen uteblev och besviken på branschen lämnade han scenen för bygget. Skulle han också behövt vandra till vägskälet?
Njaej, till slut fick ändå Johnny Shines (bättre sent än aldrig) konstnärlig upprättelse, när han 1966 fotograferade på en bluesklubb i Chicago. Av en slump ”upptäcktes” han av Vanguard Records som gav honom möjligheten att spela in några låtar på de framgångsrika samlingsalbumen Chicago Blues Today!. Möjligheterna kommer kanske enklare när man slutat jaga och istället börjat slappna av. Efter det rullade allt i alla fall på, med turnéer och troligtvis ett mycket glädjande allmänt erkännande för Johnny Shines, som nu hade ett eget band och även började spela mycket med Robert Johnsons styvson Robert Lockwood Jr på 70-talet. De var bland de sista levande musiker som hade ena foten i traditionell akustisk deltablues och arvet från jorden i söder och den andra foten i en senare elektrisk Chicagoblues från stadens elnät. Det var en väg som många bluesmusiker och blivande legender kom att vandra men det var en väg som sådana som Shines trampat upp. Shines tampades på åttiotalet med krämpor och handikapp efter en stroke men fortsatte trots allt att spela musik. Shines gick bort 1992 och blev postumt introducerad i bluesens Hall of Fame samma år, vad det nu är värt. Trots Shines sena genombrott och erkännande blev han aldrig lika känd för gemene man som sin gamle vän, men hans kraftfulla stämma och gitarrspel tillhör en legend.
Johnny Shines spelar Robert Johnsons Sweet Home Chicago.
Vi jagar ifatt något som sedan inte visade sig lovande. Vi förlorar tid. Vi slår ihjäl den och lägger den på hyllan så vi slipper se när vi dagligen på ett undflyende sätt funderar på framtiden. Planering och framförhållning gör att vi blickar bort och upphör att existera på marken, tanken flyger eller skenar iväg i jakt på nästa grej, som aldrig på riktigt kommer att låta sig fångas, bara tillfälligt stanna upp för att sedan snabbt bryta sig loss och försvinna nedför gatan, in i mörkret förbi den sista gatlampans ljus. Inte i cirklar utan bara framåt. Att stå och stampa är en dödssynd. Att springa framåt med vinden i håret är en dygd. Står man och stampar kanske man ändå får en chans att uppmärksamma sin omgivande verklighet. Springer man är det kanske lätt att inte hinna se något alls, men det håller oss å andra sidan fria från att slamma igen. Frågan är om man ska ta en stillsam promenad i så fall?
Kanadakollektivet Broken Social Scene med Cause = Time från You Forgot It In People (2002). Vet ärligt talat inte vad låten rent bokstavligen säger, men den talar till mig ändå. Jag lyssnar och dras med av detta mäktiga som ibland på ett magiskt sätt gör att tiden stannar.
Animals hyllar Monterey-festivalen med en häftig video från 1967, Eric Burdon skiner verkligen, men kan man skönja att han tyckte det hela med en promotionvideo var lite dumt? Spejsat värre i alla fall med en slirig el-sitar rätt i ansiktet och Burdons fräsiga stämma i bra höjd med sin stjärnstatus. Låten berättar om bandets upplevelser av festivalen i Monterey, Kalifornien, som krönte den omtalade Summer of Love, där ‘till och med snuten dansade med ungdomarna’.
Kärnkraftreaktorn Enrico 1 tillhörande kraftverket som välsignats med namnet efter kärnklyvningens fader, Enrico Fermi Power Plant vid Lake Erie i delstaten Michigan, drabbades av en härdsmälta 1966. Ungefär 4 mil söder om miljonstaden Detroit. Sssssch…. säg inget till någon… den exploderad ju inte….
Det bubblade inifrån min brors rum för några år sedan. Undervattensljud flöt ut från den gamla datorns inbyggda högtalare. Nästan så att man bara ville kika in genom glipan i dörröppningen och fråga: Vad är det här för något? och få ett sakligt kort svar i stil med: ”Gil Scott-Heron”. ”Ahaa… ” In i köket och tjuvlyssna vidare på musiken bredvid. Senare fick jag reda på att de där originella ljuden framförallt kom från multiinstrumentalisten Brian Jacksons eldrivna klaviatur. Scott-Heron och Jackson samarbetade tillsammans på flera album. Den gungande, episka men sakligt berättade We Almost Lost Detroit kom från deras femte samarbete Bridges (1977). Härdsmältan, som lika gärna kunde tagit hela Detroit med sig, låg som grund för hela låtens text och känsla, en låt som bra speglar det samhällsengagemang som präglar honom.
Gil Scott-Heron, poeten och musikern som efter en drös svåra år nu fått någon slags renässans. Senaste decenniet har varit en enda lång klammer med rättvisan, droginnehav med följande fängelsedomar och frisläppning om vartannat. 2010 kom första albumet på 16 år, I’m New Here, som hälsades varmt välkommen tillbaka av både publik och kritik. Hans idealistiska driv kanske skulle kunna fungera som en bra definition av ett medborgarrätts patos. En förkämpe. En ung afroamerikansk skald från Chicago som tog sig ton utan att vara rädd för tunga och kontroversiella teman, som genom sin lyrik gjorde problemen överskådliga. Heron ligger bakom den kända låten eller den slagverksackompanjerade dikten The Revolution Will Not Be Televised från debutalbumet Small Talk at 125th and Lenox (1970) som nyligen fick stor uppmärksamhet i ett avsnitt av kultursnoken Kobra, där låtens tema om en inre revolution ställdes mot dagens aktuella och tv-sända revolutioner. Kontrast. Somliga vill hålla fram honom som rappens urfader, eftersom hans så kallade spoken word pratande sångstil i efterhand lätt kunde tolkas så. Rent tekniskt är spoken word inte rytmisk och melodisk som rappen utan just ett mer ledigt pratande som i en konversation. Självklart var ändå Heron en stor inspiratör för kommande rättmätigt missnöjda afroamerikanska generationer som kom att uttrycka sig, framförallt politiskt, genom rappen. Musikens ofta ganska tilbakalutade men ändå stadiga sound hos Jackson och Scott-Heron anses också ha varit en stor inspiration för 90-talets (den av Motown myntade genren) neo-soul stjärnor, såsom Erykah Badu, Lauryn Hill och D’Angelo.
En melodislinga som bara dyker upp en gång men som ger något alldeles särskilt i We Almost Lost Detroit hörde mästerproducenten och artisten Kanye West tillsammans med den lika väl renommerade Common och samplade till en drivande kraft i singeln The People från den senares jättesuccé Be (2005). Ni kanske känner igen den när ni hör den någon minut in? …seconds from annihilation… .West har använt sig av många låtar från framförallt Scott-Heron och Jacksons samarbeten som samplingar, vilket visar den rent musikaliska slitstarka kvalitén som finns. Samtidigt som den centrala sångmelodin ofta är sparsmakad och till känslan mer byggd på någon slags infall hos Scott-Heron så regnar det underbara melodiutspel från Jackson runtomkring, allt över ett solitt beat från trummorna. Musiken de gör tillsammans nedan är på samtliga plan rent magisk trots att temat är något djupt oroande och tragiskt aktuellt.
(Den 27 maj 2011 somnade Gil Scott-Heron in efter en lång tid av vacklande hälsa och en precis avslutad Europaturné. I samband med den hyllade återkomsten i musikvärlden 2010 hann Scott-Heron som tur är uppleva nya framgångar och få upprättelse. Han blev bara 62 år och lämnade efter sig en son och tre döttrar. Lyckligtvis finns det musikaliska och poetiska arvet kvar för eftervärlden.)
Vet inte om jag någonsin har uppmärksammat fåglarnas begynnande vår mer än i år. Gick på ett fält, det tutade från ovan och när jag tittade upp kom ett väl formerat v av Kanada Gäss (eller vad det nu var för art) söderifrån och jag drogs nästan till att bocka och välkomna dem tillbaka från semestern. De gladde mig på ett oväntat sätt. Likadant var det idag när jag fick färg av en pytteliten ljusgulgrönaktig fågel strövade fram på förmultnade gråa löv och brunblöta trädstammar bredvid gångvägen. Skämdes nästan över att jag inte kunde koppla den till ett trovärdigt namn, men precis som gässen gav den mig en oväntad varm känsla. Hur lite man än påstår sig bry sig om fjäderfän så kan nog de flesta ändå inte bortförklara kvittrets makt över vår vårkänsla. Fiskmåsens sommarskrän gjorde sig också påmind häromdagen. Jag pratar trots allt inte om all fågelsång (förlåt kråkan eller duvan, ni har era sidor, kanske). Uppe på den ås där jag bor finns en gångväg jag kallar för fågelreservatet, en liten oas av skog som av kvittret att döma får dem att känna sig hemma. Det har påbörjats lite mänsklig bebyggelse där nu, men låt oss hoppas att inte hela skogen rivs. Skogens jazzsångare måste få lite svängrum. Vi människor behöver också fortfarande rastplatser för den delen, för lite fågelsång.
Det finns ingen anledning för oro! Sidan har inte blivit ett ornitologiskt forum men fågelns konstnärliga egenskaper och framförallt dess musikaliska förtjänar ändå lite yta.
Fåglarna hette låten som för två år sedan blev singeln för svenska duon SKRIETs självbetitlade album. Ljudlandskapsbyggen med elgitarr, trummor, trummaskiner och mjuka synthar och vad mer, en sällsam röst. Musiken tar kanske en omväg från det lite mer direkt ljusgivande och upplyftande, som jag försökt beskriva, men den kan också nå dit efter ett tag.
Sångaren och gitarristen i SKRIET, Isak Sundström, är kanske mer känd som medlem i Gotlandsrocktrion Pascal som på sex år släppt tre album, senaste kom förra året.
Då och då dyker det upp sådana där band eller artister som spelar musik och riff man tycker sig ha hört förut, men man går bet i jakten på (onödigt kan tyckas) en rättvis definition av den. Det låter som allt inom en viss musikgren MEN samtidigt som ingenting, utövarna gör det liksom här och nu på ett sätt som gör att backspegeln spricker och blir onödig. Den bedriften är inte lätt. Man skulle kunna namedroppa nätterna igenom om man vill, jaga möjliga influenser eller kanske rena musikaliska stölder. Men varför då? Man hör oftast ganska omgående när det finns ett rättfärdigt uppsåt, talang och att det inte handlar om en smutsig gravskändning. Australiens Wolfmothers debutalbum bjöd för ett handfull år sedan på arkeologiska riff och låtar som kändes bekanta men som inte någonstans var stöldmärkta, de klarade sig helt legitimt på egen hand. De körde på och gjorde det med bravur, det krävdes lite övertalning från min svåger att inse detta faktum och därmed ge dem chansen, istället för att orättvist avfärda dem. I dagens musikvärld kan egentligen nästan allt på ett eller annat sätt härledas till något annat. Musikalisk originalitet idag visas nog framförallt i själva framförandet. Går musikern in i sin musik med hull och hår i ett hängivet uppsåt, utan sluga baktankar, så finns möjligheten att musiken känns originell eftersom den då speglar utövaren. Lagren av utstuderade koncept skalas bort till musikens favör och en kärna blir gripbar.
Tipset om detta band kom in från goda vännen och det hela lät lockande och intressant. Sedan dök det i dagens DN upp en liten intervju och jag blev påmind att lyssna på västkustens Graveyard, aktuella med det andra albumet Hisingen Blues (2011). Det någonstans traditionella och tunga rocknamnet kräver sitt band men de lyckas värdigt bjuda upp till dans, om än lite hemtrevligare än en kyrkogård. Här är titelspåret med en tillhörande intressant video.
Vi går från Beach Boys till Beach House, förhoppningsvis utan att stranda. Finns likheter förutom bandnamnet? Nja, om Beach Boys överlag är en frisk harmonisk kalifornisk fläkt från havet så är Beach House mer en melankolisk grå himmel över ett regnigt Baltimore. En likhet är att ljuden de skapar är öppna och luftiga, mycket till hjälp av stämsång. Blev intresserad själv när jag såg några låtar från en Sverigespelning på Svts livesatsning Klubbland och tyckte framförallt att det lät ”roligare” live än på skiva, framförallt kom sångerskan Victoria Legrands röst fram på ett annat (råare) sätt. Stundtals väldigt kraftfullt. Musikens takt lunkar på i ett ganska jämnt, långsammare, tempo och på deras senaste och tredje skiva Teen Dream (2010) går gitarristen Alex Scallys melodiska linjer i mjuka hypnotiska cirklar. Detta verkar ge en möjlighet för något att successivt växa, som i låten Silver Soul eller (hitten?) Zebra.
Det var en väldans massa prat om den här duon förra året, har jag för mig. De dök upp lite varstans med högsta betyg och fyllde konsertlokaler ögonblickligen, nu dyker de alltså upp även här. Visst, hjärtligt välkomna.
En gripande intervju om drogerna med forne Beach Boys-ledaren Brian Wilson, någonstans halvvägs genom en kolsvart tunnel…
…men nedan kommer också lite ljus från albumet 20/20 (1969) och singeln I Can Hear Music, ursprungligen en komposition av den forne Phil Spector, med den fantastiske lillebror Carl Wilsons änglasång. Det är heller inget fel på Mike Loves rörelser i bakgrunden. Klippen har sju år mellan sig men är båda hämtade från ”entertainern” Mike Douglas populära program The Mike Douglas Show. Det är inget aprilskämt, jag lovar.
Storebror Brian är mot alla odds den ende av de tre bröderna Wilson som fortfarande är i livet. Carl kämpade in i det sista på scenen men gick bort i cancer 1998 och mellanbrodern Dennis (på trummor i klippet) drunknade vid en marina utanför Los Angeles 1983 hårt tärd av alkohol och droger.
På en av nätets alla avkrokar inmutade jag förra året ett stycke land och började bygga en stuga. Fyra väggar håller nu upp ett plåttak och i brist på ordentlig isolering skapas en bra ventilering. Uppe på verandan kan jag sitta och spana över fältet efter gäster som kanske har vägarna förbi. Bortom min lilla jordplätt kommer Sofia uppför vägen och tittar in. I det vackra leendet finns ett stort tålamod. Det som hon visar när jag för femtionde gången säger ”strax klar”. Jag vill alltid bara måla en liten liten planka till på staketet, totalt insnöad utan insikt i när det är dags att sluta. Mina fina vänner cyklar också förbi, morsar ibland uppfordrande och drar vidare nedför kullen. Okända förbipasserande dyker också upp vid grinden. De söker ibland något som jag kanske kan tillhandahålla vilket glädjer mig mycket.
Detta är inget slott, men jag putsar ideligen på det som redan finns och försöker stärka upp den krökta takbjälken, isolera väggarna lite och kanske, om tid finns till våren, olja den vanvårdade trätrappan. Man sätter pannan i djupa veck och kliar sig funderande på kinden och sätter igång. Här på kullen är jag faktiskt ändå herren på täppan, även om jag får fin hjälp av min bättre hälft, det är så svårt att helt själv korrekturläsa eller att som sagt inse när det är dags att runda av…
Avslutningsvis vill jag bara tacka alla musiker som varit med så här långt. Det skulle helt enkelt inte gå utan dem. Skip James jämrade sig över hur taket droppade och kylan, hällde snabbt i sig en kopp varpå han i ett dammoln försvann över krönet. Kanske kommer Skip aldrig tillbaka. Gordon Lightfoot å andra sidan verkade aldrig ha sovit bättre och var tydligen snickare. Så fick jag verandan vi nu sitter på. Bert Jansch fixade rabatten. Françoise Hardy lärde mig några ord på franska och PJ Harvey läste högt ur tidningen för mig. Man får mycket tillbaka om man så bara bjuder lite husrum.
Tack för detta år allihop, skål och välkomna åter!
Fleetwood Macs Danny Kirwan och Peter Green med Like Cryin’ från Then Play On (1969).
Bill Frisell ställer sig vid en mikrofon, avsides från kvartettens halvcirkel, som om han ska hålla ett tal. Han presenterar bandmedlemmarna som sätter sig till rätta vid sina respektive instrument och följer sedan snabbt deras exempel. Frisells timida uppenbarelse smittar av sig direkt till andra raden och han kan som sagt knappt bärga sig att slå an första tonen tillsammans med sina vänner på pedal-steel gitarr, fiol och ståbas. Elgitarren, stafliet eller vad man nu ska kalla instrumentet i frontmannens knä och händer, är vackert himmelsblå och den kan göra allting. Kompositionernas speltekniska komplexitet är inget som man överhuvudtaget reflekterar över när allt bara flyter på så enkelt och lekfullt. Bandet följer delvis noter men det märks att lyhördheten dem emellan är ett större redskap, ibland ler Frisell, troligtvis över att någon i bandet bjudit på en ny variation. Melodier, harmonier skiftar ständigt och allt är fyllt med liv, precis som Mike Disfarmers magiska bilder som exponeras till vänster och höger om bandet. Vi som missade utställningen på Fotografiska fick här en andra chans! De projiceras och sveps in och ut ur dukarna på ett drömlikt sätt. Möjligheten att som publik kunna alternera fokus från bandet till bilderna och tillbaka igen gör att man aldrig själv tappar gnistan och de stunder en viss bild ackompanjeras med rätt toner så uppstår magi. Frisell är ingen gitarrist i traditionell mening, jag tror inte att han ser strängar, band, stämskruvar, klaustrofobiska skalor när han börjar spela. Snarare ser han ett stort grönt fält med oändliga möjligheter, där inget infall är för dumt, utan där man kan leka och kontemplera fritt. Stanna upp, se sig omkring, gå vidare. Hans band är lika talangfulla och choosefria, byter instrument. Dobro och en fyrsträngad gitarr finns också till hands, om man inte som Carrie Rodriguez vill spela på fiolen som en ukulele, eller till extranumret och kvällens första sångnummer sjunga en vacker blues. Möjligheterna är betydligt större än begränsningarna och en av mina konserthöjdpunkter i år på förhand har motsvarat förväntningarna.
”Sweden” konstaterade Frisell och knäppte händerna framför stående ovationer, efter att bandet för andra gången gjort entré för extranummer. Jag säger: ”Bill Frisell”.
Think från Disfarmer (2009).
(Fr. V: Greg Leisz, Carrie Rodriguez, Bill Frisell och Viktor Krauss, bas)
THENPLAYON 